Det färglösa mörkret fortsätter. Jag har inga drömmar längre och den tilltro som jag en gång hade på mig själv har dunstat ut i tomma intet. I mig finns inte längre några försiktiga förhoppningar. Kvar finns bara känslomässig stiltje blandat med bitterhet och ett hat som riktar sig både till omvärlden och inåt mot mig själv.

Det känns som om mitt arbete sakta men säkert har brutit ner mig; filat ner min existens till fotknölarna. Men egentligen handlar det inte om yttre omständigheter, det vet jag mycket väl. Det är helt och hållet jag själv som har försatt mig själv i den här situationen. Det är nämligen omöjligt att det skulle vara en illvillig ständigt återkommande otur som gör att mitt liv är totalt pannkaka. Nej, att jag inte lyckats få någon rätsida på mitt liv eller mina relationer (eller snarare att jag inte har något liv eller några meningsfulla relationer) är såklart mitt eget fel. Om jag bara visste hur jag skulle göra för att det skulle bli rätt.

Om man gör samma sak som man alltid har gjort kommer man få samma resultat som man alltid har fått. Ja. Det är sant. Jag måste förändra mitt liv på ett drastiskt vis och det snarast. Måste bryta mig bort från den äckliga, maximalt hämmade människa som jag har stelnat in i på jobbet. För varje dag som går känns det som om det sociala obehaget och min dysfunktionella personlighet förstärks och cementeras fast allt mer.

Men frågan bara är vad jag ska ta mig till. För hur enkelt är det att söka jobb när ens sociala fobi är svårare än på länge? När man känner ett så starkt motstånd vid tanken på att försätta sig i en ny situation på en ny arbetsplats eller i en föreläsningssal med okända människor att man hellre stannar kvar i sin olidliga vardag på jobbet? Och hur kul är det att göra planer för framtiden när man känner noll motivation till att göra någonting över huvud taget? När man bara vill sitta och stirra ut i tomma intet, sova och på sin höjd kolla på teve?

Något jag verkligen avskyr hos mig själv är att jag har blivit så bitter och cynisk. Jag går i princip runt med en konstant dömande och avfärdande inställning till min omgivning och mina medmänniskor. Jag hatar det. Jag hatar att vara den personen jag har blivit.

Men jag har inte alltid varit en hemsk människa. Även om det var längesedan nu så fanns det en tid då jag faktiskt var sympatisk. En tid då jag hade känslor, drömmar och intressen som vilken normal person som helst, som definierade mig som person. Men sakta men säkert har de här oattraktiva egenskaperna tagit ett fast grepp om mitt hjärta och liksom sugit ut det på det sympatiska som en gång fanns där. Och vad är det egentligen som finns kvar? Den frågan ställer jag mig ofta. Det som definierar mig som personen numera är inte förekomsten av känslor och preferenser, utan frånvaron av dem. Min personlighet är ut och in. Konkav.

Jag anklagar mig varje dag på grund av det här; att jag har blivit en så oerhört ful människa inombords. Jag grubblar över vad jag egentligen gjorde för fel på vägen, vad jag hade kunnat göra bättre, och hur jag kunde tillåta mig själv att falla så lågt. Men jag har inga svar. Det är ju inte som att jag planerade att sakta men säkert förlora mina sympatiska sidor och bli en känslolös, äcklig person. Det var ju aldrig något jag ville.

Bitterheten och cynismen tär på mig. Varje gång jag noterar de här osympatiska känslorna känner jag mig frustrerad och maktlös. Varför fungerar jag så här?  Hur avskyvärd får man vara? Jag kan till och med bli irriterad på hundvalpar och kattungar. Jag skojar inte. På riktigt irriterad på de små lurviga individerna, för att alla tycker att de är så söta. I mina ögon ser de mest bara löjliga ut: "titta på mig, gud vad jag är söt". Helt normalt. På samma sätt känner jag ofta stark irritation mot folk som tar samhällsansvar och är engagerade i miljö- och människorättsfrågor. Jag känner bara ett stort..jag vet inte. Bara irritation. Så jävla sjukt.

Jag antar att irritationen egentligen grundar sig på avundsjuka och underlägsenhet. Jag är avundsjuk på folk som tycker hundar och katter är söta, och det är därför jag känner förakt. Jag vill ju också kunna uppskatta djur, som jag faktiskt kunde göra förr i tiden. Och jag vill också vara en fin, sympatisk människa som känner engagemang i viktiga frågor. Jag vill ju också vara sympatisk. Men jag har noll engagemang i något, och därför blir min reaktion på alla fina, goda människor bara ett stort känslomässigt motstånd. Jag kan inte känna igen mig i era fina känslor och er genuina hjälpsamhet och omtanke. Därför blir min naturliga reaktion att fördöma er. Inte för att jag har någon bra förklaring på varför, jag bara gör det.

Jaha, det här var ju kul läsning. Jag har tappat min skriftspråkliga röst. Min ton. Det är bara ord huller om buller. Som om en slumpgenerator lottat fram ordkombinationer. God natt.