Det finns ingenting att skriva. Det finns ingenting att säga. Om mig. Om mitt liv. Fan, jag vet inte vad jag ska skriva för att det inte ska låta som om jag är en gammal hackig skiva som upprepar samma spår om och om igen. Men, saker är ju som de är. Mitt liv är inte som jag vill att det ska vara. JAG är inte som jag vill att jag ska vara. Men det vet ju varenda kotte som någon gång har läst den här bloggen, eftersom jag skriver det om och om igen.
Jag gillar inte att prata om mig själv och mina problem. Om känslolösheten, den konstanta overklighetskänslan, mitt ickeexisterande sociala liv, och så vidare. Jag har inte ens något behov av att prata om det, vilket i och för sig är sjukt synd. Allt hade varit så mycket bättre (nåja) om jag bara hade känt ett behov av att öppna upp mig inför en annan människa. Ventilera lite. Men när inte ens jag själv kan identifiera eller beskriva mina problem, hur ska jag då kunna bli hjälpt genom att prata? När jag inte har några vidare känslor och tankar som snurrar runt i huvudet, hur kan det då finnas något som kan bearbetas och ge upphov till en positiv förändring? Jag befinner mig i ett vakuumliknande dödläge och jag vet inte hur jag ska komma härifrån.
Ibland händer det att min syster kräver mig på svar. Hon vet ju att jag inte är helt genomlycklig. Att jag inte har mått så jättebra genom åren. Hon vet att jag sällan gör någonting och inte har några kompisar. Alls. Under de här samtalen känner jag mig som en oformlig, fåordig degklump bredvid henne. Jag hatar ju att prata om det, om mig, så jag är inte direkt pratsam. Naturligtvis blir hon irriterad av min fåordighet. Och jag förstår verkligen att min passivitet, både under de här samtalen och gällande mitt eget liv i allmänhet, gör henne frustrerad. Att se sin tvillingsyster ha ett totalt ickeexisterande liv måste vara ganska frustrerande. Hon frågar hur mina planer ser ut inför framtiden och vad jag allra helst skulle vilja göra, som för att försöka starta igång mina tankar och få mitt tröga inre i rörelse. Men jag har ju inga framtidsdrömmar längre, så jag säger till henne att jag inte vet. Att jag inte brukar tänka på den så mycket; framtiden. Jag försöker att inte låta alltför uppgiven när jag pratar. Aldrig att jag skulle säga rakt ut till henne att jag faktiskt har gett upp mitt liv totalt. Att jag inte ser mig som en riktig människa längre, utan snarare en urvattnad skugga av vad jag en gång var. Det som liv som jag lever nu är inte ett riktigt liv. Den person som jag är numera är bara ett känslolöst skal som går omkring och iscensätter en vardag.
Min syster blir särskilt frustrerad när jag nämner att jag saknar att känna känslor. Jag berättar att jag saknar att ha lust att göra saker. Att jag saknar att längta efter en pojkvän. Men hon förstår inte hur kan jag tycka att det är ett problem att jag inte längtar efter en kille, när jag inte ens har någon sån längtan. Hon fattar bara inte. Men själv tycker jag inte att det är ett dugg ologiskt. Det är exakta samma sak som att tappa aptiten. Här kommer ett dåligt exempel: Låt säga att du älskar mat och att din favoriträtt är pannkaka. Plötsligt en dag har du tappat aptiten helt och tanken på pannkaka gör dig helt likgiltig. Nej, det är inget aktivt, gnagande problem som får dig att vrida dig av ångest på nätterna. Men visst fan kan du längta tillbaks till tiden då du gillade pannkaka.
Imorgon är det tillbaks till jobbet igen. Så negativ som jag låter här i bloggen kan man tro att jag sitter nedstämd och knäpptyst på min plats hela dagen och sedan går hem utan att ha pratat med någon alls. Men så är det ju inte heller. Jag pratar, interagerar, skojar lite. Visst kan jag bli obekväm och nervös i vissa situationer, men på det hela taget gillar jag ändå att prata med människor och bli bekräftad. Problemet ligger ju inte i att jag är deprimerad och kroniskt nedstämd. Problemet är ju att.. att allt är så avtrubbat och utjämnat. Känslomässigt. Jag har inga drömmar, inga behov, inga större funderingar. Jag känner inte någon särskild kärlek till min familj eller mina hundar längre känns det som. Jag har ingen sexualdrift och längtar inte efter en pojkvän. Jag har inga ambitioner kvar och verkar undermedvetet ha nöjt mig att med mitt liv kommer att vara så här. Mitt liv är så oerhört grunt och känslolöst att jag äcklas av mig själv. Alltså, jag orkar inte höra mig själv tänka längre. Ibland känns det som om jag har hittat på allting. Att det är jag själv som har fått mig att känna så här. Jag vill bara göra en systemåterställning i min hjärna till en tidpunkt någon gång för drygt fem år sedan då det mesta fungerade som det skulle. Jag vill lägga mig ner och sova och sen vill jag att jag ska vara en riktig människa när jag vaknar.
