I don't do too much talking these days

Vet att typ ingen läser här längre. Men aja. Oavsett läsare tycker jag ju ändå om att skriva. Den där blygsamma ambitionen jag hade om att den här bloggen skulle läsas av i alla fall några fler än jag själv gick inte så bra. Men men. Nyårsafton alltså. Gott nytt år. Ska fira den genom att äta middag hos min pappa tillsammans med honom ("han"?) och hans flickvän. Jag skulle egentligen hellre fira nyårsafton ensam, typ bara kolla på någon hyrfilm (det var förresten alldeles för längsedan jag såg almost famous nu) och äta godis och sedan gå och ställa mig vid fönstret på tolvslaget för att titta på fyrverkerierna. Men jag vet att pappa skulle ta illa upp då, och det kan man ju förstå.

Jag var inne på facebook alldeles nyss och "checkade läget", som jag får för mig att göra ibland. Jag menar, man KAN ju ha fått något meddelande från någon hemlig beundrare eller någon gammal kompis som vill ta upp kontakten. Det hände ju i somras i all fall. Inte det där med någon hemlig beundrare, men att en barndomskompis föreslog att vi skulle ta en promenad någon dag. Jag tänker på henne ibland och blir sorgsen. Inte för att jag ångrar att jag inte tog chansen och träffade henne, för jag skulle faktiskt inte ha gjort det annorlunda om det var idag , men för att allt är som det är. Hur jag känner mig. Hur mitt liv är. Jag förstår att det låter ganska konstigt, men att gå på promenad med henne när jag känner mig så trött och konstig och allt är en mardröm skulle bara inte ha gått. Dessutom skulle inte ha stått ut med att göra henne besviken.

Ofta när jag går in på facebook och checkar läget sådär så håller jag för newsfeeden med vänsterhanden och kollar bara snabbt i övre menyraden för att se om jag har fått något meddelende, inbjudning eller något. Sen loggar jag ut. Jag mår ju bara dåligt av att få veta vad alla andra gör i sina liv, vilka kompisbilder de lägger upp och vilka personer de blir ihop med. Det handlar om ren självbevarelsedrift. Men så idag tillät jag mig av någon anledning att titta längre ner på hemsidan, till och med scrolla lite. Där fick jag veta att en gammal kompis från högstadiet hade skaffat pojkvän. Deras mysbild där de båda låg i soffan och höll om varandra och såg ut som de var lyckligaste människorna i världen hånade mig. Gott nytt jävla år. Lite längre ner hade en gammal fotbollskompis, jämngammal med mig, lagt upp en bild på sin nyfödda dotter. 109 likes.

Jävla drömmar

Det händer då och då. Att man drömmer om någon speciell person. Och att det är en väldigt bra dröm. Ibland kan det ju till och med vara så att man inte alls ser personen på det sättet i verkligheten men att man ändå är kär i honom i drömmen. På något sjukt sätt. Men de bästa drömmarna är ju såklart de som handlar om en person som man har känslor för i verkliga livet också. Jag älskar sådana drömmar. De går alltid ut på samma sak; att personen i fråga visar något slags intresse för mig, ungefär som ett första litet steg mot något större. Man kan väl likna känslan med något slags rus. Så mycket lycka, hopp och förväntan. Aldrig att jag någonsin har varit så lycklig som jag är i de där drömmarna. Aldrig. Men ändå kan jag tycka att min hjärna är ganska återhållsam när det gäller sådana där, ja, kärleksdrömmar. Jag har inte drömt på det sättet om så jättemånga personer, kanske tre stycken totalt, men det är ju verkligen aldrig så att killen och jag blir ihop. Vi pratar ens knappt, och jag ska ha riktig tur om vi ens får någon typ av kroppskontakt, typ att han råkar nudda mig eller något. Aldrig att jag får några ömhetsbetygelser, utan allt är bara jäkligt ovisst och när jag tänker efter så är det faktiskt så att killen egentligen ALDRIG visar att han tycker om mig. Den där lyckokänslan är enbart från min sida, bara för att han typ pratar med mig eller är i närheten. Vad i helvete? Vad är det för jävla drömmar egentligen? Det här inlägget var tänkt att handla om min hatkärlek till de här drömmarna, men frågan är om det egentligen inte bara är hat. Min dumma hjärna som skapar cp-drömmar som jag bara stör mig på. Som tvingar mig att gång på gång möta de här personerna som jag om dagarna antingen försöker glömma eller vara likgiltig till. Man tror att man äntligen har fått ett normalt förhållande (i mitt huvud enbart alltså) till någon, men så möter man personen i sina drömmar och så är man tillbaks på ruta ett igen. Nu fick jag en väldigt dålig känsla i magen. Hatar den här ångesten. Ständigt gråten som ligger och lurar i halsen eller bakom ögonlocken. Fett dålig styckeindelning i det här inlägget btw. Väldigt lockande med en gigantisk klump text, verkligen.

Humor och så

Jag känner ofta dåligt samvete för hur jag är som person. Ständigt låg, tystlåten, sjukt ospontan, nervös. Och så vidare, och så vidare. Jag skämtar väldigt sällan. Den mentala energin som krävs för det finns helt enkelt inte. Ibland funderar jag på om jag kanske har tappat humorn helt och hållet och blivit en sådan där läskig humorlös människa som inte uppskattar humor alls. Vem vet. Sen finns det ju människor som skrattar åt allt och är nästintill sjukligt lättroade. Jag skulle inte ens säga att sådana personer har riktig humor. Man kan ju inte tycka att ALLT är roligt. Eller så skrattar de bara för att vara trevliga. Och det är väl snällt.

Vad nu än humor är så tycker jag att jag i alla fall brukade ha humor, förut. Det låter konstigt att prata om, men man märker ju när folk uppskattar en, och man märker när man får en bra känsla i magen av samförstånd och bekräftelse. Jag var ganska nöjd med min humor. Ibland var den nog ganska underfundig och smart, om man nu ska analysera. Hur som helst känns det inte som om jag har kvar något av det där nu. En grundförutsättning för att skämta är ju i alla fall att man ska känna sig någorlunda trygg och tillfreds med den sociala situationen man är i. Och det händer ju som bekant inte längre. Med familjen är det likadant. Känner mig ständigt låg och har för mycket overklighetskänslor för att ens komma på tanken att skämta. Jag vet inte ens vad jag skulle skämta om. Hur kommer man på skämt anyway? Men det är ju det man inte gör. Grejen är ju att de kommer naturligt, skämten. Min humor, som visserligen var rätt lågmäld men ändå, var typ det enda bra saken jag hade. Nu är den borta och utan humor är man ju ett tomt skal per definition. Eller något.

Nu ska jag gå och handla ingredienser till lussebullarna som jag har bestämt mig för att baka ikväll. Kanske borde lägga ner den där obehagliga tanken på mig själv som ett tomt skal. Men humorlösa människor är ju inte riktigt människor. De är ju inte det.

Den här veckan alltså. Helt crazy. Har just avslutat ännu en gråtsession här för mig själv i soffan. Det har ju som nämnt varit ganska många sådana sessions den här veckan. Fan alltså. För något år sedan när jag pratade med min dåvarande psykolog och lite hastigt råkade nämna ordet deprimerad och mig själv i samma mening fick jag det klargjort för mig att han, psykologen, han hade minsann sett deprimerade människor, och sådana grät faktiskt hela tiden. Okej, Gunnar (som psykologen hette). Jag visste inte att skalan i olycklighet mättes i mängden tårar som man grät, men tack för upplysningen. Hur som helst så är jag säkerligen deprimerad nu i alla fall, så mycket som jag gråter.

Och mitt i alltihopa så hatar jag dumma, dumma, dumma dig, du i klassen, som får mig att bli så himla uppmärksam på att jag inte duger. Du har inte gjort något dumt. Inget alls faktiskt. Vi har ju i princip aldrig pratat med varandra. Men jag råkar tycka att du är lite intressant. Din tysthet och tillbakadragenhet å ena sidan, men ändå att du alltid frågar grejer på föreläsningarna samtidigt som du verkar inneha ett sådant jävla lugn. Ingen ängslighet eller bekräftelsesökande så långt som ögat når. (Hur fungerar sådana människor egentligen by the way? Snälla, lär mig hur jag gör mig av med de där både jobbiga och sjukt oattraktiva egenskaperna. Please.). I jämförelse med dig är jag ingenting. Ingenting. Jag hatar dig. Jag är inte kär i dig eller något sådant, har ju knappt pratat med dig, men det är uppenbart att jag aldrig skulle duga. Därför tycker jag mig ha den självklara rätten att hata dig.

Mitt problem

Jag har inte gråtit när någon av mina mor- och farföräldrar har dött. Men jag gråter när familjens kanin avlivas. Som fan. Hur störd är man inte då? Jag åkte ju in med honom, kaninen - Elvis - förra fredagen (ja, precis en vecka sedan nu), och trots att han var förhållandevis pigg och åt och så vidare fick han avlivas där och då eftersom han bara skulle bli sämre. Jag kan inte direkt säga att jag hade något nära förhållande till Elvis, han är trots allt bara en kanin, men från att jag hade gett veterinären klartecken till att ta bort honom satt jag och blinkade bort tårarna och försökte hålla tillbaks snyftningarna med varierande resultat. Rösten var allt annat än stabil. Och jag som trodde att jag skulle vara så cool och känslokall, men tydligen inte. När jag kommit ut från veterinärbyggnaden (med en tom liten transportbur i handen) var jag fortfarande tvungen att kämpa mot gråten. Ögonen fylldes ideligen med tårar som jag fick blinka bort, bröstet översköljdes regelbundet med sorgilningar. Jag tror inte ens att jag grät över Elvis (kaninens) död längre, utan över livets ondska i allmänhet.

Och sedan dess, sedan förra fredagen, har det fortsatt. Kanske öppnade Elvis avlivning en port djupt någonstans inom mig, som än så länge inte verkar gå att stänga. Den senaste veckan har jag gråtit för minsta lilla. Jag har tittat mot det håll hans bur brukade stå och översköljts av sorg. Ungefär 4 procents sorg på grund av hans avlivning, 96 % sorg över mitt eget liv. Plötsligt så verkar det som om mitt liv och min verklighet har hunnit ifatt mina känslor. Förut var jag ju förhållandevis likgiltig och känslomässigt avdomnad, även om jag varje dag konstaterade att livet var olidligt och att jag inte ville leva längre. Jag förundrades över att jag inte grät konstant, för det borde jag rimligtvis ju göra, med tanke på hur allt var (och är). Nu överensstämmer plötsligt min sinnesstämning med mitt liv. De senaste tre dagarna har jag dessutom känt en oerhört starkt olust- och ångestkänsla i bröstet, ungefär som när man är så orolig för någon att det känns fysiskt. Och det är inte någon sådan där sorgkänsla som försvinner när man tänker eller gör något annat, utan det är en fysisk, rastlös känsla av total olust. Olidlig, tärande. Jag har aldrig varit med om liknande.

Det enda jag har velat göra är att vara när min familj, allra helst mamma. Ligga i fosterställning intill henne och bara vara, helst med kroppskontakt. Då har olustkänslan lindrats lite, lite. Mitt pratande har jag försökt begränsa av rädsla för att allt bara ska brista och jag ska börja storgråta. Jag har ju konstant gråten i halsen. Men idag är det bättre. Lite bättre. Men även om jag har gråtit några gånger idag också och olusten fortfarande gnager i magen så är gränsen till tårar och nästintill panik inte riktigt lika tunn som igår och i förrgår.

Och så har jag sovit väldigt dåligt i mer än två veckor nu. Jag antar att det inte direkt påverkar humöret positivt.

Nu har ju skrivit lite (eller rättare sagt väldigt mycket) om hur hemskt och olidligt jag tycker att mitt liv och min tillvaro är. Dels i det här inlägget, men också i majoriteten av mina andra inlägg. Om jag själv hade suttit och läst det här på någon blogg hade jag verkligen tänkt att men hallå, VAD är hennes problem egentligen? En lite mer konkret beskrivning av sjukdomsbilden tack? Och jag håller med, cliffhangers är aldrig kul. Och visst skulle jag ju kunna berätta om vad för slags problem det är som gör att jag i princip inte tycker att mitt liv är värt att leva. Men det skulle kännas som att sitta och prata om sin elallergi eller om att man kan få kontakt med andar. Inte för någon av de där grejerna stämmer på mig, men mitt problem ligger på ungefär samma nivå. Det finns ingen officiell diagnos (dock en uppsjö av trådar och till och med ett hjälpforum på internet) och de medicinska undersökningar jag gjort har inte visat på något fel. Jag pratar inte med någon om det, inte ens med min familj. Jag har ingen lust att brodera ut mig i detaljer (det låter ju så himla sjukt), men jag kan i alla fall säga att det handlar om (subjektiva) kognitiva problem och perceptionssvårigheter som gör att jag upplever tillvaron konstant overklig. Jag känner mig mentalt frånkopplad och som om ingenting händer “på riktigt”. Hela tiden. Det förstör mitt liv. Det hindrar mig från att leva.

Jag hoppas inte att någon tänker att “gud vilket psycho” nu, eller fördömer mig som någon galning. Det enda jag vill är ju att vara normal. Eller nej, det var fel, det enda jag vill är att uppleva verkligheten normalt. Som jag gjorde förut. Innerst inne tror och hoppas jag att jag har mitt gamla vanliga jag kvar. Det är bara att någon har slängt en vår filt över mitt huvud och en suddig glasruta framför mina ögon som hindrar mig från att uppleva tillvaron klart.

Hur som helst. Det är i alla fall mitt problem och min stora hemlighet.

Brev till kanin

Men nice att jag igår gjorde upptäckten att vår familjs kanin dregglar och verkar ha någon form av hårda cystlikande grejer under hakan. Ibland nyser han och andas rossligt en stund, och då gör det ont i hjärtat. Jag HATAR sjukdom. Sjukdom är nog något av de ondaste sakerna som existerar. Då och då böjer han ner huvudet och försöker slicka sig själv under hakan. Kanske gör det ont att ha cancersvulster runt hela svalget. Nu fick han ett litet hostanfall (alternativt andnöd) igen och någon hällde ett glas isvatten i min mage.

Lilla, lilla Elvis. Din tid är nog kommen. På måndag har vi en tid hos veterinären. Du är 7 år, så antagligen kommer de att säga att det är tack och hej med dig, ja, om du nu inte hinner dö innan. Möjligtvis kommer veterinären säga att man skulle kunna prova med en operation (på minst några tusen säkert) men att det inte alls är säkert att det skulle fungera. I helgen får jag åka och köpa en liten transportbur som jag föra dig till din avrättning i. Lilla, söta du. Jag kommer antagligen inte att sitta och hulka över din död, men du ska veta att det känns sorgligt. Fina Elvis.

Liten Elvis.


Större Elvis.


Störst Elvis.

Surprise

När jag satt i en läsesal i skolbibblan och pluggade tidigare i veckan reste sig en kille som satt några meter ifrån mig och frågade om jag hade ett stift till hans stiftpenna, som uppenbarligen hade tagit slut. Det var jag verkligen inte beredd på. Jag blir alltid så jäkla överrumplad när okända människor pratar med mig, för i min värld pratar man helt enkelt inte med människor man inte känner (och nej, jag har aldrig påstått att jag är en särskilt rolig person..). Hur som helst svarar jag att jo men det kanske kan finnas och säger något i stil med "eh, vilken..?" och tittar frågande på hans penna. Lyckligtvis förstår han att jag syftar på stiftstorleken och svarar "0,7". Det visar sig att stiftförpackningen jag har i mitt pennskrin råkar vara av precis den storleken, och medan jag öppnar den lilla förpackningen och tar ut det millimetersmala stiftet tänker jag som ett mantra "darra inte på handen, darra inte på handen". Och jag darrade faktiskt inte på handen. Ger stiftet till honom och försöker mig på ett vanligt, vänligt leende, dock oklart hur bra jag lyckas.

Jag måste erkänna att den här killen var ganska söt. Ungefär i min ålder tror jag, möjligtvis ett-två år yngre, dock är jag rätt dålig på att avgöra folks ålder. Men grejen är den att hade det varit en annan tjej som hade frågat mig om stift hade jag nog tyckt att det hade varit en aning konstigt, ja, att resa sig upp och fråga någon om stift i en knäpptyst läsesal. Särskilt eftersom jag faktiskt satt och skrev med kulspetspenna. Det är väl typ att gå utanför de oskrivna konventionerna som råder i en tyst läsessal (inget samröre med okända människor!). Men eftersom han var en ja, söt kille, så passerade han med det, med lätthet. Självklart.

Efter att jag hade gett stiftet bankade mitt hjärta så fort och hårt av nervositet att jag kunde känna det fysiskt. Bonk, bonk, bonk, bonk. Ungefär så där som det brukar göra på upprop innan ens namn ropas upp och man måste svara ja så att alla blickar i hela salen vänds mot en. Och så även nu alltså. Nästan lite patetiskt att man ska behöva få adrenalinpåslag och hjärtklappning av att byta några ord med en vanlig människa. När jag öppnade mitt pennskrin där för att ta ut stiftet kände jag dessutom att jag verkligen förkroppsligade klyschan av den prydliga tjejen som har koll på alla grejer och som hjälper den den charmige, slarvige killen. Jag tror inte att jag gillar den rollen.

Kontentan av det här oproportioneligt långa inlägget i förhållande till den lilla, lilla situationen är i alla fall att jag efteråt blev lite småirriterad på den här killen, som uppenbarligen tyckte att jag såg så duktig och prydlig ut att jag säkert hade ett stift med mig, och att han antagligen ansåg att mina tankar om honom hade så liten betydelse att han självklart kunde stega fram trots att det skulle kunna uppfattas som lite udda. Jag vet inte om de här slutsatserna har någon som helst koppling till hur det var egentligen, men situationen fick mig i alla fall att känna mig lite mindre än innan. Och jag kände mer än någonsin att jag verkligen inte gillar att bli socialt överraskad. Varken min kropp eller mitt psyke hanterar det särskilt bra.

Peer pressure

Idag när vi satt några stycken och pratade på en solig bänk utanför skolentrén kom vi in på konstnärer. En av tjejerna jag satt med hade varit på Moderna Muséet med sin mamma i helgen och tittat på tavlor av sin favoritkonstnär. Jag nämnde att jag gärna skulle vilja gå och se Nick Brandts vilda djur-utställning på Fotografiska. Hon sa att det ville hon också och då skulle vi kunna gå på den tillsammans någon dag. Ja, absolut, verkligen, svarade jag, lite ställd men ändå glad över det oväntade gensvaret. Men ärligt talat har jag egentligen aldrig haft särskilt stor lust att gå på den där utställningen. Tvärtom tycker jag faktiskt att det kan vara rätt långtråkigt att gå runt och titta på foton, även om motiven råkar vara majestätiska lejon och smäckra geparder som i det här fallet. Men jag vet att min syster jättegärna vill gå och se den. Och massa andra normala, bra människor också. Så jag tänkte att ja, det verkar ju vara en grej som funkar, som visar att man är a decent person. Och det gjorde det ju. Kanske är det aspergersvarning på mig nu som uppenbarligen säger saker jag egentligen inte menar bara för att passa in och få vänner, men då får det vara så. Det får fan vara så.

Forever young

Idag trodde en kurskompis att jag var tjugo eller tjugoett gammal. Och för ungefär ett år sedan sa min psykiater, som jag träffar någon gång i halvåret, att jag gav intryck av att vara ungefär sexton, sjutton år. Satte typ kaffet i halsen när han sa det. Man ba men fuck you. Nu är det ju verkligen inget fel på att ha ett ungdomligt utseende, det är ju tvärtom någonting som många strävar efter, men det är bara det att jag vet exakt varför jag kan uppfattas som rätt ung, och jag hatar det. Det är för att jag uppför mig så jäkla osäkert. Att vara självmedveten och obekväm är som sagt egenskaper som inte rimmar så bra med min ålder. Därför utgår folk jag träffar helt enkelt från att jag är yngre, och jag klandrar dem inte, så patetiskt osäker som jag brukar vara. Jag har skrivit det här förut, men jag underordnar mig automatiskt alla som jag träffar, även om de är fyra år yngre. Inte ens då kan jag känna något slags lugn. Jag väntar fortfarande på att den där tryggheten och livsvisdomen ska infinna sig. Jag hoppas att det blir snart, för jag orkar inte gå runt och förnedra mig själv så här längre. Att kunna ta ledigt från sig själv några dagar i veckan skulle vara sjukt skönt. Typ sova en hel dag utan att behöva prata med någon. Slippa höra min egen hesa röst som ibland inte ens låter som min egen, och förskonas från mitt högst knackiga samspel med andra människor. Att umgås med människor för alltid med sig känsla av misslyckande för mig. Det är synd, men så är det.

Står du som jag

Min värld är inte så stor, det måste ni förstå. Jag rör mig sällan utanför mina sedan länge invanda stråk som leder mig mellan de centrala platserna i mitt liv. Skolan, hemma, mamma, pappa, och så ibland en sväng för att hälsa på min syster. Jag åker till stan eller någon galleria då och då, för ja, man är väl materialist.

Jag gör sällan några spontana avstickare till platser jag aldrig varit på förut. Förra terminen var jag visserligen på en födelsedagsfest hos en kurskompis i andra änden av stan. Men sedan dess, ingenting.

Om min värld är liten så är antalet människor jag omger mig med ännu mindre. Utanför skolans dörrar kan man räkna personerna jag har regelbunden kontakt med på den ena handens fingrar. Min familj alltså.

Ibland tänker jag på om det finns fler som jag, som lever i en bubbla lika liten som min. Står på min balkong och undrar om stjärnhimlen ser något så när likadan ut hos någon annan.

Min värld är inte stor. Så är det då särskilt konstigt att jag då och då får minicrushar på personer som det egentligen inte finns någon logisk förklaring till att jag uppmärksammar på det sättet? Jag menar, urvalet är ju ganska begränsat. Som Liv Tyler i Armageddon. Hon hade spenderat hela sin uppväxt på den där oljebåten, en av hennes pappas kollegor hade till och med fått berätta hur man gjorde med tamponger och var det då så himla konstigt att hon också blev kär i en av dem, det vill säga Ben Afleck? Hur som helst. Jag kan nästan bli arg på mig själv ibland, för det där att man ofrivilligt börjar notera en viss persons närvaro. Hatar det. Men jag skyller på evolutionen. Jag vill ju bara hitta någon att bilda par med. Mitt undermedvetna som desperat söker efter en lämplig kandidat och som gör att minsta lilla positiva drag hos någon blir till en ganska stor grej hos mig. Pinsamt är vad det är.

Kladdkaka

Jag vill så gärna ha kladdkaka, men har varken receptet eller de rätta ingredienserna hemma. I mitt ekande kylskåp finns bara ett utgånget mjölkpaket och något oidentifierbart i en plastburk.

Man kan ju tycka att kladdkaka är en mänsklig rättighet, men inget kan ju vara mer fel. Om man saknar förutsättningarna som krävs för att baka en kladdkaka, då blir det ju inte heller någon. Hur mycket man än suktar och tycker synd om sig själv.

Sedan tar det ju också en viss tid att baka kladdkaka. Säkert veckor, månader. Det är en process och inget som låter sig göras i en handvändning, hur gärna man än skulle önska. Men tänk vad skönt det vore om man kunde knäppa med fingrarna och vips så stod det en kladdkaka på bordet framför en. Eller skulle det? Jag är osäker.

Men allt saknas ju. Jag har ju ingenting. Kladdkaka är bara en jävla bonus, det är ju det. Kladdkaka är något som man kan få som belöning för att man är en normal människa som klarar av att ha ett normalt liv med normala relationer. Annars har man ju inte gjort sig förtjänt av någon.

Tråkigt att tänka på. Väldigt tråkigt att tänka på. Nu ska jag kolla på 8 Mile med Eminem. Kom inte och säg att den inte är bra.

(Fotnot: med den pinsamma kladdkakemetaforen menar jag inget särskilt ord. Kärlek i allmänhet, antagligen. Någon. Vem som helst. Ni vet, det gamla vanliga.)

Var det så här det skulle bli? Var det verkligen det?

När jag stod framför badrumsspegeln och borstade tänderna tidigare ikväll, med kinderna våta av tårar, slog det mig att mitt rödmosiga ansikte faktiskt framhävde mina blåa ögon ganska bra. Vattniga och rödsprängda, visst, men också blåare än någonsin.

Och när jag är sådär nere, så där så att jag för mitt inre föreställer mig hur mina ben viker sig och att jag ramlar och lägger mig på golvet, då känns det ofta som om allt framträder så himla klart. Till exempel att jag faktiskt inte tillför någonting, till någon. Att jag är en urusel dotter, syster, klasskamrat och medmänniska och att ett beslut som skulle göra folk ledsna till en början förmodligen skulle göra dem en tjänst i det långa loppet.

Och när jag är sådär nere, så där så att jag för mitt inre föreställer mig hur jag bryter sönder tandborsten i småbitar och ger upp mitt liv totalt så där som jag drömmer om att göra, då blir jag alltid lika ologiskt arg på allt och alla. Arg på att jag inte har några kompisar. Arg på alla jag känner som är snälla men som jag inte känner tillräckligt väl för att vara kompis med. Arg på att det inte finns någon kille som är kär i mig. Arg på det faktum att jag tvärtemot antagligen är allt en kille INTE vill ha. Arg på Per Morberg när han flimrar förbi på tv:n, för att jag helt enkelt stör mig på honom. Arg på höga trottoarkanter, så att jag kokar. Sen blir jag bara matt.

Jag frågar mig själv varför jag ska gå upp imorgon bitti, och hittar inget bra svar. Jag hittar inget bra svar.

Och jag är 23 jävla år. Det här funkar inte längre. Det gör det inte.

Jag tror inte att den här bloggen kommer att bli långvarig. Jag kom just på det. I samma stund som jag såg tvåan och trean stå tillsammans blev det kristallklart att mer pateisk än så här går det antagligen inte att bli. Får obehagsilningar i magen. Då och då gör jag misstaget att försöka betrakta mig själv utifrån och det känns som en förlamande elchock varje gång.

This surely is a dream

Idag efter tentan åkte jag och åt lunch med en tjej i klassen. Vi blev klara samtidigt med våra tentor och bestämde oss för att delad ångest är bättre än ensam ångest, så över varsin chicken tikka pratade vi bland annat svåra tentafrågor, livsval och vilka som egentligen skulle behöva veta om man fick icke godkänt. Hon kom fram till att hon skulle berätta för sin pojkvän. Jag sa att jag antagligen inte skulle berätta för någon. När jag satt där med henne på restaurangen kände jag mig konstig, mentalt bortkopplad och obekväm (precis som jag brukar känna alltså) men jag försökte prata på och le ändå. Jag hoppas att hon uppskattade mitt sällskap någorlunda i alla fall, för jag tycker om henne. Hon är så snäll och..sann, på något vis. "Sann" låter ju som en frireligiös term, men jag har märkt att jag tycker att det är ett ord som passar väldigt bra in på människor som vågar visa sin personlighet och inte censurerar den på grund av osäkerhet. Vilket ju är det som jag gör, konstant. Jag undrar hur man gör för att bli en sann människa. Kanske börja meditera, eller konvertera till någon schysst religion? Har annars hört att Islam ska vara rätt spexig.

Religiös eller inte, här är i alla fall en sjukt bra cover på Marcy Playgrounds "Sex and candy": http://youtu.be/MjMFJAuZ2dI. Jag såg någonstans att den låten och Britney Spears "Hit me baby one more time" släpptes samma år (1997 tror jag det var). Jag undrar vad mitt nioåriga jag hade tyckt om Sex and candy. Något år senare, på mellanstadiet, vann jag en limbotävling på ett skoldisco och jag kommer ihåg att priset var en Mando Diao-singel, som jag lyssnade på en gång och sedan slängde. När man är barn är man ju per definition inte vid sina sinnens fulla bruk. Det måste vara därför man inte kan bli straffad innan man är 18 år.

Usch

Jag är inte en sån som matar ut statusuppdateringar på facebook, så jag dumpar onödigheterna här istället. Sitter och pluggar till tentan. Tappar ideligen bort pennan eftersom jag planlöst vankar runt i rummet när jag inte orkar plugga längre. Lägger den på konstiga platser och måste lyfta på alla hundra papper på skrivbordet. Hittar den på fönsterkarmen där jag har stått och betraktat en lastbil som stod och brummade nere på gatan. Som jag älskar lastbilar, alltså. Nej. Och så har jag börjat få ont i högra örat. Jag vill köpa en grön höstkappa i ylle som jag har kollat in på internet. Den kostar tretusen.

Berenice, it's no release at all, it's not worth dying for.

Fan i helvetes jävla cp-skit. Sitter och känner hur panikkurvan inför tentan på onsdag skjuter uppåt, fort och brant. Med pennan i handen, antecknandes från kursboken och powerpointarna i ett försök att sammanställa det ogripbara, ser jag livet passera i revy. Och jag har bara mig själv att skylla. Jag är för dålig, för lat, för misslyckad, eller något annat, för att ha pluggat tillräckligt. Sitter och lyssnar på The Veils "Talk down the girl" på repeat i någon slags överslagshandling istället. Och med repeat menar jag att jag sitter och klickar på playknappen var fjärde minut, eftersom jag lyssnar på Youtube. Kul. Låten är antagligen ingen bra plugglåt eftersom jag tycker att den är sjukt bra, men den passar min nuvarande sinnesstämning. Jag känner att den berättigar min känsla av total uppgivenhet samtidigt som den förmedlar något förlåtande, ödesmättat. Instrumenten verkar instämma i att världen är genuint ond och att det är helt okej att bara ge upp totalt. Det känns allt annat än bra, men det känns lindrande. Pratar alltså mest om melodin och mindre om texten, för jag är nämligen sämst på att höra vad folk sjunger i låtar. Och så kan jag bli lite irriterad på alltför kryptiska texter. Att tolka poesi har liksom aldrig varit min grej. Är det ett annat ord för att man vara ointelligent? Hur som helst.

Jag är inte gjord för att plugga. Jag är inte gjord för att leva, för att interagera med andra människor. Däremot är jag uppenbarligen gjord för att sitta instängd i ett rum och lyssna på The Veils och vara plågsamt medveten om att allt kommer att gå åt helvete. (Hade tänkt ladda upp "Talk down the girl" och "The leavers dance" med The Veils här nedanför men blogger är trögt och ville inte godkänna dem. Too bad, too bad.)

Seize the day

Solen skiner från den bleka hösthimlen och för en liten stund sedan lät det som om det satt en speedad undulat och kvittrade utanför fönstret. Det visade sig vara en gråsparv (jag är en sådan fågelkännare). Gråsparven satt på gren och kvittrade lågt och intensivt som om den hade kafferep med sin bästa fågelvän. Men inte såg jag någon annan fågel i närheten, och att locka till sig en partner för att skaffa ungar verkar väl lite sent i oktober va? Jag antar att vi alla har våra små issues, även fåglar.

Sista sommarvärmen innan hösten, säger de. Sista helgen med solsken och värme. Sista helgen som går att uppskatta. För sen kommer ju Vintern. Så nu jävlar ska det vackra vädret utnyttjas och tas till vara på, och det ska levas livet. Och det är ju dessutom lördag; förutsättningarna för en perfekt dag kan alltså inte vara bättre. Sätta på sig shorts fast det egentligen är några grader för kallt och ha eftermiddagspicknick bland höstlöven i en park med hela stora kompisgänget. Någon som tar med sig stora systemkameran och tar bilder som kommer att läggas upp som en romantiskt, svartvit bildserie på en blogg någonstans. Och sen avslutar vi den fina dagen med en trevlig middag i glada vänners lag eller kanske till och med med en utgång på någon spejsig klubb. Eller så kör man den lite mer nedtonade stilen och strosar runt på stan med en vän och sätter sig på en uteservering med en chailatte i handen och den sista höstsolen i ansiktet och bara njuuter. Jag tror inte att jag behöver nämna att jag alltid får ångest av soliga dagar. De får mig att bli uppmärksam på möjligheterna jag inte har och chanserna jag inte tar. Men jag vet att det finns fler som jag, som får ångest av fina dagar, och jag blir så glad varje gång jag träffar en sådan människa.

Här ovanför nämnde jag jag ju två tänkbara sysselsättningar för en solig höstlördag som idag, men jag kom faktiskt på ett scenario till. En fin dag som idag skulle man faktiskt även kunna masa sig upp ur sängen klockan tolv, dra upp rullgardinen och se den klarblå himlen och splittrat känna att "åh, fint väder" samtidigt som en välbekant ångest börjar gnaga i bakhuvudet eftersom man mycket väl vet hur dagen kommer bli. Efter det skulle man kunna äta frukost och skumma igenom tidningen utan att orka läsa några artiklar och tänka att idag ska det minsann bli en pluggdag, men sen slutar det ändå med att man pluggar sjukt lågintensivt i ungefär två timmar där majoriteten av tiden dessutom går åt till att skriva ett töntigt, omotiverat långt blogginlägg som inte kommer att läsas av så många mer än en själv. Vad som skulle kunna hända efter det känns lite oklart, men jag kan tänka mig att kvällen skulle kunna innehålla en långsam promenad till affären för att köpa en lättlagad middag, och att sedan äta middagen i soffan framför något slätstruket tv-program samtidigt som man har ångest. Dels för att man har pluggat på tok för lite, men framför allt för att man verkligen, verkligen inte har tagit till vara på dagen.

Så skulle man också kunna spendera den här lördagen.

Stuff

Ibland tänker jag tillbaks på mitt kärlekslivs glansdagar. Jag tror inte ens att det finns tillräckligt stora citationstecken för att illustrera hur missvisande och ironisk den formuleringen är. Nåja. Men som den där gången i tvåan på gymnasiet när den söta killen som jag var hemligt kär i frågade mig om jag hade ett sudd. Naturligtvis tolkade jag det som att mina känslor var besvarade - han uttalade ju för guds skull mitt namn. Och som bekant låter ju inget så fint som ens eget namn sagt av någon man tycker om. Jag kastade suddet till honom över halva klassrummet. Han sa tack och kastade tillbaka. Vår relation utvecklades dessvärre inte mer än så, men något gör ändå att jag kommer ihåg det där ögonblicket. Kanske är det lite tragiskt i sig. Ett annat tillfälle var när en så kallad skön kille i parallellklassen på studentdagens kväll vinkade mig till sig över dansgolvet för att säga något. Jag kommer inte ihåg vad han sa och med all säkerhet var det berusat och utan substans, men det spelade ingen roll. Det viktiga var ju att han hade gett mig någon sorts bekräftelse.

När jag ändå är inne på ämnet kan jag ju passa på att skriva lite om flörtande. Jag har aldrig flörtat i hela mitt liv; aldrig någonsin att jag skulle ha modet att visa uppskattning för någon om jag inte var tvärsäker på att mina känslor var besvarade. En gång flörtade en kille med mig, om jag ska tro min syster. Vi köpte godis på en bensinmack och killen som jobbade där frågade mig lite charmigt om jag inte skulle prova en ny sorts påse Ahlgrens bilar. Okej, återberättat låter det lite cp men tro mig, det var en normal kommentar. Jag blev som vanligt en aning nervös av att bli tilltalad och försökte väl lite trevligt säga att vi körde på vad vi hade lagt upp på disken, betalade och sa tack och hejdå, och om jag känner mig själv rätt skyndade jag nog på stegen rätt bra tills jag var ute genom dörren. Uppenbarligen är jag inte särskilt bra på att uppskatta trevlighet från relativt okända människor. Ett leende och en blick tar jag som ett kvitto på att personen försöker ge mig en hint om att jag borde se lite gladare ut. Om jag märker att någon betraktar mig tror jag att jag har matrester i mungipan. När folk är överraskande trevliga utgår jag från att jag utstrålar någonting som gör att de känner sig tvingade att muntra upp mig, vilket bara får mig att känna mig ännu mer misslyckad. Hur konstigt det än låter föredrar jag nog hellre en beteenden som jag kan relatera till. Hellre ett lågmält leende och en blick som flackar lite. Då vet man i alla fall att det inte är helt fejk.

Tvärsnitt från verkligheten en lördagseftermiddag

Sitter och pluggar till tonerna av Vitamin String Quartet. Skönt att lyssna på bra melodier utan att bli påtvingad någon bajsnödig popstjärneröst. Och som oerhört obevandrad inom allt vad musik heter så tycker jag mig ändå kunna höra att det är mycket cello i låtarna. Fatta att kunna sitta och dra av några låtar på cello någon eftermiddag. Det vore något, det.

Pluggandet, ja. Suck. Eller "pluggandet", som man skulle kunna kalla det, för än så länge sitter jag ju bara och antecknar från Kemi A-boken som jag frustrerat men frivilligt gick och lånade på biblioteket tidigare i veckan. Orka att undervisningen och kursboken förutsätter att man har ett hum om kemi bara för att man råkade läsa det på gymnasiet.Töntigt.

Roll away the stone

Det händer att jag dagdrömmer (eftersom jag är en människa). Tankarna som sprider ut vingarna och seglar runt på ställen där horisonterna är både vackrare och ljusare än i verkligheten. Jag dagdrömmer, av naturliga orsaker antar jag, mest om mig själv. Till exempel om att jag genom ett trollslag får en annan, bättre personlighet som får till följd att mitt liv faktiskt kan kallas ett sådant. Eller så kanske jag fantiserar ihop att jag är på dejt slash umgås med en kille, och att han är intresserad av mig. Bara det, liksom. Det räcker så. Ibland händer det att jag tänker på att jag skulle vilja mer kvinnlig. Inte för att jag ser ut som en truckförare direkt, men man skulle ju gärna vilja vara lite mer..graciös. Kunna titta någon i ögonen och le sådär hemlighetsfullt som jag har sett kvinnliga, skitsnygga huvudroller göra på tv. Killarna blir ju alltid kära. Kunna föra mig så kvinnligt och kattlikt att folk skulle tycka att det var en fröjd att betrakta mig. Okej, där överdrev jag kanske lite, men på mitt förra jobb blev jag till och med omsprungen i femininitetsrejset av kille. Han gled fram på sina smala, svartklädda glamrockarben och svängde då och då nonchalant på det axellånga kolsvarta håret som innehöll en ensam bred, röd slinga. Vi pratade aldrig med varandra, och jag uppfattade aldrig hans namn.

Wining

Okej, det här är ett gnällinlägg. Just saying.

Det går inte en dag utan att jag frågar mig själv varför i helvete jag fortsätter försöka skapa illusionen av ett liv. Varför jag egentligen masar mig upp om morgonarna och (oftast) hinner med min buss till skolan eller jobbet fastän jag hatar att vara där. Varför jag ens utsätter mig för andra människor när jag får ångest och lider av varje minut. Varför jag dag efter dag anstränger mig för att känna mig säkrare och bete mig normalare än dagen innan när det ändå aldrig, aldrig, lyckas. Jag förstår inte varför jag fortfarande spelar med i den här charaden där jag försöker iscensätta att jag på något sätt är normal. Något mer meningslöst finns inte. Ibland tänker jag på att om hur jag kände inuti skulle kunna bevisas vetenskapligt genom någon provtagning eller röntgen så skulle jag vara garanterad en sjukskrivning för resten av livet. Det kan inte vara meningen att en sån som jag ska tvingas hålla igång ett liv och stå ut med att samarbeta och umgås på ett jobb. Det kan inte vara meningen att jag ska plåga mig så. Jag är medveten om att det här låter väldigt gnälligt, larvigt och egocentrerat. Det finns ju de som har det värre, mycket värre. Men vad hjälper det mig. Den där tanketekniken har aldrig fungerat och kommer aldrig att göra det heller.

Bävern i min bröstkorg

Jag är way too gammal för att gå omkring som ett skrämt djur och vara rädd för andra människor. Sånt där hör till tonåren, och endast till tonåren. Efter tjugoårsstrecket blir det bara stört och efterblivet. Det blir ju det.

I förrgår skrev jag ett litet meddelande på facebook till min gamla jobbarkompis om att jag hade slutat, att jag bara ville säga det (eftersom jag bara försvann utan att säga något) och att jag tyckte att det var roligt ha lärt känna henne. Jag har inte fått något svar, men jag ser på hennes sida att hon har varit online flera gånger efter att jag skickade meddelandet. Sådant här får mig att känna mig totalt sjuk i huvudet och som den jobbigaste människan i hela världen. Men mitt meddelande var helt normalt. Det var det fan. Och det var ju inte direkt så att jag var ett freak som hängde efter henne på jobbet, utan vi pratade och hade förhållandevis trevligt, det hade vi faktiskt. Därför känns det så cp att hon inte svarar. Även om man får ett helstört meddelande av något jäkla pucko så svarar man väl ändå? När jag gör en ansträngning och hör av mig till någon som jag tycker om så är det inte det här jag behöver. Kompakt tystnad, där det enda jag hör är mina egna tankar som skriker att hon tycker att jag är en idiot (varför hon skulle tycka det vet jag inte) och att hon hatar mig. Det känns verkligen så. Jag vet att det inte kommer att sluta gnaga i mig förrän hon skickar ett svar.

Inte som mig

(Bakgrundsinformation: jag har alltså börjat plugga. Varför vet jag inte, men så blev det i alla fall. Vill väl slippa säga att jag är arbetslös om någon frågar.)

Hur som helst. En kille i min klass verkade lite blyg och nervös när vi pratade med varandra, så i mitt huvud placerade jag honom i "klubben för lite osäkra människor som kanske inte har världens bästa självförtroende". Trots att vi inte pratade länge alls kände jag mig med ens allierad med honom eftersom han till viss del verkade dela mina problem. Dessutom hade han en väldigt djup och fin röst, vilket i och för sig är helt irrelevant men ändå relevant. Och det är ju alltid trevligt att stöta på människor som på något sätt verkar bli berörda av ens närvaro. Det får mig att känna mig lite skarpare i konturerna. MEN. Men. Idag hör jag att han har flickvän. Pang, boom. Kristallkronan i min hjärna faller i slow motion ned mot golvet och krossas. Jag som till och med hade planerat menyn för vårt bröllop (nej, det hade jag inte). Men i samma ögonblick som jag hörde om det där så uteslöts han automatiskt från den exklusiva klubben för osäkra människor och vår allians krossades i lika många bitar som kristallkronan. Om man har en flickvän eller pojkvän förtjänar man ingen som helst sympati, så är det bara. Då är man normal och fullt fungerande. Som de andra. Inte som mig. Verkligen inte som mig.

It's no good

Jag får ångest av att se mina föräldrar åldras. Nästan tvångsmässigt noterar jag deras små ålderstecken varje gång jag träffar dem, och blir så sorgsen. Och då är de ändå förhållandevis unga.

Min egen ålder äcklas jag av. Siffrorna stämmer på inget sätt ihop med varken mina erfarenheter eller kunskaper. Jag sitter fast i kvicksanden. Ibland stirrar jag på mig själv i spegeln och får känslan av att jag ser ut att vara i fyrtioårsåldern. Jag ser liksom död ut.

Det händer att jag funderar på tjugosjuklubben, ni vet. Verkligen inte på allvar; ingen behöver vara orolig, spåra mitt ip-nummer eller ringa polisen. Men tanken på att stämpla ut och därmed slippa deala med livets framtida oifrånkomliga hemskheter känns ibland oerhört lockande. Fegt och oförsvarligt, ja. Men också lockande.

Gasen i botten

På mitt jobb finns en kille som jag finner väldigt irriterande. Han vill säkert väl och så, men som sagt, han irriterar mig. Som bekant är det ju ett faktum att jag inte fungerar så smidigt socialt; tycker att det är läskigt att prata och känner mig obekväm allt som oftast, med allt och alla. Och det är ju lite synd i sig. Men något som jag inte förstår är varför folk inte bara kan låta mig vara ifred med mitt lilla utvecklingsstörda beteende. Back off, liksom. Att behöva stå ut med att folk kommenterar mig är verkligen mer än vad jag orkar med. Som den här killen på jobbet, till exempel. Idag på fikarasten (vi sitter några stycken) frågar han mig plötsligt hur det är med mig. Jag tycker att det är väldigt jobbigt att bli utpekad bland en grupp människor på det sättet, särskilt av folk jag inte riktigt känner som i den här situationen, men jag svarar och säger att jo, det är bara bra. Med rynkade ögonbryn säger han att jag verkar disträ och han stirrar så forskande på mig att jag måste vika undan med blicken. Han verkar verkligen gilla det där, att titta mig djupt i ögonen tills jag blir synbart nervös, eftersom det händer typ varje gång vi pratar. Det kanske är något sjukt spel som jag inte förstår. Något säger mig att han får en egokick av att se folk (läs mig) bli påverkade (läs nervösa) av hans närvaro och ja, good for him i så fall. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om han går och tror att jag är kär i honom. Det är jag inte. Dock så tror jag inte att han tittar mystiskt och ställer hundra frågor för att vara elak. Antagligen har han bara fått någon knäpp och försöker vara någon misslyckad hobbypsykolog; jag ska hjälpa henne ut ur det där skalet!!!, och det är väl en fin tanke. Lycka till. Men vanliga människor som vill vinna någons förtroende kanske lättar lite på gasen när samtalspartnern visar att den är sjukt obekväm med situationen istället för att verka roas av dennes nervositet och gasa på ännu mer. Men vad vet jag.

HEHE

ska inte plugga i höst och slutar därför på mitt deltidsjobb som kräver att man är student. jaha, men vad trevligt då tänker kanske någon nu, så då har jag alltså fått nytt jobb? eh...nej? *dumförklarar med himlande ögon*. har aldrig förstått vitsen med att vara ett sådant planeringsfreak. ja, allt kommer att bli skit, och ja, jag borde verkligen ta tag i allt istället för att med bitterljuv sinnesstämning se på medan det glider mig längre och längre ur händerna, som jag gör nu.

hur som helst. jag har inte sagt till någon på jobbet att min sista dag är på torsdag, och företaget jag jobbar på är så stort och opersonligt att jag har svårt att tro att några rykten skulle gå om min avgång. en del av mig njuter av att ingen kommer att ha en aning om var jag har tagit vägen. borta med vinden.

jag har en så kallad kompis på jobbet. hon är snäll och trygg och vegetarian och i ett annat liv och med en annan, mindre neurotisk personlighet från min sida så tror jag nästan att hon skulle kunna ha utbyte av mig och att vi skulle kunna vara kompisar på riktigt. men inte ens till henne har jag sagt att jag ska sluta. hade hoppats på att hon och jag skulle jobba samtidigt någon gång den här sista veckan så jag kunde nämna lite snabbt i förbifarten att ja, jag ska faktiskt sluta, men nu kommer jag alltså inte få chansen. känns så himla ruttet att bara försvinna utan att säga något. det går emot mina principer om att vara en god medmänniska. och att skicka meddelande eller skriva på wallen på facebook för att säga känns som att överdriva min egen betydelse något enormt. hon bryr sig ju säkert inte ens mycket alls. vilket å andra sidan är en tanke som känns ganska jobbig för mig. för trots att vi inte kände varandra särskilt bra alls, så var ju hon ändå, tragiskt nog, min bästa vän.

kul

idag var jag sjukt tyst på jobbet. betedde mig som värsta KONSTIGA TJEJEN och orkade inte ens anstränga mig för att låtsas vara normal och le och hitta på passande svar. energin fanns inte. helt enkelt bara en sån dag, vilket i och för sig är en lite konstig formulering eftersom i princip alla mina dagar är så. det är svårt att förstå varför man ska anstränga sig och prata och vara social när det a) är så obehagligt, och b) ändå aldrig blir bra, med tanke på att varje ansträngning jag gör bara blir ytterligare ett bevis för omvärlden på hur socialt dysfunktionell jag är. så istället: jag kapslar in mig och är plågsamt medveten om det men pallar liksom inte göra annat. awesome. allt är awesome.

idag var jag ledig. jag kan faktiskt skämmas lite över vad jag gör mina lediga dagar, typ helgen och så, eftersom jag aldrig gör någonting. idag gick jag upp klockan två. klädde på mig vanliga kläder klockan fem. la mig och vilade en stund vid sex. däremellan kollade jag på tv och slösurfade på datorn. alltid samma; att uppfyllas av tv- och datorbruset för att sedan gå och lägga sig. läser varken goda böcker eller målar akvareller. har ingen hobby eller så. tänker inte, använder aldrig hjärnan på något sätt alls. värda dagar. känner verkligen hur jag fördjupar min personlighet och lär känna mig själv.

Det här med människor

Jag har alltid ogillat supertrevliga människor. Ni vet, de där personerna som alltid verkar ha ett strålande leende till övers och som verkar genuint intresserade av allt och alla utan att behöva anstränga sig ett enda dugg. När jag pratar med en sådan människa blir skillnaden i våra personligheter alltid så påtaglig att jag får lust att gå och låsa in mig på en toalett. Jag är inte värdig dig. Jag är inte värdig någon. Irritationen kommer krypande, ackompanjerad av obehaget som alltid finns där tillsammans med andra människor. Sluta håna mig med er genuina trevlighet och era nyfikna frågor. Ser ni inte att jag är av en annan sort?

Jag har alltid tyckt bäst om att vara ensam, för då slipper jag påminnas om mina brister och oförmågor som i andras sällskap blir så plågsamt tydliga.

Egentligen borde man ju inte noja över sådant här, kan man ju tycka. Det är ju faktiskt bara att droppa ångesten och självföraktet och istället ha trevligt stund med den där trevliga människan. Skärp dig nu. Sluta var så självupptagen. Världen kretsar inte kring dig. Varför ha ångest när man kan ha trevligt? Jo. Så kan man tycka. Ja. Det kan man ju.

"I am a golden god!"

Igår på jobbet åt jag och en annan tjej lunch tillsammans på en restaurang som ligger i närheten. (Och ja, jag tackade ja till att jobba på ett lager eftersom jag inbillade mig att man inte skulle behöva prata med andra människor då, men ironiskt nog är det det mest sociala jobbet jag har haft). Hur som helst. Ända sedan morgonen hade jag sett fram emot att promenera iväg och få en lugn stund alldeles för mig själv där under lunchrasten, men tji fick jag. "Aha ska du äta ute? Amen jag kan faktiskt följa med. Jag kan ta min matlåda imorn istället". Fan. Jag har noll förståelse för att hon ens tyckte att det lät som en bra idé att luncha med mig. Jag menar, jag är liksom inte den som skämtar eller är lättpratad eller ens kan hålla igång en konversation utan att min röst stockar sig, och det måste hon ha fattat vid det här laget. Men hon är en snäll och trevlig människa, det är hon, och snälla och trevliga människor förtjänar fan att man anstränger sig lite tillbaka. Så där satt jag och försökte agera god samtalspartner. Det gick inte så bra, alls. Som i alla andra liknande situationer tar mina depersonalisationskänslor överhanden, jag får något av ett tunnelseende, känner mig mentalt disorienterad och tillsammans med mina sociala icke-skills gör det antagligen att jag uppfattas som (eller helt enkelt är?) en efterbliven idiot. Note to self: aldrig äta mat, eller för den delen umgås, ensam med någon igen.

Underkastelse #2

är så utomordentligt trött på att automatiskt underkasta mig varenda person jag möter. så himla trött på det. oavsett vilken person det handlar om så är det varje gång, utan undantag, någonting inom mig som cementerar fast att han eller hon är bättre än mig, end of discussion. det är lite synd. eller mycket. cementen stelnar lager på lager och slutresultatet är mitt eget lilla fängelse där jag inte ens kan röra ett finger. har jag sagt att jag hatar när folk pratar i metaforer? det känns så pretto, och oavsett vad man menar så blir det bara abstrakt och allmängiltigt vilket alltid är sjukt ointressant. så om vi ska minska abstraktionsgraden (jag är fett akademisk i mitt språk) en aning så skulle man kunna formulera det som att jag helt enkelt alltid går runt och utgår från att jag är sämst i världen, utan att kunna påverka mina känslor med tankar. min sociala fobi har blivit värre än någonsin och jag kan inte behålla ett leende i mer än sekund innan det förbyts till någon slags självmedveten, obehaglig grimas. det är nog värst av allt; att inte kunna le. att aldrig klara av att le ett äkta leende bara för att man är så himla fucked up inuti. att kunna le är faktiskt en grundförutsättning för att kunna umgås med människor. ett litet, vänligt leende bara. det gick ju så bra förut. trevlig fredagskväll förresten.

Underkastelse #1

Ogillar att vara underkastad mänskliga drifter. Typ behovet av närhet, av bekräftelse. Jag antar att det är därför som det är så lätt att bli nästintill patetiskt förlåtande när det gäller det motsatta könet. Okej, det där lät rätt nedlåtande, men ibland roas jag faktiskt av det överseende jag kommer på mig själv med att ha. I och för sig rör det bara sig om tankar, bara i mitt eget huvud, aldrig riktiga situationer där mitt överseende skulle kunna få konsekvenser för det skulle jag aldrig våga och antagligen inte heller vilja, men fortfarande. Något som kändes högst tvivelaktigt förr, låt säga en skitful vindjacka, en musiksmak bestående enbart av typ trance, house och techno (vet knappt skillnaden), att alltid ha joggingskor som vanliga skor eller kanske att särskriva i varannan mening, är saker som jag numera lätt skulle kunna låta passera. Och varför skulle jag inte det egentligen, med tanke på att jag är långt ifrån perfekt själv? Det känns omotiverat att ställa några som helst krav när man själv kategoriserar sig som det absoluta bottenskrapet. Och här sitter jag och skriver om killar som om jag vore tretton jordsnurr. Moget.

Underbara jävla människor, och så jag

Har ni tänkt på hur underbara alla personer egentligen är? Till och med de som inte har några traditionellt underbara karaktärsdrag (übersociala, roliga, får dig att känna dig som den enda personen i rummet, osv.), de människorna är ändå underbara på sitt alldeles egna lilla speciella vis. Gräv lite under ytan och låt det ta lite tid, och fram träder med all säkerhet både en intressant och varm personlighet hos människan du har framför dig. Men så har vi ju mig då, som är lite annorlunda. I hela mitt medvetna liv har jag ansträngt mig för att skapa en illusion av en personlighet. Jag har reagerat som jag tror att jag förväntas reagera, och sagt vad jag tror att jag förväntas säga, eftersom sådana saker aldrig har kommit direkt naturligt för mig. Inte sällan grämer jag mig över vem människorna som jag känner egentligen tycker att jag är. Om de tänker på mitt namn, vilken slags person tänker de egentligen på då? Tanken skapar kalla kårar längs ryggraden och ger mig kortslutning i hjärnan. Jag vill inte ens tänka på det, för jag känner mig märkligt säker på att den bittra sanningen skulle göra mig otröstlig/apatisk.

Om någon skulle lära känna mig på djupet skulle de nog bli besvikna, för jag är grundare än en torgfontän. Det räcker med att umgås med mig några timmar för att jag ska hinna visa hela min skrala repertoar. När det gäller introverta personer så tänker man nog ofta att bakom den där blyga/tillknäppta/knasiga fasaden döljer sig antagligen en både fin och rolig människa. Och som jag skrev här i början av inlägget stämmer det nog på de allra flesta - men inte på mig. Kanske låter det här som självdestruktivt, subjektivt dravel utan verklighetsförankring, men det är trots allt jag som är inuti mitt eget huvud och upplever min egen personlighet tjugofyra timmar om dygnet.

Hos doktorn

När jag var 18 år, skulle fylla 19, var jag första gången hos gynekologen där man skulle kolla upp om jag hade PCOS (sänkt fertilitet typ) eftersom min mens var oregelbunden. Den sturska kvinnliga läkaren ställde lite frågor om mitt allmäntillstånd och fyllde i svaren i patientjournalen. Och så kom det: "Är du sexuellt aktiv?". "Nej". "Har du haft samlag?". "Eh.. näe" svarade jag. "Har du inte?". Hennes ögonbryn var höjda som om jag hade sagt något ytterst konstigt. Jag mumlade nej igen och skakade på huvudet, plötsligt med en känsla av att vara jämnad med marken. Lite roat skrockade hon något om att ja, det kommer väl det också, och återgick till pappersarbetet. På tunnelbanan hem från besöket snurrade tankarna i mitt huvud. När inte ens en läkare kan dölja sin förvåning, ja, då måste man ju vara riktigt konstig.

Första

Hej. Det här är alltså min blogg. En dagbok med blygsamma ambitioner att läsas av någon mer än mig själv. För det är klart att det skulle vara trevligt om någon hittade hit. På den här bloggen kommer jag inte anstränga mig att för att framstå som någon annan, någon bättre, än den jag är. Jag kommer bara skriva. Kort, långt, dåligt, bra. Inläggen kommer, surprise, surprise, handla om mig och mitt liv. Närmare bestämt misslyckade mig och mitt misslyckade liv (buhu). För man skulle väl kunna säga att om ett normalt jävla svenssonliv är att promenera så sitter jag i rullstol med förlamade ben. Det går med andra ord inte så bra. Tja, det var nog allt för tillfället. Mer kommer.