När jag kollar runt på Facebook och "råkar" går in på personerna som jag brukade hänga med för sex år sen, innan mitt liv fuckade ur (milt sagt), så känns det som att..jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte. Jag och dom tre andra tjejerna var nära vänner. Sen ledde olika omständigheter, bland annat att jag mådde cp-dåligt, till att jag tappade kontakten med dem. De är fortfarande vänner med varandra. Jag har inga vänner alls.

Jag har inga känslor längre. Det har jag inte haft på tre år nu. Förut brukade jag drömma på nätterna att jag återförenades med en av tjejerna. Om henne som det blev lite missförstånd och komplicerat med. I drömmarna grät jag när vi återförenades.

Jag sluter ögonen, framför datorn. Det känns ingenting inuti. Lite stressat kanske. Men mest av allt vill jag fly från livet. Jag vill inte tänka. Vill inte tänka på allt jag en gång var. På alla mina positiva egenskaper och förmågor som är borta. På hur obeskrivligt hemskt allting blev. Är. Jag orkar inte tänka på varför det blev som det blev, för jag har inga svar. Kanske har jag hittat på alla mina problem. Fått för mig att jag är känslolös, har en konstant overklighetskänsla och att mitt liv inte är värt att leva. Och genom att tro att det är sanning har jag upprätthållit det, så att det till slut har blivit en  självuppfyllande profetia som är omöjlig att tänka sig bort från. Det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig för att uppleva tillvaron klart. Det är ändå något som skaver och känns jävligt fel. Jag kan bara inte längre peka på vad.