I don't get you

Sexton dagar sedan du fick mitt senaste meddelande nu. Om man nu skulle vara av den sorten som räknade på sådant, alltså. Jag tänker på dig varje dag. På att du aldrig hör av dig. Men jag har ingen aning om vad jag egentligen känner för dig. Som sagt. Om jag ens känner något. Det här situationen känns bisarr. Jag har gått in på facebook varje dag de senaste sexton dagarna för att se om jag fått något meddelande från dig. Och då får jag ändå en automatisk notifikation till min mejl om det är så att jag har fått ett meddelande. Det vet jag. Men lik förbannat fortsätter jag att logga in på facebook.

Jag tänker inte skriva en gång till och fråga hur läget är. Tänker inte förnedra mig själv på det viset. Om man känner att man verkar behöva påminna en bekant om ens existens är nog den känslan i sig en rätt bra ledtråd till åt vilket håll relationen håller på att utvecklas. En gång är ingen gång. Två gånger är en gång för mycket. Så att skriva tjabba tjena hallå är ett otänkbart alternativ. Vilket betyder att det enda jag kan, och kommer att göra, är att vänta.
 

Vara vid liv vs. leva

Jag följer en blogg som skrivs av en journalist som har obotlig cancer. Hans, journalistens, blogg är väldigt känd, så kanske har ni redan kollat in den. Ämnet är naturligtvis fascinerande i sig, att han delar med sig av sin vardag med en svår sjukdom som bara blir värre och värre, men han skriver dessutom så oerhört bra. Så känslosamt, vackert, klokt.

Idag hade han lagt upp ett nytt inlägg. Det handlade om sex. I inlägget skriver han bland annat att sedan han fick sin första orgasm så har han alltid hade haft ett omättligt begär. Att hans stora problem är att han inte kommer hinna ha tillräckligt mycket sex innan hans kropp inte orkar längre och att han attraheras av den kvinnliga uppenbarelsen, och så vidare. Fast när han skriver det låter det så klart mycket vackrare.

Det där sexinlägget fick mig att känna mig som något uttjänt. Som något förtorkat och ickelevande. Jag har ju upplevt sexlust, längtan och begär. Jag har känt att den tveklöst bästa känslan på jorden skulle vara om jag fick vara nära en kille som gillade mig. Om så bara för en kväll. Att jag i just den stunden faktiskt skulle känna mig..riktigt lycklig. Någon natt låg jag i min säng och föreställde mig att jag skulle få chansen att ligga med en kille (ja, vem spelade faktiskt inte någon större roll) och fann mig själv i någon märklig fast ändå sjukt fascinerande känslomix av begär och gråt. Så jag vet ju hur viktigt de där grejerna kan vara för en. Hur obeskrivliga och underbara känslor som kan vara kopplade till ja, könsdriften. Det är en stor sorg för mig att jag inte verkar ha någon längre. Som om jag blivit snuvad på en stor del av vad livet faktiskt går ut på.

Den här cancersjuke killen i alla fall, eller mannen om man så vill, är bara tjugonio år. Hans liv kommer alltså att bli bra mycket kortare än de flesta människors. Säkert kortare än mitt också. Så egentligen borde jag väl känna mig lite positivare av att det faktiskt finns de som har det värre. Som till exempel dör unga. För även om jag inte kan veta så är det ju ändå statistiskt sett stor chans att jag kommer leva rätt många år till.  Och det borde jag ju vara tacksam för, antar jag. Den allmänna uppfattningen är ju att ett långt människoliv är något bra medan ett kort liv är sorgligt. Men efter varje gång jag har läst ett av hans blogginlägg så frågar jag mig mer och mer hur jävla viktigt längden på livet är, egentligen. Han känner så mycket. Tänker så mycket. Hans inre verkar vara för bra och fint för att vara sant. Han njuter och uppfylls av naturen och sina medmänniskor. Han har en oerhörd längtan efter att få barn. Han älskar och han gråter. Han lever verkligen. I tv-programmet "Annas eviga" i SVT, där han var med i ett avsnitt med temat döden, sa han själv att han tyckte att han hade levt ett  rikt liv. Jag tror honom.

Så vad är egentligen sorgligast, funderar jag: ett kort och rikt liv eller ett långt och fattigt? Det är klart att det inte går att besvara den frågan. Men min magkänsla säger ändå att om jag fick välja, vilket man ju i och för sig inte får, skulle jag utan tvekan föredra att leva i trettio år framför att vara vid liv i åttio.

Jag, jag tittar mycket på teve men jag skriver knappt längre

Det händer ingenting i mig. Inte ett jävla dugg. Jag tror inte ens att det går att föreställa sig att ett mänskligt inre kan vara så jävla likgiltigt och obefintligt som mitt är numera. Det enda jag gör är att gå runt och förakta mig själv och vänta på att det ska ske någon spontan förändring i min hjärna som gör att jag känner lite mer känslor igen. (Men  kan jag sluta tjata om det här i verkligen varje inlägg? Nej, tyvärr.)

Det känns som om mitt gamla jag - den gamla Matilda - håller på att fada ut. Så har det i och för sig varit länge nu, men nu känns det som om processen börjar närma sig sin slutfas. Jag saknar den gamla Matilda. Eller åtminstone Matilda för ett år sedan. Hon som kände ömhet för sin familj och som kunde känna vemod och sorg, både över sin egen och andras situation. Hon som kunde smälta inombords av en söt killes uppenbarelse, alltid hade en liten crush på någon och längtade så efter en pojkvän. Hon som kände en sån energi och tillfredsställelse av att ta hand om och se djur må bra att hon hade en hemlig dröm om att någon gång kunna ha ett litet minizoo. Hon som kunde beröras av filmer och musik. Hon som var intresserad av och tyckte om andra människor. Hon som kunde gråta. Hon som kunde.. Jag har svårt att komma ihåg mer. Snart är det enda jag har kvar av mig själv mina bleknande minnen. Skräckslaget försöker jag hålla hålla fast vid dem så att de aldrig kan försvinna, men det är som att greppa en näve sand. Vad händer när det sista sandkornet har fallit ur min hand? Vem har jag blivit då?

Och han (brukar jag skriva M kanske?), som inte har hört av sig på länge nu. Det kanske är lika bra. Men jag undrar så hur han tänker. Det gör jag. Så himla märklig situation bara. Att han hör av sig och vill träffas men sedan verkar ha tappat intresset totalt. Bortvald utan att ens ha gjort något anspråk på att bli vald. Som sagt känns det här inte jätteplågsamt, men jag gillar heller inte smaken av det. Den kommer nog ta ett tag att bli av med.