Underbara jävla människor, och så jag

Har ni tänkt på hur underbara alla personer egentligen är? Till och med de som inte har några traditionellt underbara karaktärsdrag (übersociala, roliga, får dig att känna dig som den enda personen i rummet, osv.), de människorna är ändå underbara på sitt alldeles egna lilla speciella vis. Gräv lite under ytan och låt det ta lite tid, och fram träder med all säkerhet både en intressant och varm personlighet hos människan du har framför dig. Men så har vi ju mig då, som är lite annorlunda. I hela mitt medvetna liv har jag ansträngt mig för att skapa en illusion av en personlighet. Jag har reagerat som jag tror att jag förväntas reagera, och sagt vad jag tror att jag förväntas säga, eftersom sådana saker aldrig har kommit direkt naturligt för mig. Inte sällan grämer jag mig över vem människorna som jag känner egentligen tycker att jag är. Om de tänker på mitt namn, vilken slags person tänker de egentligen på då? Tanken skapar kalla kårar längs ryggraden och ger mig kortslutning i hjärnan. Jag vill inte ens tänka på det, för jag känner mig märkligt säker på att den bittra sanningen skulle göra mig otröstlig/apatisk.

Om någon skulle lära känna mig på djupet skulle de nog bli besvikna, för jag är grundare än en torgfontän. Det räcker med att umgås med mig några timmar för att jag ska hinna visa hela min skrala repertoar. När det gäller introverta personer så tänker man nog ofta att bakom den där blyga/tillknäppta/knasiga fasaden döljer sig antagligen en både fin och rolig människa. Och som jag skrev här i början av inlägget stämmer det nog på de allra flesta - men inte på mig. Kanske låter det här som självdestruktivt, subjektivt dravel utan verklighetsförankring, men det är trots allt jag som är inuti mitt eget huvud och upplever min egen personlighet tjugofyra timmar om dygnet.

Hos doktorn

När jag var 18 år, skulle fylla 19, var jag första gången hos gynekologen där man skulle kolla upp om jag hade PCOS (sänkt fertilitet typ) eftersom min mens var oregelbunden. Den sturska kvinnliga läkaren ställde lite frågor om mitt allmäntillstånd och fyllde i svaren i patientjournalen. Och så kom det: "Är du sexuellt aktiv?". "Nej". "Har du haft samlag?". "Eh.. näe" svarade jag. "Har du inte?". Hennes ögonbryn var höjda som om jag hade sagt något ytterst konstigt. Jag mumlade nej igen och skakade på huvudet, plötsligt med en känsla av att vara jämnad med marken. Lite roat skrockade hon något om att ja, det kommer väl det också, och återgick till pappersarbetet. På tunnelbanan hem från besöket snurrade tankarna i mitt huvud. När inte ens en läkare kan dölja sin förvåning, ja, då måste man ju vara riktigt konstig.

Första

Hej. Det här är alltså min blogg. En dagbok med blygsamma ambitioner att läsas av någon mer än mig själv. För det är klart att det skulle vara trevligt om någon hittade hit. På den här bloggen kommer jag inte anstränga mig att för att framstå som någon annan, någon bättre, än den jag är. Jag kommer bara skriva. Kort, långt, dåligt, bra. Inläggen kommer, surprise, surprise, handla om mig och mitt liv. Närmare bestämt misslyckade mig och mitt misslyckade liv (buhu). För man skulle väl kunna säga att om ett normalt jävla svenssonliv är att promenera så sitter jag i rullstol med förlamade ben. Det går med andra ord inte så bra. Tja, det var nog allt för tillfället. Mer kommer.