Jag ser ju att du har läst mitt senaste meddelande på facebook. Seen Sun 00:51. Svart på vitt. Fem dagar sedan.

Vilken patetisk följetong den här bloggen har blivit på sistone. Men i alla fall. Jag har sagt ja till att träffas två helger nu. Första gången kunde du inte och förra helgen fick du förhinder. Från mitt perspektiv låter det rimligt att vi då träffas den här helgen, om båda kan. Nu är det torsdag och fem dagar sedan du läste mitt meddelande. Jag förstår inte riktigt. Vad tänker du? Har du ändrat dig? Vore det sjukt konstigt om jag skickade iväg ett till meddelande till dig där jag frågade hur läget var? Är jag sjukt jävla jobbig om jag gör det? Jag kan inte avgöra.

Men jag gillar inte överraskningar. Om du nu skulle vilja träffas på lördag så vill jag inte veta det på fredag kväll. Måste hinna förbereda mig mentalt. Vill i alla fall ha en chans att försöka. Och igen: jag förstår inte. En del av mig tycker att det är respektlöst av dig att vänta så länge med att svara. En annan del av mig tycker att jag bara borde vara tacksam över det faktum att du ens har lust att träffa mig. Att jag ska vara tacksam över den lilla uppmärksamhet jag får från dig. Jag orkar inte med det här längre. Mår typ illa. Av mig själv. Jag längtar tills det här är över.

Over and done with

Jaha. Jag trodde verkligen att vi, han och jag, skulle träffas nu i helgen. Det var ju så det var sagt. Men det verkar inte bli så. En av hans morföräldrar fyllde år och det skulle firas lite. Och bio med familjen efter det. Han frågade om det gick bra att skjuta på vårat möte lite. Jag antar att det betyder att vi inte kommer kunna träffas den här helgen.

Jag hatar att känna så här. Att jag känner mig lite bitter och irriterad på hela grejen. Och på honom. Jag vill inte vara en sådan människa. Verkligen inte. 

Som sagt har jag aldrig sett fram emot vårt möte. Sorgligt men sant. Men ändå känner jag att jag måste - vill - träffa honom. Det är något som måste ske helt enkelt. Jag tror att det blir bäst så, att vi träffas. Men jag har ingen lust att vänta mer. Det här är ingen väntan som för något gott med sig. Våra meddelanden till varandra känns mer och mer urholkade. Jag vet inte varför, men det känns så. Tonen i hans "kram" i slutet av varje meddelande har gått från angeläget till pliktskyldigt. I alla fall från mitt perspektiv. Men jag kan ju inte veta. Men ändå. Som om vårt intresse för varandra (eller snarare hans intresse) sakta har tynat bort, innan vi ens har träffats. Fattar ingenting. 

Men..bio med familjen? Som en nyuppkommen anledning till att han inte kan träffa mig. Fan, jag vill inte vara så här bitter. Men det känns så konstigt bara. Om det handlade om någon kille som jag hade lust att träffa skulle jag inte tveka en sekund att skippa en biokväll med familjen. Med det menar jag inte att jag tycker att han har anledning att vilja träffa mig, för det tycker jag inte. Men jag kan tyvärr inte tolka honom på något annat sätt än att hans intresse för mig har börjat svalna. Och även om jag som sagt inte ens vet vad jag känner för honom så är det ju aldrig kul att bli bortvald.

I meddelandet frågar han hur det är annars med mig. Den frågan är för övrigt bara konstig för mig numera. Hur det är? Ja, som vanligt. Som det alltid är. Det är ju inte som att det går upp och ner, mitt mående. Som det gör hos vanliga människor. Jag är lika borta, känslolös, likgiltig, efterbliven, osympatisk, cp och äcklig som jag alltid är. Mitt inre är fångat i en mardrömslik stiltje och vattenytan har knappt krusats på snart ett år. 

Så, vad händer nu då? Ja, jag antar - eller snarare vet - att jag kommer skicka tillbaks ett hjärndött meddelande där jag  skriver att det är "okej" och att vi får träffas någon annan gång. När det passar honom. Och därefter kommer den där väntan igen, på att han ska skriva någon dag som passar. Återigen.  

Vill skriva något men vet liksom inte vad jag ska skriva. Eller ens vad jag vill säga. 

Han hörde av sig igår, efter en tystnad på tre och en halv vecka. Allt är bara så förvirrat. Det kommer ju ändå inte bli bra till slut. Allt är bara slöseri. Strunta i mig. Ge mig inte uppmärksamhet. Behandla mig som luft. För jag är kall och hård som en sten inombords. Om jag ändå bara kunde beröras av tillvaron. Om jag kunde känna. Lust, sorg, längtan. Vardagliga mänskliga känslor. Mitt liv skulle vara långt ifrån bra, men det skulle ändå vara bra mycket rikare än det är nu.

För livet är ju inte mer än känslorna man har att applicera på det. Har antagligen skrivit just den meningen förut, men det är något jag tänker väldigt mycket numera. För det är ju så hopplöst sant. Livet är aldrig mer än känslorna man har tillgång till. Livet kan vara hur lite som helst. Det vet jag nu. Och då menar jag inte hemskt, utan helt enkelt bara lite. En människa kan vara hur tom och likgiltig som helst. Det vet jag nu.

Det finns ingen gräns för hur lite ett liv, eller en människa, kan vara.  

När man känner så här är det väldigt märkligt att leva. Och att tänka på framtiden. För även om inget känns direkt hemskt eller plågsamt så är den överväldigande känslan däremot att det mesta är onödigt. Mitt liv är utspätt på gränsen till rent vatten. Jag bara skvalpar runt, helt tom såväl i huvudet som i känslolivet. Jag lider inte aktivt, men samtidigt får tanken på framtiden mig att må en aning illa. Allt är så onödigt bara. 

Jag vill bara dunka huvudet i väggen tills jag börjar beröras av livet igen. Vill misshandla mig själv. Så att någonting händer. Men det enda jag kan är väl att vänta. Inget har ju funkat hittills. Imorse ringde jag återbud till psykolog-Lars. Sa att jag var sjuk och inte kunde komma. Det var så värt sjuttio kronor, vilket det kostar om man ställer in, att ligga kvar i sängen. 

Imorgon ska jag börja i en grupp. Gruppen består av cirka tio sjukskrivna människor som under insyn av två arbetsterapeuter sitter i ett rum och gör olika saker som ska försöka likna arbetsuppgifter. För att undersöka hur man fungerar i en arbetsliknande miljö. För att så att säga värdera sin arbetsförmåga. Ett första steg mot att komma in, eller tillbaks, i en sysselsättning.

Jag har aldrig träffat gruppdeltagarna, men jag har varit på två förberedande möten med de två gråhåriga, vänliga terapeutkvinnorna som håller i verksamheten. De behandlar mig som om jag vore skör som en liten fågelunge. Men jag känner mig ju inte skör. Mitt dåliga mående är ju som sagt inte av den sköra och känslosvallande typen. Jag känner mig ju mest bara, likgiltig, känslokall och efterbliven. Så att bli bemött med sådan hänsyn och känslighet som terapeuterna visar mig gör mig nästan illa till mods. För det känns ju som om mina problem är av en kaliber som inte gör mig förtjänt av någon hjälp. Jag menar, hur kan jag förtjäna någon annans uppmärksamhet eller omtanke när jag själv är en så osympatisk människa? Det går ju bara inte ihop. I alla fall inte i mitt huvud.

I den här arbetsgruppen tillverkar man små tygklädda lådor. Man kan också välja att sy någonting på symaskin eller arbeta i något dataprogram på en av de två stationära datorerna. Ja, ni hör ju. Det verkar ju inte vara världens mest avancerade uppgifter. Förlåt, men jag tvivlar inte på att jag klarar av att tillverka en liten låda. ("Det tror jag inte på förrän jag ser det", skämtade psykolog-Lars när jag sa det till honom. Jag gillar honom.). Men det blir säkert bra, det här. Om inte annat en ny erfarenhet.

Sedan några dagar har jag haft någon slags värk i överkroppen. Den är omöjlig att lokalisera och kan nog bäst beskrivas som en allmän svaghetskänsla i vad jag antar är muskler eller kanske leder. Ryggen, axlarna, nacken, bröstkorgen, halsen. Egentligen är det väl ingen stor grej. Men vanligtvis så känner man ju inte av sin kropp särskilt mycket. I alla fall inte jag. Det är först när den inte fungerar som den ska som man blir uppmärksam på den.

Och jag har känt av min kropp rätt så mycket på senaste tiden. För drygt en vecka sedan fick jag plötsligt ont i ena foten så att jag haltade i två dagar. Bara sådär. Och nu den här molande värken. Och jag höll nästan på att glömma: jag kan ju dessutom lägga till öronoperation och hörselnedsättning på ena örat på mitt sjukdoms-cv. Gosh. Sist jag checkade var jag tjugofyra och inte åttio år som min kropp uppenbarligen verkar tro.

Nä, dags att börja styrketräna antar jag. Bygga in skelettet i lite muskler. Det har man ju hört ska vara bra. Kanske inte direkt för örat då, men för övriga kroppen. Plus att jag gärna skulle se att min nuvarande sladderkropp förvandlades till en mer fit sådan. Ja, vi får se hur det blir med det här träningsinitiativet. Jag gillar i alla fall tanken på det.

Jag sitter och är mosig i huvudet, som vanligt. Det är ju det enda stadium som min hjärna är förmögen att befinna sig i sedan några år. Nåja. Idag har jag bara umgåtts med hundarna. Familjens två hundar som jag, som inte gör någonting om dagarna, har i uppgift att ta hand om. Rätt logiskt. Jag ger dem frukost, tar ut dem på promenader, och ja, helt enkelt hänger med dem.

Förut tyckte jag väldigt mycket om mina hundar. Jag tyckte om att gå ut med dem. Kände kärlek och samhörighet. Jag tror till och med att jag älskade dem på något sätt. Men sedan ungefär två år är det verkligen annorlunda när det gäller mitt förhållande till hundarna. Numera tycker jag mest bara att det är jobbigt att ta hand om dem. Och det faktum att det inte känns som om jag tycker om dem särskilt mycket gör i sin tur att jag får dåligt samvete. Jag känner mig som en elak och osympatisk människa. Tycker inte ens om mina egna hundar längre.

När jag tittar på dem där de ligger och vilar på den stora grönluddiga mattan i vardagsrummet så känner jag mig obehaglig till mods. Hur kan jag inte känna något för mina hundar som jag tyckte så mycket om förut? När någon av dem gnäller eller tittar på mig med sina stora, bruna hundögon känner jag det dåliga samvetet och självföraktet gnaga ikapp inuti mig. Ni förtjänar att tas om hand av någon som tycker om och uppskattar er. Inte av någon som är likgiltig och till och med mår dåligt av er, som det är nu. Förut var det kul att ha hund. Nu ger deras, hundarnas alltså, närvaro bara upphov till obehag i mig.

Till sist tänkte jag bara säga att jag tycker synd om er som läser min blogg. Samma ältande och gnäll, inlägg efter inlägg, om den här så kallade känslolösheten. Kan ju inte vara så himla kul att läsa. Men tack för att ni gör det.

God knows it ain't easy to behave in this spotlight

Jag är inne på facebook och på newsfeeden längst upp i höger ser jag att han (ja, han) lyssnar på Mando Diao på Spotify. Det gör mig irriterad. Frustrerad. Varför måste han just lyssna på Mando Diao? Jag har alltid gillat deras musik. Ett tag för några år sen var deras låtar ungefär det enda som spelades i mina hörlurar. "The new boy", "You can't steel my love", "Annie's Angle", "God Knows", med mera. Jag skulle kunna räkna upp hur många som helst. Ett soundtrack till en period i mitt liv. En del av mig. Så kan jag inte få ha de där låtarna ifred, bara som mina? Varför måste du inkräkta och färga dem med din existens så att jag ofrivilligt kommer att börja tänka på dig när jag hör dem?

För jag kan ju inte se på dig på något annat sätt än som någon som jag kommer träffa en gång och sedan aldrig se mer igen. Även om jag försöker kan jag inte föreställa mig något annat scenario. Hur synd det än är. Tanken på dig för inte med sig några som helst positiva känslor hos mig.

När jag tänker på dig blir jag irriterad. Som om det är du som har gjort så att jag mår dåligt. Som om du utsätter mig för det här med vilja. Men det gör du ju inte. Naturligtvis inte. Du är en fin och underbar person. Jag var kär i dig. Jag fattar för mitt liv inte hur jag kan känna ilska mot dig. Det får mig att känna ännu mer självförakt. Usch. USCH. Okej att det känns som om du kommer att bli sjukt besviken när du träffar mig, men varför är jag arg på dig för det? Varför verkar mitt inre tycka att jag har rätt att reagera med ilska mot någon bara för att jag känner att jag inte duger för den?

Och kan du kanske höra av dig om när du hade tänkt att vi skulle ses? Det var mer än en och en halv vecka sedan du sa att du skulle höra av dig när du visste en helg som passade. Har du så mycket att göra? Eller är jag inte så viktig? Men det var ju faktiskt du som tog initiativ till att träffas? Jag känner irritationen öka i styrka. Och där kommer självföraktet - för att jag känner irritation - som ett brev på posten.

Hur sjukt och självdestruktivt det än låter så vill jag ju bara få vårt möte överstökat. Jag har inte lust att tänka  på dig mer nu. Du får mig bara att upptäcka fler och fler dåliga sidor hos mig själv. Det tär för mycket.