Känslolöshet fast ändå ångest är ingen bra sinnesstämning. Alls. När jag känner så, som jag alltid gör numera, finns det inte ens något som kan lindra ångesten, för ingenting utifrån kan ju påverka mitt inre. Det spelar ingen roll om jag lunchar med min mamma och min syster som idag eller äter middag med pappa och min bror som jag ska göra ikväll. Inget biter. Jag känner mig helt tom, känslolös, ångestfylld och som i ett töcken ändå. När jag åt sushi där med min mamma och min syster tror jag inte att jag sa ett dugg. Jag blir så oerhört trött, desorienterad och ångestfylld bara av att umgås med människor. Jag orkar inte anstränga mig. Kan inte längre. Jag undrar hur det här kommer sluta.

Googlade på känslolöshet och så vidare och så vidare tidigare idag (jag är besatt och tänker på det hela tiden) och jag citerar random vårdhemsida: "Smärtsam känslolöshet. Den psykiska känslolösheten – anestesia dolorosa – är ett mycket obehagligt tillstånd. Den sjuke är oförmögen att uppleva normala känsloreaktioner och är samtidigt medveten om det". /.../ "Självmordstankarna finns kvar, men initiativ för att sätta dem i verket saknas". Usch. Mer än usch - ångest. Det är ju jag som beskrivs. Det är ju precis det här jag har skrivit i min dagbok; att jag inte känner några känslor längre och att jag konstaterar att nu borde jag begå självmord mer än någonsin, men ändå känner jag mig så känslolös att jag till och med har tappat motivationen till att dö.

Det värsta är ju att roten till hela den här mardrömmen som jag upplever är depersonalisationen (overklighetskänslan). Och den verkar ju vara kronisk, kommer inte att försvinna. Och om orsaken till mitt oerhört dåliga mående är kronisk, hur fan ska jag kunna bli bättre? Det känns som om jag kör på en enkelriktad mardrömsgata. Jag ser ingen återvändo. Och även fast jag skriver och skriver här på den här sjukt tråkiga, deprimerande bloggen så vet jag att jag det jag känner inte kan beskrivas med ord. Det är en mardöm.

(Långt upprepande inlägg)

Jag känner mig sinnessjuk av att inte känna något längre. Det skrev jag säkert i förra inlägget, bara att jag inte kommer ihåg det. Det var längesen mitt sinne var skarpt. Om jag åtminstone kunde gråta. Om jag åtminstone kunde beröras av mitt tillstånd, min situation, mitt liv. På ett sätt gör jag ju det, eftersom jag konstaterar att allt är skit, att jag egentligen vill dö, att jag känner mig mer sinnessjuk än någonsin och att livet inte är värt att leva. Men jag KÄNNER det inte inuti. Bara konstaterar. Och alltid det här trycket över bröstet, och pulsen som aldrig försvinner från bröstkorgen. Men inga känslor i sikte.

Jag ber om ursäkt om mina inlägg är upprepningar av varandra i all oändlighet. Men jag måste skriva av mig. Tidigare ikväll var jag ute på en timmes promenad eftersom jag inte stod ut med att sitta ensam hemma och känna mig sinnessjuk. Frisk luft gör det hela lite, lite bättre. Pratade med min syster nyss som försökte intala mig att jag säkert bara var deprimerad, inte sinnessjuk. Och visst lät det rätt logiskt, det hon sa. Att det är något slags depressionstillstånd som gör att jag är så tom och känslolös, och inte att jag har blivit sinnessjuk. Men jag känner mig så jävla cp. Sedan jag började känna overklghets-/depersonalisationskänslorna har jag ju känt mig som om jag varit halvvägs in i en psykos. Det känns som om jag inte har någon riktig kontakt med verkligheten längre. Det självklara medvetandet och verklighetsuppfattningen som jag en gång hade (och som man har när man är normal) började plötsligt rämna och knaka i fogarna, men jag blev aldrig galen PÅ RIKTIGT. Alltid känslan av att vara halvvägs borta från verkligheten. Hemskt. Men nu i och med att jag inte tycker att jag känner några känslor längre så känner jag mig mer hemsk och längre bort från verkligheten än någonsin. Det låter helkonstigt, men innan jag började känns så här skulle jag inte heller kunna föreställa mig vad jag känner nu.

På måndag ska jag till en ny psykolog. Det kanske jag också har skrivit. Har ingen aning längre. Det känns lite bra i alla fall. Jag hoppas att han övertalar mig om att man inte kan bli sinnessjuk. Och jag hoppas att han säger att ens personlighet och känslor aldrig kan försvinna, utan att det bara är en försvarsmekanism. Jag hoppas att han säger att allt kommer att bli bra igen.

Och så har vi ju det här med jobbarkompisen, M. Vi har bestämt att vi ska ses någon gång nästa vecka. Jag pendlar mellan att inse att det är helt idiotiskt av mig att träffa honom jag när jag känner mig både känslolös, har overklighetskänslor (vilket jag i och för sig hade när jag jobbade med honom också, men) och känner mig fullständigt sinnessjuk, och att känna att jag faktiskt vill träffa honom. Bara se honom för att känna om jag ens känner något för honom längre. Bara det känns cp. Jag tänker på honom och har ingen aning om vad jag känner för honom, och det känns så himla konstigt eftersom jag var kär i honom i två år, tills jag slutade på jobbet. Men det var ju ändå ett och ett halvt år sedan vi sågs sist? Är det så konstigt om jag inte kan säga vad jag känner? Jag orkar inte.

Jag har tenta imorgon men kommer antagligen inte att gå. Jag kan omöjligt koncentrera mig på något jävla plugg när jag varje sekund konstaterar att jag inte känner några känslor och känner mig sinnessjuk. Men jag vill inte förlora den där sista känslan av att ha ett någorlunda normalt liv utifrån sett. Om jag träffar M i slutet av nästa vecka vill jag i alla fall kunna säga att jag pluggar, och jag vill inte behöva ljuga. Men det funkar inte att plugga när man inte tar några poäng, det är ju bara helstört. Visserligen bor jag hemma och tar inga dyra CSN-lån, men det är ändå slöseri, såklart. Jag vill ju bara vara normal inför dig, M. Jag vill kunna prata och känna från hjärtat. Inte sitta och försöka upprätthålla en representabel fasad (som jag ändå inte kommer lyckas upprätthålla) genom att hitta på åsikter och tankar. För just nu känner jag mig ju som ingen. Tänker inte, känner inte, tycker inte. Jag får inte ens ut något av att lyssna på mina favoritlåtar längre. Det är bara ljud, inga känslor.

Det är ju i känslorna som jag känner mig själv. Känner att jag är jag. Vad skulle det annars vara? Jag orkar inte tänka på det.

Jag känner mig konstig nu, som alltid. Sinnessjuk - nej, deprimerad. Jag ska försökte tänka så. Jag har inte bytt personlighet och blivit en helt annan människa, jag är bara deprimerad. Mitt egentliga jag och mina gamla känslor finns fortfarande där inunder. De har bara råkat tryckas undan av en irriterande känslolöshet som jag och min psykolog snart ska få bukt med. Inom en överskådlig framtid ska jag förhoppningsvis kunna känna kärlek och uppskattning till min familj igen, tycka om familjens hundar igen, och återfå förmågan att längta och känna behov av närhet. Jag hoppas att det kommer bli bättre någon dag. Som det känns nu skulle jag egentligen behöva gå hos en psykolog varje dag för att inte känna mig så jävla sjuk i huvudet. Men jag är bara deprimerad, inte personlighetsförbytt.

Nu har jag bara skrivit i hundraåttio, stream of conciousness, och kanske avslöjar jag i och med den här texten som den konstiga personen jag känner mig som. Men då får det vara så. Det känns lite, lite bättre när jag har fått skriva av mig.

Ja

Nu har jag raderat två långa inlägg där jag har skrivit om att allt är hemskare än någonsin. Men det blir bara babbligt och jag tappar tråden och får ångest av att läsa det jag har skrivit. Men faktum kvarstår ändå: jag känner inte några känslor längre (förutom ångest då och då). Ingen glädje, sorg, kärlek, ingenting. Känner inte ens någon längtan eller behov av närhet längre. Jag som brukade längta och tänka på hur underbart det skulle vara att ha en pojkvän, att känna närhet, ömhet och så vidare, om än bara tillfälligt. Grundläggande needs, ni vet. Men jag vet inte längre. Jag kommer inte ens ihåg hur den där känslan kändes, och ändå var det säkert bara fyra, fem månader sedan jag kände så. Så jäkla sjukt. Jag är helt avstängd. Känner mig helt sinnessjuk.

Jag trodde personligheten var något orubbligt som bara fanns där, som man VAR. Men tydligen inte. Och aldrig att jag trodde att man på riktigt kunde tappa alla sina känslor och därmed också förlora allt man är. Men tydligen.

De här två grejerna måste vara några av de hemskaste psykiska tillstånden man kan uppleva. Att uppleva tillvaron overklig, att aldrig känna sig närvarande i sitt eget liv. Och att ens känslor plötsligt försvinner så att man känner sig som världens mest sinnessjuka, osympatiska psykopat.

Alla människor förtjänar ett klar verklighetsuppfattning som de inte behöver ifrågasätta.
Alla människor förtjänar att ha en stabil grundpersonlighet som gör det möjligt att tänka i "jag"-termer.

Men vad gör man när verkligheten känns så overklig och drömlik att man blir förvirrad och desorienterad bara av att ha ögonen öppna? När man pratar med sin mamma och den egna rösten låter som om den kommer någonstans långt, långt bortifrån? När man tittar på sina familjemedlemmar, och sina hundar, som man brukade älska men nu inte känner ett enda dugg för? Varför ska man leva när man inte känner kärlek längre? När man är så mentalt frånvarande, oavsett situation, att man lika gärna skulle kunna ligga och sova i sängen?

Måste blåsa av mötet med M från gamla jobbet. Måste. Jag inbillade mig ju att det kanske skulle gå. Jag vill ju egentligen, jag var ju trots allt kär i dig. Men det här går inte. Jag kommer inte palla. Jag har ju varken ett mänskligt medvetande eller känsloliv längre. Om du bara hade frågat någon gång tidigare. Allra helst innan jag började känna depersonalisationskänslor. Men åtminstone innan jag blev okänslig och likgiltig inför allt.

Varför kunde du inte ha frågat om vi skulle träffas för typ fem månader sedan, när jag fortfarande hade känslor? Då jag fortfarande längtade efter någon och kunde uppskatta sällskap. Varför tog du inte kontakt förrän nu? Varför? Hur kan det bli så mardrömslikt osynkat?

Du är den kille som har berört mig mest i hela mitt liv. I mina dagböcker från 2009 och 2010, när vi jobbade ihop, står det om dig i ungefär i vartannat inlägg. Varje situation då vi pratade med varandra skrev jag ner, och både ditt och mitt beteende analyserades i detalj. Dagboksinläggens slutsater var alltid att jag betedde mig totalt efterblivet och att du var alldeles för bra för mig. När jag hade känt mig extra obekväm och konstig runt dig skrev jag uppriktigt att du antagligen tyckte att jag bara var en irriterande, nervös tjej. Men alla situationer med dig framstår i ett helt annat ljus efter att du frågade om den där ölen. Uppenbarligen tyckte du inte att jag var ett efterblivet, nervöst mongo ändå. Om du bara visste hur mycket jag brukade tänka på dig. Och anstränga mig för att SLUTA tänka på dig. Jag målade för fan en teckning där alla andra jobbkompisar var svartvita medan du var färgglad i akryl, bara för att det var så verkligheten var. Jag läste böcker från en författare som du gillade och lyssnade på låtar från band som du tyckte om.

Nu känns allt det där så längesedan. När jag frågar mig själv hur jag känner för dig så kan jag inte på något sätt avgöra. Jag vet bara att jag inte känner några känslor längre och att det framstår som mer och mer obehagligt att träffa dig. Inte bara nervöst, utan genuint fel. Mardrömslikt och overkligt.

Bisarrt

Den senaste veckan har varit hemsk. Till viss del har det att göra med att jag har problem med ena örat (som ska opereras). Det senaste symptomet på öronfronten verkar vara att jag hör min röst i hela huvudet när jag pratar och att alla ljud låter helt förvrängda, och så jag har svårt att höra vilken riktning de kommer ifrån. Den konstanta overklighetskänslan jag känner hela tiden blir ju inte direkt mindre av att det blir rundgång i huvudet så fort man utsätts för ljud. Den vanliga förvirringen, tröttheten och desorientationen gånger hundra alltså.

Och mitt i allt det här, mitt i allt det här.. Killen, ja, gamla jobbarkompisen som skickade facebookmeddelande och frågade hur det var och så. Efter fyra dagar skickade jag ett svar till honom, vilket jag naturligtvis hade formulerat om ungefär hundra gånger så att det varken skulle låta för deppigt eller för hurtigt, där jag skrev att det var otippat men trevligt att höra från honom, att jag pluggade, att det var helt okej med mig och att det rullade på. Frågade hur det var med honom. Glad gubbe. Två timmar senare hade jag fått svar från honom.

Han skriver att det var roligt att jag tyckte det var trevligt att han skrev. Skriver att han nyligen har brutit upp från ett långt förhållande. Och avslutar med att skriva att det skulle vara trevligt att ta en öl någon dag, om jag vill.

Det här var för en vecka sedan, och jag har inte svarat än. Jag saknar ord för att beskriva hur absurd och hemsk hela den här situationen är. På riktigt var det här ungefär det sämsta som skulle kunnat hända, och det säger jag inte för att spela martyr och tycka synd om mig själv. Det här är ångest och oduglighetskänsla in absurdum. Och i mitt tillstånd just nu (overklighet plus cp-öra) klarar jag inte ens av att förstå vad jag borde göra i den här situationen. Är det kanske en självklarhet att jag ska tacka nej eftersom jag känner mig så konstig som jag gör, men bara att jag inte fattar det? Jag vet inte.

Det jag i alla fall vet är att han omöjligt skulle kunna få ut någonting av mig, varken som kompis eller något annat, ja, hur han nu ser på mig. Jag känner mig ju för fan full konstant, dödstrött och har svårt att hänga med när folk pratar (därav overklighetskänslan). Jag är efterbliven och så fucked up som man kan vara. Så det här beslutet handlar helt enkelt bara om ifall jag ska träffa honom den där enda gången eller inte, för jag vet att det kommer bara bli en gång. Hur som helst. Om jag säger ja och träffar honom kommer jag att avslöja mig som den konstigaste och dummaste människan i hela världen. Så är det bara. Det är som att tvingas gå på dejt full/neddrogad (utan de positiva effekterna) och försöka framstå som normal. Det kommer inte att lyckas. Visst pratade jag ju med honom när vi jobbade ihop, men aldrig helt ensam och aldrig i mer än några minuter i sträck. Så det är nu jag oifrånkomligen skulle avslöja mig som den äckliga, sega, totalt intelligensbefriade människan jag egentligen är.

Men om jag säger nej vet jag att jag ändå inte kommer kunna släppa det. Jag kommer att tänka på honom, på dig, och älta, älta, och kanske ångra, att jag sa nej. Och man säger ju att man inte ångrar det man gjorde utan det man inte gjorde. Det är det som gör det så himla svårt.

Och sen att du över huvudtaget kontaktar mig och vill träffas är ju bara det totalt jävla sjukt. Även om du bara vill träffa mig som en vän är det sjukt. Du som är så fullkomligt perfekt på alla sätt och vis; social, godhjärtad, ambitiös, enagerad i viktiga frågor, och så vidare och så vidare, vill träffa MIG. Du har gjort en grov missbedömning. En missbedömning som jag inte ens förstår vad du baserade den på. Jag har ju ens aldrig betett mig normalt i din närhet, snarare mest bara varit obekväm och svårpratad. Att du vill träffa mig är en gigantisk gåta. Antagligen inbillar du dig väl att det finns något under det obekväma, annars skulle du väl aldrig frågat om den där ölen. Jag hatar att du inbillar dig att jag är något mer än det jag är. Jag hatar att jag kommer göra dig besviken om vi träffas. Men det finns inget mer än det lilla du har sett. Det finns det inte.

Varför?

Jag måste bara skriva av mig någonstans. Det här får inte plats i mitt eget huvud. För några minuter sedan när jag loggade in på facebook, som jag för övrigt hatar men ändå inte riktigt kan hålla mig ifrån, såg jag att jag hade fått ett medddelande. Jag brukar få facebookmeddelanden väldigt sällan, och när det väl händer är det i princip alltid utskick från grupper eller eventinbjudningar från folk man inte träffat på minst fyra år.

Men det här meddelandet var inte någon random eventinbjudan.

Det här meddelandet kom från en gammal jobbarkompis från tiden då jag jobbade i en viss mataffär med ett namn på tre bokstäver. Jag jobbade där mellan 2008 och 2010; deltid när jag pluggade och heltid när jag inte pluggade. Den här jobbarkompisen är en han. Och alldeles, alldeles underbar. Jag kan inte säga att jag vet vad kärlek är, men honom var jag nog kär i, och om jag inte var det så var det i alla fall någon väldigt närbesläktad känsla. Nu är det så länge sedan att jag inte riktigt kan återkalla känslorna jag kände då, men nu när jag fick meddelandet ökade i alla fall pulsen rejält. Länge var han färgklicken i min trista vardag enbart genom sin närvaro, och i min dagbok står det nog ganska många rader om just honom. Inte för att vi var särskilt tighta eller nära kompisar eller något. Jag beundrade honom på minst några meters avstånd.

I meddelandet, som var kort, skrev han att han hade tänkt på mig nyligen och att han undrade vad jag gjorde och hur jag mådde.

Sådant här gör mig så förvirrad. Och trött. Jag tror verkligen inte att han menar något annat än det han skriver, det är klart han inte gör. Han är ju sån, det vill säga en genuint genomtrevlig och genomfin person som mycket väl skulle kunna komma att tänka på någon gammal bekant och slänga iväg ett spontant meddelande. Men ändå. Jag orkar inte med det. Inte nu. Det skulle ha varit mer okej om jag hade mått någorlunda bra. Men att en jävla kille som man varit kär i hör av sig och är nyfiken på hur ens liv har utvecklat sig när sanningen är att man har självmordstankar varje dag och har gett upp livet totalt.. Jag vet inte. Det blir så jävla fel på något sätt. Så jävla fel.

"Varför tänkte han på mig nyligen? Vad tänkte han då? Vem är jag för honom? Varför undrar han hur jag mår?". Jag orkar inte tänka de där oifrånkomliga tankarna i det tillståndet jag är nu. De blir för tunga. Men samtidigt går det inte att låta bli.

Satte..

Jag vet inte varför jag skriver här egentligen. Varför jag ens har den här tragiska, ensliga bloggen. Jag är på tok för gammal för att blogga så här tonårsdeppigt. På tok för gammal. Men samtidigt så orkar jag inte ens bry mig om att försöka vara normal. Jag har ingen som helst stolthet kvar. Jag har sjunkit ner för lågt för att kunna falla någonstans. Jag kan bara rulla fram och tillbaka i avgrunden.

Jag hade omtenta idag, men jag gick inte ens. Och det var ju inte heller någon idé att göra det eftersom jag inte ens hade pluggat. Tyvärr hade jag dock gjort misstaget att nämna för min pappa, som jag alltså sov hos inatt, att jag hade den där tentan, och om det skulle komma fram att jag tänkte hoppa över även den skulle en gigantisk diskussion om mig, mitt välmående och min livssituation bli oifrånkomlig. Och det är verkligen det sista jag orkar med just nu. Så imorse gick jag upp tidigt ändå, men istället för att åka till universitetet åkte jag bara till stan på måfå. Gick in på en elektronikaffär och köpte minneskort till min kamera från en snajdig brunbränd försäljare. Trots att han var uppenbart mindreårig blev jag ändå lite nervös. Egentligen är min sociala osäkerhet mitt allra minsta problem, men jag kan inte låta bli att förakta mig själv något obeskrivligt. Jag undrar vad jag var i hans ögon. En sliten, gammal äcklig tjej (jag orkar inte ens tänka på om jag borde kalla mig själv kvinna), snart närmare trettio än tjugo, som är så patetisk att hon blir nervös när hon pratar med en valpig elektroniksäljare som med all säkerhet just hade kommit hem från sin obligatoriska tremånaders sydostasienresa efter studenten. Fy. Fan.

I och med att jag hoppar av skolan, vilket jag KOMMER göra, kommer jag antagligen förlora den sista gnutta normalitet som min familj trodde att jag hade. Visst vet de att jag mår dåligt på något sätt, särskilt mamma vet lite mer detaljerat, men egentligen så vet de väldigt lite. Om de bara visste. Men inom en snar framtid kommer jag ju behöva förklara mig. Men hur förklarar man för sina föräldrar och syskon att man känner sig så likgiltig och känslolös att man inte ens känner att man älskar dem längre? Hur lindar man in det lite snyggt att man varje sekund av livet de senaste tre och ett halvt åren har upplevt både sig själv och omgivningen totalt overkliga? Hur förklara man för sin familj att man är så tom att man inte ens är ledsen, att man inte ser någon annan utväg än att begå självmord och att man känner sig så känslolös att man faktiskt skulle kunna tänka sig att genomföra det?

(Men jag kommer inte begå självmord. I alla fall inte inom den närmaste framtiden. Inte ens det kan jag motivera mig till.)