Det är märkligt det här med rättvisa. Eller kanske rättare sagt det faktum att det inte existerar någon sådan.

Men dubbel bestraffning, det existerar. Hela dagen varje dag. En olycka kommer sällan ensam. Gärna i par om två. Eller trippelt eller fyrdubbelt eller multipelt.

Hur jag bor är viktigt för mig. Eftersom jag inte har något socialt liv så är det i min lägenhet som mitt liv utspelar sig. Där och på jobbet. Så är det då så konstigt att jag tar boendet allvarligt? Att jag så gärna skulle vilja bo i en lite större lägenhet med rymligare kök och mindre insyn. Är det så konstigt? Jag känner att min tillvaro för det mesta är helt meningslös. Livet har inte varit roligt eller spännande på åtta år. Kan jag då inte ens få bo i en lägenhet som jag tycker om?

Vissa kanske tycker att det här låter som triviala problem. Lyxproblem. Att inte kunna köpa en lägenhet som man vill ha. Men tänk en gång till. Mitt liv är ett stort jävla misslyckande och det var längesedan som jag uppskattade tillvaron alls. Kan jag då inte ens få bo på ett ställe som jag tycker om?

Men jag får knappt låna någonting. Jag har för låg lön. Jag har i princip inte råd ens med en ordinär lägenhet på 40 kvadrat i Stockholms ytterkant. Och då har ändå föräldrarna gått in med och lånat ut 500 000 kronor tillsammans till kontantinsatsen. Det räcker fortfarande inte till en bostad som är värd att bo i. Och min låga lön har jag för att jag är underbetald och arbetar på ett företag som älskar att spara pengar genom att hålla nere de anställdas löner. Cheferna älskar att applådera amerikanskt på jobbmötena men den där glättiga, positiva inställningen lyser med sin frånvaro i mina lönespecifikationer. Visst skulle jag kunna byta jobb eller börja plugga för att på kortare eller längre sikt få lite högre lön, men som jag har skrivit förut så blir min sociala fobi bara värre. Och jag har ju dessutom någon typ av kronisk apatisk depression blandat med känslolöshet vilket gör att min initiativförmåga inte är på topp direkt. Att försätta mig i ett nytt sammanhang går knappt att tänka på utan att jag får kalla kårar. Jag undviker aktivt att gå in på platsbanken eller kolla utbildningar eftersom jag tycker att det är så obehagligt att tänka på framtiden. I april har jag arbetat på mitt jobb i snart tre år och jag känner mig som en sån duktig idiot. Jag kommer aldrig få något tillbaka från det där stället. När jag slutar kommer jag känna mig utnyttjad och bitter (samma som nu alltså).
Inget bostadslån i sikte inom den närmsta framtiden, alltså. Jag får helt enkelt bo kvar i min äckliga trångboddhet med pytteliten kokvrå som gör att jag med jämna mellanrum råkar ha ner diverse glasflaskor med matolja på köksgolvet. Min diskho är monterad sidleds för att få plats. Bara en sådan sak. Det skulle dessutom vara väldigt trevligt att ha en vattenkokare, men både den och brödrosten ryms inte på den ca 40x40 cm stora arbetsbänken. Om jag lägger lite pussel med brödrost, smutsiga tallrikar och diskattiraljer så kan jag, med lite tur, klämma in skärbrädan på arbetsbänken när jag behöver hacka grönsaker. Men då får jag naturligtvis räkna med att ha ner några saker, som matolja, på golvet med armbågarna.

Om jag bodde ihop med någon, förslagsvis en pojkvän, skulle vi kunna köpa en jättefin lägenhet. Vilket faktiskt också var vad bankmannen i telefonen påpekade och la till "jag hoppas du hittar någon". Ursäkta? Don't you dare säga någonting sådant till mig. Du har ingen aning om hur jävla dysfunktionell och förlorad jag är. Du har ingen aning om vilka känslor du rör upp när du säger så. Att du påtalar möjligheten att jag - jag - skulle kunna få en pojkvän. Inget kunde vara mer fel. Och när du dessutom säger en sådan sak i samband med att du nekar mig ett lånelöfte så är du illa ute. Dumma bankman.

Men det är så märkligt. Rättvisa. Dubbel bestraffning. Glädjelöst lustigt.

Bitterljuvt flödesschema om psykiskt mående och boende.

* Dåligt psykiskt mående --> låg initiativförmåga --> okvalificerat jobb = låg lön --> dåligt boende.
* Dåligt psykiskt mående --> ingen förmåga att skaffa en partner --> ensam --> dålig ekonomi --> dåligt boende.

Har man väl börjat rulla ner i riktning mot avgrunden är rörelsen svår att stoppa. Trög till en början men sedan allt mer accelererande. En mardrömslik snöboll; ju längre den rullar, desto större massa får den och desto fortare går det. Mot avgrunden, brant och fort.

Jaha, en dag till på jobbet imorgon då. Jag ställer mig frågan varför jag bara fortsätter. Varför jag fortsätter att gå upp till jobbet varje dag. När livet och tillvaron är så meningslös. Jag är som en robot; gör mina sysslor men utan känslor. Jag kommer att leva så här tills jag dör. Jag drömmer om att kunna bryta ihop någon gång. Få en panikattack. En endaste gång. Bra för att få känna att jag åtminstone lever. Men det händer aldrig.

Man har ju läst om barn som fötts med bara en halv hjärna. Andra har ben och armar som inte blivit mer än små stumpar, eller kanske ett hjärta som inte förmådde utveckla sig till ett helt och hållet funktionellt organ. Det är mycket som kan gå fel när en människa blir till. Det som aldrig utvecklades fullt ut på mig är min personlighet. Jag brukar tänka att jag har som revor i mitt inre. Blanka, innehållslösa sprickor som egentligen borde vara fyllda av något annat men som gapar tomma. Istället för en hel, fullvärdig personlighet begåvades jag ungefär med en halv. I hela mitt liv har jag klarat av vardagen och framstått som hyfsat normal utåt sett, men det är något i mig som gör att jag aldrig har lyckats skapa en trygg och meningsfull relation på egen hand, utanför familjen. Jag kämpar mot min egen personlighet varje dag. Försöker parera obehaget som kommer som på en given signal vid i princip alla sociala situationer. Jag är så trött på det. Det har gått så många år. Någon gång når man ändå en punkt där man har tröttnat, på riktigt, på att förnedra sig själv varje dag.

Jag sitter här, kutryggig i min gula soffa, klockan är 23.30, det är måndagskväll, och jag vill-vill-vill-inte gå till jobbet imorgon. Det har bara gått en dag på arbetsveckan, men jag orkar inte en till. Fast orkar gör jag ju. Jag kommer pallra mig upp imorgon bitti. Jag har inte symptom så att säga; jag gråter inte, jag har inte magkatarr, jag är inte deprimerad. Men det känns som om jag dör långsamt, inifrån. Som om jag sakta men säkert stelnar och förvrids, utan att riktigt märka det själv. En dag kommer jag vara en levande död, oförmögen att ens reflektera över mitt livs totala torftighet eftersom jag sedan länge kommer ha vant mig vid den.

Tidigare ikväll på väg hem från jobbet köpte jag mandelolja och jojobaolja i en hälsokostaffär. Mandeloljan för att man tydligen ska få bättre hy om man tvättar ansiktet morgon och kväll med den. Tror egentligen inte ett dugg på det, men man måste ju prova. Jojobaoljan för att jag har problem med hårbotten - ja, mjäll - och det ska tydligen vara bra mot det. Varför skriver jag ens om oljorna jag köpte? Jag vet inte. Ännu en överslagshandling för att undvika att behöva gå och lägga mig, antar jag. I en krönika någon gång jämförde krönikören sänggåendet, att lägga sig och sova, med att dö lite. Varje kväll måste man ge upp sina sysslor för att lägga sig ner och bli en medvetslös sten i åtskilliga timmar - en rätt god anledning att skjuta på sömnen.Varje kväll dör man, och varje morgon återuppstår man. Jag kan verkligen skriva under på att det här med att gå och lägga sig ofta känns som döden. Det får mig att tänka på kvällsmänniskor. Nattugglor. Jag brukade vara en sådan (innan jag blev så oerhört trött tjugofyra timmar om dygnet). Jag minns kvällarna som en tid då mina tankar kändes klarare. Mina sinnen och känslor skärptes i takt med att klockan tickade mot, och ofta över, midnatt. Det var som om dagen behövde passera med god marginal för att jag skulle skulle kunna greppa den med mina tankar. Kvällmänniskor. Ja, kanske. Men ibland undrar jag om det inte bara är en annan beteckning för oss som känner lite extra motstånd inför att svepas in i sömnens famn. Vi som av olika anledningar inte riktigt är klara eller kan förlika oss med dagen som varit, och heller inte har överdrivet stor lust att möta morgondagen.

The ground may be moving fast but I tied my boots to a broken mast

Jag saknar tiden då livet fortfarande var spännande. När jag fortfarande såg på framtiden med försiktig optimism. Det var längesedan nu.

Jag brukade tänka på mitt stora bekräftelsebehov som en hink med hål i; det tog aldrig slut. Mitt inre vibrerade av konstant själslig hunger och känslan av att aldrig riktigt passa in eller duga. Men jag vet inte, det kanske är vanligt att känna sig så när man är tjugo år och i början av det så kallade vuxenlivet. Men det är antagligen ännu vanligare när man är tjugo år och har Aspergers.

För det är ju Aspergers jag har. Jag tror inte att min nuvarande situation - att jag anser mig vara helt förlorad och ser på mitt liv som något i imperfekt istället för presens - beror på min Aspergers. Nej, att jag har blivit så fullkomligt fucked up tror jag framför allt beror på overklighetskänslan som började för sju och ett halvt år sedan. För sedan dess har det ju bara gått utför, fort och brant. Innan dess gick det ju ändå hyfsat. Jag såg, som sagt, på framtiden med försiktigt hopp. Jag längtade efter att uppleva en killes ömhet även om jag för mitt liv inte kunde föreställa mig hur det skulle kunna ske i helt nyktert tillstånd. Men jag trodde ändå att det skulle ske. Det gjorde det aldrig.

Hur som helst. Things went okay. Men det blir ju aldrig direkt enklare att hantera livets motgångar om man redan från början är dåligt utrustad, till exempel i form av svårigheter på det sociala planet. Jag tror att jag hade kunnat tackla det här overklighetskänsleproblemet bra mycket bättre om jag hade haft någon slags psykisk välmående som grund att stå på. Jag balanserade ju redan innan overklighetskänslan på en tunn tråd. Klart att jag ramlade av.

Jag brukade uppskatta social samvaro. Lite småprat. Kontakt med en annan människa. Visst gjorde mitt sociala obehag att jag kanske inte var helt avslappnad hela tiden, men sammantaget så brukade jag ändå uppskatta det. Även om mitt sociala samspel var trevande och fumligt så mådde jag bra av det. Men sakta men säkert har mina redan från början skrala sociala skills blivit sämre och sämre. Behovet av bekräftelse och kontakt är borta. Nu vill jag bara vara ifred. Jag märker det mer och mer på jobbet. Jag drar mig undan. Jag vet att jag har skrivit det hundra gånger men jag skriver det igen: jag hatar den jag har blivit.

Mitt liv -  en stilstudie i konsten att förinta sig själv.