Jag hatar att känna mig ful, men jag hatar ännu mer att känna mig snygg. Eller jag vet inte. Men som idag när jag för ovanlighetens var ute och åt på restaurang och således hade sminkat mig och klätt mig i representabla kläder. När jag ser mig själv där i spegeln på restaurangtoaletten eller min reflektion i ett skyltfönster kan jag ju faktiskt konstatera att jag ser helt okej ut. Det stör mig, att jag ser så jävla normal ut. Som en helt vanlig tjugonågonting-tjej med mellanblont hår, svarta ballerinaskor, ribbade strumpbyxor, jeanskjol och rostfärgad tunika. Vem vet, någon skulle med lite god vilja kanske till och med kalla mig söt. Jag är verkligen inte snygg, men kontrasten mellan hur jag känner mig inuti och det jag ser i spegeln skapar ändå ett molande obehag. Jag hatar att påminnas om att min bästa tid antagligen borde vara nu.

Jag fortsätter att tänka på det. Varför du hörde av dig. Eller, varför du hade lust att träffa mig, alltså på riktigt varför, kommer jag ju aldrig att få veta. Jag orkar inte ens tänka på det. Det jag tänker på numera är att jag önskar att du aldrig hade hört av dig. Det var ju verkligen bland det sämsta som skulle kunnat hända. Det var ju det. Vilken annan person som helst skulle kunna ha facebookat mig och frågat om en öl, vem som helst, och det hade ändå känts lättare. Men nu var det du som skrev. Jag önskar att du inte hade gjort det. Jag är medveten om att det säkert låter både korkat och kanske lite elakt att säga så, men det är ju så jag känner. Om du aldrig hade hört av dig skulle jag slippa den här plågsamma känslan av..ja, jag vet inte. Jag kan inte ens formulera det.

Jag hade lagt ned mitt liv totalt. Ångesten från i vintras hade klingat av men istället ersatts av en kanske ännu värre känsolöshet. Jag konstaterade att mitt liv inte var värt att leva, precis som förut, men jag kunde varken känna någon direkt sorg eller ångest längre. Bara stilla och känslolöst: jag vill verkligen inte leva längre. Ett väldigt märkligt sinnestillstånd. Likgiltig till livet och mig själv. Likgiltig till min egen likgiltighet, fast ändå inte. Men jag ville bara sova; fly till det befriande icke-medvetandet. Helst mer än sova. Det vill jag fortfarande.

Men så hörde du av dig. Och plötsligt påmindes jag om livet därute, det som jag hade lyckats förtränga så länge. Påmindes om allt jag har missat och allt jag kommer att missa. Hur hade mitt liv varit nu om jag aldrig hade börjat känna overklighetkänslor? Hur hade det utvecklat sig under de här snart fyra åren? Och vad skulle ha kunna ha hänt mellan oss om vi hade träffats, och jag hade känt mig normal? Frågorna låter så ja, triviala när man ser dem skrivna. Men det är ju inte så det känns när tänker på dem.
Du rörde upp någonting hos mig som inte vill lägga sig. Jag som bara ville lägga mig ner och sova. Omfamnas av det tanke- och känslomässiga vakuumet och bara försvinna. Men att du hörde av dig fick det att börja gnaga i mig. Nu kan jag inte få det att sluta. Jag tror inte att någonting skulle bli bättre av att jag tvingade mig själv att träffa dig. Jag vill ju inte träffa dig. Inte så här. Gnagandet handlar snarare om att jag inte kan låta bli att tänka på hur saker och ting skulle kunna vara, och bli, om jag bara kände mig normal.

Du är ju den häftigaste människa jag har mött. Visserligen kan jag inte känna de känslorna längre, för dels var det ju längesen vi träffades och så, men jag vet att det jag kände var intensivt. Inte för att det spelar någon roll nu, eftersom jag ändå inte kan träffa dig, men ibland undrar jag om du har någon aning om hur stor roll du spelar för mig. Jag menar, du har ju ändå frågat om vi ska träffas. Och är med all säkerhet lika medveten som jag om att vi trots allt har en historia tillsammans. För tre och ett halvt år sedan när vi båda var jättefulla hånglade vi på en fest. Det var inte ens särskilt lyckat. Dessutom hade du flickvän. Ingen stor grej utifrån sett, men jag tycker ändå att det är högst relevant för sammanhanget. Efter den händelsen gjorde jag mitt bästa för att spela avslappnad och obrydd inför dig, men jag vet att jag inte lyckades. Du vet att du berör mig. Därför hoppas jag att den där frågan om ölen verkligen var väl avvägd. Att du frågade för att du faktiskt hade några slags känslor för mig, och inte för att du minns mig som en tjej som kan ge dig en tillfällig egokick innan du ger dig in i nästa seriösa förhållande. Vi var ju inte ens kompisar, för guds skull. Jag vet inte hur lätt du tar på livet. Hur lätt du tar på ölhäng med en före detta arbetskamrat av kvinnligt kön som alltid var lite extra nervös och ofokuserad när du var i närheten. Jag vet bara att för mig skulle det vara blodigt allvar. Men inget av det där spelar ju någon roll nu. Inte alls. Men det är sådant jag kan gå och fundera över.

När jag tänker på dig nu blir jag illamående. Hela grejen är ju bara så sjuk, surrealistisk och oerhört tragisk. Och samtidigt kan jag inte ens direkt beröras. Mår bara lite illa, har ont i huvudet och vill sova. Jag har gett upp. Livet kommer ju inte att bli bättre.

Jag är sjukskriven nu. Depressiv episod, som det står i papprena till försäkringskassan. "Episod" klingar vilseledande positivt. Jag skulle så oerhört gärna vilja att det stämde.

Jag har hoppat av pluggandet nu. Är officiellt avregistrerad och sådär. Beslutet var väldigt logiskt, för det sista jag har kunnat koncentrera mig på de senaste månaderna är ju att läsa kursböcker. Hösten klarade jag bra, men när det i början av den här terminen kom en kurs som innehöll statistik och beräkningar och man verkligen var tvungen att sitta flera timmar om dagen och aktivt anstränga sig för att ens kunna hänga med på lektionerna, ja, då funkade det inte längre. I samma veva började jag ju känna mig känslolös, och den där förlusten av mina redan rätt hämmade känslor var på något sätt spiken i kistan. Visserligen är det skönt att slippa bekymra sig om skolan, men å andra sidan var pluggandet min sista länk till verkligheten och till att träffa andra människor än familjen. Nu har jag inget att göra på dagarna. Jag bor hemma. Jag har inget jobb. Inga kompisar. Jag känner mig likgiltig och känslolös, och saknar både vilja och motivation. Till och med att umgås med familjen är obehagligt och jobbigt. Jag har ingen plan B. Hur jag någonsin ska kunna må bättre igen övergår mitt förstånd.

Tidigare idag när jag satt och försökte formulera ett svar på M:s senaste meddelande (där han skrev att han ville att vi skulle träffas längre fram, att han ville hålla kontakten och att jag skulle må bra) kände jag faktiskt något som skulle kunna liknas vid att vara lite ledsen. Visserligen kändes sorgkänslan mest bara konstig och dessutom med den där äckliga auran av känslolöshet runt sig, men jag konstaterade ändå att mina ögon blev fuktiga. Jag väljer att se det som ett framsteg på känslofronten.

Jag kanske låter neutral och distanserad när jag skriver det här. Och det är jag väl också, känslomässigt. Samtidigt konstaterar jag att jag aldrig har känt mig sämre. Man kan må obeskrivligt dåligt utan att vare sig känna någon sorg eller ångest. Det vet jag nu. Jag önskar att jag aldrig hade fått den insikten.

Idag var jag hos psykologen Lars för tredje gången och jag kan inte beskriva hur obehagligt det är. Jag skäms så oerhört över mig själv. Min röst är hes, monoton och frånvarande. Jag pratar på som en robot eller någon som läser innantill. Meningarna hasplar jag fram stötvis, jag har svårt för att hitta orden och i huvudet är det bara vakuum. När han frågar allvarliga frågor eller säger något i stil med "det låter jättejobbigt" ler jag automatiskt fastän jag inte vill. Ett sinnessjukt, tvångsmässigt leende istället för..ja, för vad? Varför ler jag när vi pratar om hur dåligt jag mår? Hur känslostörd får man vara? Det är ett bra exempel på hur lite kontakt jag faktiskt har med mig själv och med mina egna känslor. Hur i helvete kan man sitta och le, visserligen glädjelöst men ändå, när man är hos psykologen för att man har gett upp sitt liv och är trött på att leva? Varken mina beteenden eller känslor är särskilt logiska längre. Sådana här störda grejer som jag märker hos mig själv gör att jag bara föraktar mig själv mer och mer.

Jag undrar verkligen hur konstig jag verkar när jag sitter där på snurrfåtöljen mittemot honom. Det känns som om han tycker att jag är fullkomligt sjuk i huvudet. Det måste han tycka. Jag förstår ju knappt själv vad jag säger, och när vi har sagt hejdå och jag går ut från hans rum kommer jag knappt ihåg vad som har hänt. Och hela tiden kommer det där konstiga leendet fram. Så jävla cp. Jag önskar att han kunde inse att för bara tre och ett halvt år sedan så var jag fullkomligt normal. Det känns inte som om någon som möter mig nu ens kan föreställa sig hur normal jag faktiskt var, då. Då när jag varken behövde ifrågasätta min verklighetsuppfattning, min hjärnverksamhet eller mina känslor. Jag kanske inte alltid tyckte om vem jag var, men jag var i alla fall jag, och det var inget som kändes öppet för diskussion.

Jag har tid hos Lars nästa måndag men jag fasar redan för att gå. Jag vill inte göra bort mig själv med mina sinnessjuka leenden som vi dessutom har diskuterat. Jag sa till honom att jag inte log frivilligt och att jag inte visste varför jag gjorde det. Han sa att han uppfattade det som någon slags försvarsmekanism.

Varför kan jag inte prata om och erkänna mina hemska problem utan att le sådär? För att jag skäms så mycket över att det låter så sjukt? Kanske för att jag har pratat om mina symtom och problem så ofta och med så många att jag inte längre är förmögen att känna hopp om att bli bättre? Att jag har gett upp nu, och att det är därför jag ler? Men jag fattar fortfarande inte. Varför i helvete ler jag när det mest adekvata känslouttrycket vore att gråta tjugofyra timmar om dygnet?

Jag förstår att med det här inlägget om sinnessjuka leenden och så vidare så verkar jag mer psykiskt sjuk än någonsin. Ja. Orkar inte. Vem försöker jag egentligen lura?

Känner bara för att skriva av mig. Känslan av känslolöshet, likgiltighet och att vara sinnessjuk blir bara större och större. Och samtidigt den mardrömslika paradoxen: frånvaron av känslor gör mig till och med likgiltig till min egen likgiltighet. Även om det ju i sig är rätt logiskt så kan jag helt enkelt inte beröras känslomässigt av min egen känslolöshet, vilket får mig att känna mig som en psykopat. Jag konstaterar bara att, ja, jag vet inte.. Jag är handfallen. Jag är så rädd att jag ska stanna i det här äckliga tillståndet. Att jag ska vänja mig, sluta tänka på det och att det ska bli ett normaltillstånd. Snälla, låt det jag är i nu vara en parentes.

Jag äcklas något oerhört av mig själv. Min äckliga känslolöshet, min äckliga kyla, min äckliga personlighetsförändring. Jag förstår inte hur sånt här kan hända. Jag mår illa, skäms. Jag fattar inte. Borde jag ha ansträngt mig mer? Kunde jag ha hindrat mig själv från att falla in i den här apatin och känslolösheten på något sätt? Vad skulle jag ha gjort? Jag ältar det om och om igen men kommer inte fram till något.

På ett sätt ser jag mig själv som ett offer, för att jag har drabbats av allt det här; overklighetskänslan, känslolösheten. Men sedan jag började känna mig så här likgiltig och kall kan jag helt enkelt inte tänka på mig själv som ett offer längre. Jag kan för fan inte ens känna kärlek eller ömhet för min familj. Jag ser inte ens åt mina hundar längre. Jag klappar på dem och anstränger mig för att KÄNNA något, men nej, ingenting. Och M som jag var kär i och som hör av sig och vill träffas. Som skriver så oerhört trevligt och snällt på facebook och sms. Själv upplever jag bara hela situationen utifrån och känner mig som en känslolös robot. Jag svarar trevligt tillbaka men det känns som om jag bara spelar, som om jag låtsas. Så himla fejk. När jag egentligen borde känna mig nervös och spänd känner jag istället ingenting. Jag skäms så jävla mycket och föraktar mig själv något obeskrivligt. Att bara vistas i samma rum som honom vore ett gigantiskt hån mot honom (vi har inte träffats än). Jag mår så himla illa av mig själv. Hur blev det så fel?

När jag känner mig så här äcklig och totalt omänsklig inombords kan jag helt enkelt inte se på mig själv som ett offer. Det kan inte på något sätt vara synd om en människa som innehar så oerhört äckliga, negativa personlighetsdrag i form av likgiltighet och känslolöshet som jag har fått på sistone.

Och det här med M. Jag kan inte ens beskriva hur jag känner kring den grejen. Men jag mår som sagt illa och föraktar mig själv. Jag vet inte vad jag ska skriva. Har inte ord för det. Om jag hade haft ett normalt medvetande och ett normalt känsloliv, som förut, hade det varit jätteläskigt och jättenervöst att du hörde av dig. Men jag hade samtidigt blivit så jävla glad. Med all säkerhet hade jag frågat mig hur i allsin dar du tänkte att du skulle få ut någonting av mig och jag har ingen aning om hur det hade gått om vi träffades. Men mina känslor för dig skulle vara på riktigt. När vi träffades skulle det vara JAG som träffade dig, och inte någon känslostörd, förvriden version av mig själv, som nu.

Idag skulle vi egentligen ha setts, men du sms:ade och ställde in eftersom du var så trött efter jobbet. Du skrev att du ville vara pigg när vi skulle ses. Fy fan vad äcklig jag känner mig när du skriver så snälla saker. Fy-fan. Även fast jag vet att du är och alltid har varit tusen gånger bättre än mig (även när jag kände mig frisk och normal) känns det ändå som om jag på något sätt leker med dina känslor. Och hur kan du skriva att du "verkligen vill träffa mig"? Du har ingen som helst anledning att tycka så. Det har du fan inte. Du ställer in för att du vill vara pigg när vi ses medan jag knappt känner ett enda dugg. Jag så mår illa av mig själv. Jag vill bara vara den jag en gång var. Det enda jag vill är att få tillgång till den som jag är egentligen, om man nu ens kan prata i sådana termer. Min gamla verklighetsuppfattning och mina gamla, riktiga känslor. Det ska inte gå att känna så här. Det ska gå att förändras så här.

Om jag hade ett dödspiller eller en spruta med något dödligt just nu skulle jag inte tveka. Eller, det skulle jag säkert. Men hur som helst har jag verkligen ingen som helst lust att leva längre. Allt är över. Jag vill inte mer. När jag tänker på döden tänker jag befrielse. (Jag får inte ens skuldkänslor för familjen när jag tänker på det. Känner inte ens sorg som förut. Det om något borde vara bevis på att jag verkligen skulle vara rätt att dö.). Men innan jag skulle ta that final decision skulle jag städa rummet och kasta bort sådant som ändå skulle slängas. Ingen ska behöva tvingas sortera mina gamla grejer när det är jag som har tagit det oerhört egoistiska beslutet av dö. Mina dagböcker skulle jag slänga. Arvepengarna på banken skulle väl mina syskon få dela på, antar jag. Jag skulle behöva skriva ett avskedsbrev, men jag vet inte ens om jag skulle klara av att skriva något när till och med "jag älskar er" skulle kännas mer eller mindre fejk. För ett år när jag snuddade vid tankar på självmord, familjen och avskedsbrev brukade jag gråta eller i alla fall känna sorg. Men nu, ingenting.

Min hjärna skulle jag donera till forskningen. Forskare, hitta något fel på den, snälla, så att ingen annan person ska behöva gå igenom det jag har gjort.

Jag brukar tänka att jag trots allt blev tjugo år. Tjugo år blev jag. Sedan började en mardröm, som blev hemskare och hemskare för varje år. Jag vill att ni, familjen (inte för att någon av dem vet att jag har den här bloggen, men), ska komma ihåg mig för den jag var 2008 och innan. Då jag var JAG. Jag vill inte att ni ska komma ihåg mig som den personen som jag är nu. Jag skäms av bara tanken på att ni skulle sörja den som jag är nu. Ni kan ju inte sörja någon som inte ens kände någon riktig kärlek tillbaks till er. Det blir så himla fel. Sörj den jag var när jag tjugo, för då var jag i alla fall fortfarande jag. Eran Matilda.

Chokladen som jag åt tidigare ikväll smakade inte ens gott i munnen. Chokladbiten smälte på tungan men det gastronomiska gensvaret var noll. Det fanns en tid då jag älskade sötsaker, choklad, mat, allt (ja, det var alltså innan jag började känna overklighetskänslorna). Jag kunde för mitt liv inte förstå hur folk kunde vara smala eller hur man inte alltid kunde vilja ha minst en portion till av god mat. Såhär i efterhand fattar jag egentligen inte varför jag höll på som jag gjorde. Jag såg ju helt normal ut. Nu om någonsin vet jag att utseendet spelar ingen som helst jävla roll. Men då kämpade jag konstant med att vara nyttig och var så stolt över mig själv när jag bara tog en portion middag eller drack te på kvällen utan att äta något till. Nu konstaterar jag däremot att jag har blivit en sådan där människa som har väldigt liten matlust. Det senaste året har det verkligen eskalerat. Aldrig kan jag känna att någon maträtt är riktigt god. Nu är det mer bara mat som mat, liksom. Jag mår allt oftare lite illa när jag äter. Tar en liten portion mat, äter upp, och vill helt enkelt inte ha något mer fastän jag känner att jag inte är särskilt mätt. Och det är verkligen inget psykiskt, för även om jag inte har blivit något benrangel så vill jag verkligen inte bli smalare än vad jag är. Att vara "skinny" är snyggt på tjugoåringar, men inte på mig.

Jag tittar på bilder på mig själv från förra året och tycker att jag ser så mycket yngre och friskare ut. Så mycket mer levande på något sätt. När jag ser mig själv nu, i verkligheten och på bilder, tycker jag bara att jag ser äcklig, gammal och utmärglad ut. Inte kan jag väl ha åldrats så mycket på ett enda år? Kanske beror det på att jag hade fin och slät hy då, och kanske vägde lite mer. Men jag vet inte. Jag hatade livet och ville dö då också. Trodde inte att livet kunde bli sämre. Men ändå var det så himla mycket bättre jämfört med nu. Jag vill tillbaks till den jag var och kände mig som då. Då, när jag i alla fall tyckte om och kände känslor när jag lyssnade på min favoritmusik. Då när jag fortfarande uppskattade min familj och längtade efter att ha en pojkvän. Samtidigt trodde jag ju inte att livet kunde bli hemskare. Men det kunde det. Det kunde det ju.

Helvetes jävla cp-cp-cp-skit. Nu ska M och jag träffas och jag fattar inte att jag har sagt ja. Jag fattar det verkligen inte, kan inte ta in det. S-u-r-r-e-a-l-i-s-t-i-s-k-t. Som om allt inte kändes totalt overkligt redan innan han hörde av sig? Även om jag plågas av den här jävla känslolösheten och inte ens kan uppskatta eller känna kärlek ens för min, mamma, pappa, bror eller syster längre så sitter jag ändå här med någon slags känsla inför det faktum att jag faktiskt ska träffa honom. Men jag har ingen aning om vad jag känner. Inte en aning. Men jag klarade helt enkelt inte av att säga nej och att därmed tvingas leva med ovissheten inför hur vårt möte skulle ha blivit. Därför sa jag ja, och nu får jag ta konsekvenserna.

Men jag känner mig så oerhört ovärdig hans sällskap. Så att jag skäms. Jag som känner mig som världens mest osympatiska, kallaste och hemskaste person. Jag föraktar mig själv mer än någonsin, och med all rätt tycker jag, eftersom jag faktiskt känner mig både känslolös, kall och osympatisk. Hur ska jag kunna dit och försöka umgås med honom med vetskapen om att jag inte ens kan känna ömhet för min egen familj längre? Hur sinnessjukt är inte det?

Jag kände mig ju inte så här känslolös för ett år sedan i alla fall. Inte ens för ett halvår sedan kände jag mig så här totalt känslomässigt fucked up och hemsk som person. Så jag får väl försöka tänka att det är ett symptom på depression och inte jag som har gått och blivit en äcklig psykopat.. För man kan väl inte bara ändra personlighet på ett år sådär utan någon särskild anledning va? Snälla, säg att det inte kan vara så. Jag orkar inte.

Och han, du, är så snäll i sina facebookmeddelanden. Så himla glad och snäll. Det gör att jag föraktar mig själv och min nuvarande personlighet ännu mer. Jag förtjänar inte på något sätt alla trevliga ord och glada gubbar från dig. Jag känner ju för fan inte några riktiga, mänskliga känslor längre. Åh, om du bara visste hur är och känner mig! Då skulle du inte vara lika entusiastisk. Kan jag inte bara få träffa dig och bevisa att jag är helt cp, och så vill du inte träffa mig mer och så är det fine? Då kan jag förhoppningsvis gå vidare på något sätt och lägga dig bakom mig. Tänka på dig som någon som jag en gång tyckte väldigt mycket om (när jag fortfarande hade känslor) men som jag träffade en gång och som jag var alltför dålig för. Det skulle vara överkomligt. Men när vi skriver till varandra behandlar du mig som om jag vore hur bra som helst. Som om jag vore någon, någon som du VERKLIGEN vill träffa. Någon som du..tycker om? Men vi kände ju inte ens varandra så bra, alls? Varför är du så genomsnäll mot mig? Varför? Det får ju mig att känna att jag kommer göra dig ännu mer besviken genom mitt efterblivna sätt och min nedgraderade personlighet. Jag har ingen aning om hur mycket jag har förändrats sedan vi sågs sist. Jag vet inte. Så glad och trevlig som du låter när du skriver måste du ha suttit och glorifierat mig rejält, och jag fattar inte hur det är möjligt. Jag hoppas verkligen inte att du har det, för jag kan omöjligt leva upp det du eventuellt tänker om mig. Det känns som om jag kommer göra dig så himla besviken. Jag skäms verkligen.

Jag som bara vill vara en vanlig människa. En människa med normal verklighetsuppfattning och med mitt gamla, normala känsloliv. Jag kräver inte ens att jag ska vara lycklig eller glad, för det var jag ju inte ens innan. Jag var osäker, självmedveten, tvivlade konstant på mig själv och var ofta nedstämd. Men jag var normal. När jag var 20 år var jag normal. Sedan slog overklighetskänslorna till och nu senast den här jävla känslolösheten. I höst blir jag 24. Allt är så himla tragiskt bara, och nu kan jag inte ens känna det längre, utan bara konstatera. Och på torsdag ska jag träffa honom. Jag har inte en jävla aning om hur det kommer gå. Jag fattar ingenting. Det är som om det inte ens händer på riktigt. Som om jag betraktar mitt liv utifrån: "Jaha, på torsdag ska jag visst dricka öl med en kille som jag var kär i i två år, men nu känner jag mig helt sinnessjuk, känslolös och har ingen aning om hur jag ska förhålla mig till situationen". Jaha, liksom. Borde jag egentligen kanske sitta och storgråta? Hyperventilera? Gunga fram och tillbaks i duschen i fosterställning? Jag gör inget av det där. Sitter bara här, relativt känslolös ändå, och kan inte riktigt förstå vad som kommer hända på torsdag.