Vill skriva något men vet liksom inte vad jag ska skriva. Eller ens vad jag vill säga. 

Han hörde av sig igår, efter en tystnad på tre och en halv vecka. Allt är bara så förvirrat. Det kommer ju ändå inte bli bra till slut. Allt är bara slöseri. Strunta i mig. Ge mig inte uppmärksamhet. Behandla mig som luft. För jag är kall och hård som en sten inombords. Om jag ändå bara kunde beröras av tillvaron. Om jag kunde känna. Lust, sorg, längtan. Vardagliga mänskliga känslor. Mitt liv skulle vara långt ifrån bra, men det skulle ändå vara bra mycket rikare än det är nu.

För livet är ju inte mer än känslorna man har att applicera på det. Har antagligen skrivit just den meningen förut, men det är något jag tänker väldigt mycket numera. För det är ju så hopplöst sant. Livet är aldrig mer än känslorna man har tillgång till. Livet kan vara hur lite som helst. Det vet jag nu. Och då menar jag inte hemskt, utan helt enkelt bara lite. En människa kan vara hur tom och likgiltig som helst. Det vet jag nu.

Det finns ingen gräns för hur lite ett liv, eller en människa, kan vara.  

När man känner så här är det väldigt märkligt att leva. Och att tänka på framtiden. För även om inget känns direkt hemskt eller plågsamt så är den överväldigande känslan däremot att det mesta är onödigt. Mitt liv är utspätt på gränsen till rent vatten. Jag bara skvalpar runt, helt tom såväl i huvudet som i känslolivet. Jag lider inte aktivt, men samtidigt får tanken på framtiden mig att må en aning illa. Allt är så onödigt bara. 

Jag vill bara dunka huvudet i väggen tills jag börjar beröras av livet igen. Vill misshandla mig själv. Så att någonting händer. Men det enda jag kan är väl att vänta. Inget har ju funkat hittills. Imorse ringde jag återbud till psykolog-Lars. Sa att jag var sjuk och inte kunde komma. Det var så värt sjuttio kronor, vilket det kostar om man ställer in, att ligga kvar i sängen.