Stuff

Ibland tänker jag tillbaks på mitt kärlekslivs glansdagar. Jag tror inte ens att det finns tillräckligt stora citationstecken för att illustrera hur missvisande och ironisk den formuleringen är. Nåja. Men som den där gången i tvåan på gymnasiet när den söta killen som jag var hemligt kär i frågade mig om jag hade ett sudd. Naturligtvis tolkade jag det som att mina känslor var besvarade - han uttalade ju för guds skull mitt namn. Och som bekant låter ju inget så fint som ens eget namn sagt av någon man tycker om. Jag kastade suddet till honom över halva klassrummet. Han sa tack och kastade tillbaka. Vår relation utvecklades dessvärre inte mer än så, men något gör ändå att jag kommer ihåg det där ögonblicket. Kanske är det lite tragiskt i sig. Ett annat tillfälle var när en så kallad skön kille i parallellklassen på studentdagens kväll vinkade mig till sig över dansgolvet för att säga något. Jag kommer inte ihåg vad han sa och med all säkerhet var det berusat och utan substans, men det spelade ingen roll. Det viktiga var ju att han hade gett mig någon sorts bekräftelse.

När jag ändå är inne på ämnet kan jag ju passa på att skriva lite om flörtande. Jag har aldrig flörtat i hela mitt liv; aldrig någonsin att jag skulle ha modet att visa uppskattning för någon om jag inte var tvärsäker på att mina känslor var besvarade. En gång flörtade en kille med mig, om jag ska tro min syster. Vi köpte godis på en bensinmack och killen som jobbade där frågade mig lite charmigt om jag inte skulle prova en ny sorts påse Ahlgrens bilar. Okej, återberättat låter det lite cp men tro mig, det var en normal kommentar. Jag blev som vanligt en aning nervös av att bli tilltalad och försökte väl lite trevligt säga att vi körde på vad vi hade lagt upp på disken, betalade och sa tack och hejdå, och om jag känner mig själv rätt skyndade jag nog på stegen rätt bra tills jag var ute genom dörren. Uppenbarligen är jag inte särskilt bra på att uppskatta trevlighet från relativt okända människor. Ett leende och en blick tar jag som ett kvitto på att personen försöker ge mig en hint om att jag borde se lite gladare ut. Om jag märker att någon betraktar mig tror jag att jag har matrester i mungipan. När folk är överraskande trevliga utgår jag från att jag utstrålar någonting som gör att de känner sig tvingade att muntra upp mig, vilket bara får mig att känna mig ännu mer misslyckad. Hur konstigt det än låter föredrar jag nog hellre en beteenden som jag kan relatera till. Hellre ett lågmält leende och en blick som flackar lite. Då vet man i alla fall att det inte är helt fejk.

Tvärsnitt från verkligheten en lördagseftermiddag

Sitter och pluggar till tonerna av Vitamin String Quartet. Skönt att lyssna på bra melodier utan att bli påtvingad någon bajsnödig popstjärneröst. Och som oerhört obevandrad inom allt vad musik heter så tycker jag mig ändå kunna höra att det är mycket cello i låtarna. Fatta att kunna sitta och dra av några låtar på cello någon eftermiddag. Det vore något, det.

Pluggandet, ja. Suck. Eller "pluggandet", som man skulle kunna kalla det, för än så länge sitter jag ju bara och antecknar från Kemi A-boken som jag frustrerat men frivilligt gick och lånade på biblioteket tidigare i veckan. Orka att undervisningen och kursboken förutsätter att man har ett hum om kemi bara för att man råkade läsa det på gymnasiet.Töntigt.

Roll away the stone

Det händer att jag dagdrömmer (eftersom jag är en människa). Tankarna som sprider ut vingarna och seglar runt på ställen där horisonterna är både vackrare och ljusare än i verkligheten. Jag dagdrömmer, av naturliga orsaker antar jag, mest om mig själv. Till exempel om att jag genom ett trollslag får en annan, bättre personlighet som får till följd att mitt liv faktiskt kan kallas ett sådant. Eller så kanske jag fantiserar ihop att jag är på dejt slash umgås med en kille, och att han är intresserad av mig. Bara det, liksom. Det räcker så. Ibland händer det att jag tänker på att jag skulle vilja mer kvinnlig. Inte för att jag ser ut som en truckförare direkt, men man skulle ju gärna vilja vara lite mer..graciös. Kunna titta någon i ögonen och le sådär hemlighetsfullt som jag har sett kvinnliga, skitsnygga huvudroller göra på tv. Killarna blir ju alltid kära. Kunna föra mig så kvinnligt och kattlikt att folk skulle tycka att det var en fröjd att betrakta mig. Okej, där överdrev jag kanske lite, men på mitt förra jobb blev jag till och med omsprungen i femininitetsrejset av kille. Han gled fram på sina smala, svartklädda glamrockarben och svängde då och då nonchalant på det axellånga kolsvarta håret som innehöll en ensam bred, röd slinga. Vi pratade aldrig med varandra, och jag uppfattade aldrig hans namn.

Wining

Okej, det här är ett gnällinlägg. Just saying.

Det går inte en dag utan att jag frågar mig själv varför i helvete jag fortsätter försöka skapa illusionen av ett liv. Varför jag egentligen masar mig upp om morgonarna och (oftast) hinner med min buss till skolan eller jobbet fastän jag hatar att vara där. Varför jag ens utsätter mig för andra människor när jag får ångest och lider av varje minut. Varför jag dag efter dag anstränger mig för att känna mig säkrare och bete mig normalare än dagen innan när det ändå aldrig, aldrig, lyckas. Jag förstår inte varför jag fortfarande spelar med i den här charaden där jag försöker iscensätta att jag på något sätt är normal. Något mer meningslöst finns inte. Ibland tänker jag på att om hur jag kände inuti skulle kunna bevisas vetenskapligt genom någon provtagning eller röntgen så skulle jag vara garanterad en sjukskrivning för resten av livet. Det kan inte vara meningen att en sån som jag ska tvingas hålla igång ett liv och stå ut med att samarbeta och umgås på ett jobb. Det kan inte vara meningen att jag ska plåga mig så. Jag är medveten om att det här låter väldigt gnälligt, larvigt och egocentrerat. Det finns ju de som har det värre, mycket värre. Men vad hjälper det mig. Den där tanketekniken har aldrig fungerat och kommer aldrig att göra det heller.

Bävern i min bröstkorg

Jag är way too gammal för att gå omkring som ett skrämt djur och vara rädd för andra människor. Sånt där hör till tonåren, och endast till tonåren. Efter tjugoårsstrecket blir det bara stört och efterblivet. Det blir ju det.

I förrgår skrev jag ett litet meddelande på facebook till min gamla jobbarkompis om att jag hade slutat, att jag bara ville säga det (eftersom jag bara försvann utan att säga något) och att jag tyckte att det var roligt ha lärt känna henne. Jag har inte fått något svar, men jag ser på hennes sida att hon har varit online flera gånger efter att jag skickade meddelandet. Sådant här får mig att känna mig totalt sjuk i huvudet och som den jobbigaste människan i hela världen. Men mitt meddelande var helt normalt. Det var det fan. Och det var ju inte direkt så att jag var ett freak som hängde efter henne på jobbet, utan vi pratade och hade förhållandevis trevligt, det hade vi faktiskt. Därför känns det så cp att hon inte svarar. Även om man får ett helstört meddelande av något jäkla pucko så svarar man väl ändå? När jag gör en ansträngning och hör av mig till någon som jag tycker om så är det inte det här jag behöver. Kompakt tystnad, där det enda jag hör är mina egna tankar som skriker att hon tycker att jag är en idiot (varför hon skulle tycka det vet jag inte) och att hon hatar mig. Det känns verkligen så. Jag vet att det inte kommer att sluta gnaga i mig förrän hon skickar ett svar.

Inte som mig

(Bakgrundsinformation: jag har alltså börjat plugga. Varför vet jag inte, men så blev det i alla fall. Vill väl slippa säga att jag är arbetslös om någon frågar.)

Hur som helst. En kille i min klass verkade lite blyg och nervös när vi pratade med varandra, så i mitt huvud placerade jag honom i "klubben för lite osäkra människor som kanske inte har världens bästa självförtroende". Trots att vi inte pratade länge alls kände jag mig med ens allierad med honom eftersom han till viss del verkade dela mina problem. Dessutom hade han en väldigt djup och fin röst, vilket i och för sig är helt irrelevant men ändå relevant. Och det är ju alltid trevligt att stöta på människor som på något sätt verkar bli berörda av ens närvaro. Det får mig att känna mig lite skarpare i konturerna. MEN. Men. Idag hör jag att han har flickvän. Pang, boom. Kristallkronan i min hjärna faller i slow motion ned mot golvet och krossas. Jag som till och med hade planerat menyn för vårt bröllop (nej, det hade jag inte). Men i samma ögonblick som jag hörde om det där så uteslöts han automatiskt från den exklusiva klubben för osäkra människor och vår allians krossades i lika många bitar som kristallkronan. Om man har en flickvän eller pojkvän förtjänar man ingen som helst sympati, så är det bara. Då är man normal och fullt fungerande. Som de andra. Inte som mig. Verkligen inte som mig.

It's no good

Jag får ångest av att se mina föräldrar åldras. Nästan tvångsmässigt noterar jag deras små ålderstecken varje gång jag träffar dem, och blir så sorgsen. Och då är de ändå förhållandevis unga.

Min egen ålder äcklas jag av. Siffrorna stämmer på inget sätt ihop med varken mina erfarenheter eller kunskaper. Jag sitter fast i kvicksanden. Ibland stirrar jag på mig själv i spegeln och får känslan av att jag ser ut att vara i fyrtioårsåldern. Jag ser liksom död ut.

Det händer att jag funderar på tjugosjuklubben, ni vet. Verkligen inte på allvar; ingen behöver vara orolig, spåra mitt ip-nummer eller ringa polisen. Men tanken på att stämpla ut och därmed slippa deala med livets framtida oifrånkomliga hemskheter känns ibland oerhört lockande. Fegt och oförsvarligt, ja. Men också lockande.