Jag fick lägenheten. Ska åka och hämta nyckeln hos hyresbolaget den 2:a april. Min alldeles egna lägenhet. Det känns såklart kul och spännande, men också jobbigt. Köpa hundra tusen möbler och andra nödvändiga grejer, teckna bredbands- och elavtal, måla om, och så vidare, och så vidare. I all oändlighet. Blir matt av bara tanken. Men både mamma och pappa plus min systers pojkvän har erbjudit sig att hjälpa till med att måla om och ställa upp med bil när jag behöver köpa möbler, så det ska nog bli bra till slut. Och om allt vill sig väl så lyckas jag fixa en praktikplats inom en inte alltför avlägsen framtid (måste bara bestämma var någonstans och skriva ansökningsbrev först..). Så, det kan alltså mycket väl hända att jag inte bara kommer ha en egen lägenhet i sommar, utan dessutom en praktikplats. Jag smakar på orden tillsammans. Lägenhet. Praktikplats. Det låter ju nästan som något slags..liv.

Kärlekskrank i oktober

Som jag har skrivit förut är jag ju rätt likgiltig till det mesta. Till mig själv, mitt liv och andra människor. Känslolivet irriterande neutralt. Annat var det ju förut. Till exempel som vid det tillfälle när jag skrev texten här nedanför. Att ha det där behovet. Det rena, fina, törstande. Som trots allt majoriteten av människorna på jorden har.

Den här texten skrev jag i oktober 2010. Så himla länge sedan nu. En nedskriven fantasi om ett okänt du. Just där och då var det här scenariot det finaste jag kunde tänka mig. Höjden av själslig tillfredsställelse och lycka. Längtan. Jag saknar att längta.

Hur som helst:

"(Jävligt cheezy, sjukt jävla cheezy, men trevligt att fantisera om.)

Det närmar sig midnatt på en klubb någonstans, låt säga på söder eller i gamla stan. Stämningen är perfekt, jag är där med människor jag tycker om och det skålas, dansas och skrattas. Jag mår bra, är alert. Jag håller alkoholintaget på en jämn nivå; den här kvällen gör berusningen mig bara bubblig, varm och avslappnad. Vid en liten uppfräschning inne på damtoaletten tittar jag på min spegelbild i det softade ljuset och tänker att fan, den där tjejen ser faktiskt helt okej ut. Den dova basen från hitlåten hörs genom toaväggen, dunk, dunk. Jag går ut i folkhavet igen, upprymd. 

Och där någonstans i vimlet skulle du finnas. Vi skulle träffas någonstans och börja prata, kanske i trängseln vid baren eller att du och dina kompisar sitter i närheten. Kanske erbjuder du dig att beställa min öl eftersom jag är ett huvud kortare än alla andra och inte lyckas få kontakt med bartendern. På något sätt börjar vi i alla fall prata. Du skulle vara lite avvaktande, precis som jag. Men det blir aldrig direkt obekvämt - vi har ju trots allt druckit. Du skulle uppskatta mig. På något sjukt jävla sätt skulle du uppskatta mitt sällskap. Du skulle tycka att jag var underbar. Och självklart skulle jag tycka detsamma om dig. Jag skulle inte kunna slita blicken från dig. På något vis skulle vi båda känna att vi verkligen passade ihop. När du sakta strök fingrarna över min rygg och lika osäkert som självklart drog mig intill dig, då skulle jag smälta. Först skulle du vara allvarlig, sedan le lite. Ett lyckligt leende, inte självgott som en del andra killars. Och jag skulle dra fingrarna över din bröstkorg. Vi skulle fortsätter prata, men lite närmre. Den bästa känslan på jorden. Någon kanske vill ha mig. När vi har gått lite undanskymt eller kanske ut på en promenad skulle vi inte längre kunna låta bli att sakta låta våra ansikten dras mot varandra och kyssas. Jag skulle le snett och säga “du tar verkligen vem som helst” och sedan kyssa dig igen." 

För drygt en månad sedan så slutade jag ju i den så kallade work preparing group, eftersom de tio veckorna - den tiden som alla går där - hade gått. Det kändes faktiskt tråkigt att sluta. Det var ju ändå en plats, ett sammanhang, dit jag hade gått tre dagar i veckan i nästan tre månader. En konstruerad vardag, visst. Men ändå en vardag. Rutiner jag vant mig vid, människor som jag blivit lite bekant med. På min sista dag frågade en av de andra deltagarna, en tjej på runt 30-plus-någonting, som började i gruppen några veckor efter mig, om det var min sista dag. Jag svarade att ja, det är det, och hon sa "vad sorgligt", och log lite matt. För det var ju det. Det tyckte jag också. Efter den här dagen skulle vi ju med all sannolikhet aldrig ses igen. Vi hade inte pratat med varandra så jättemycket, men jag gillade henne. En fin människa. Ostyrigt hår, fina kläder, skör röst och pigga ögon. Jag skulle gärna fortsatt lära känna henne.
      Uppbrott har aldrig varit min grej. Det känns så..meningslöst, det där att lära känna människor bara för att sedan behöva skiljas från dem efter inte lång tid alls. Så fel på något sätt. Ologiskt.

Förra veckan hade jag möte med min handläggare från Arbetsförmedlingen. Vi pratade praktik. Det är alltså nästa grej på tur nu; att jag ska söka en praktikplats. Jag tror faktiskt att det ändå är bäst så, med praktik. Istället för att bara köra pang på och söka heltidsjobb direkt. I och för sig har jag faktiskt sökt jobb, typ tjugo stycken faktiskt, men intresset från rekryteringsmänniskorna har minst sagt varit iskallt. Om jag sökte arbete i en mataffär skulle det säkert gå jättebra, för det är ju från den branschen jag har erfarenhet. Men jobben som jag har sökt nu har liksom varit administrativa assistentjobb, och jag är fullt medveten att jag helt enkelt inte har någonting som är meriterande för den typen av tjänst. Jag är inte särskilt konkurrenskraftig. Tyvärr. Hur som helst.

Sedan har jag en förstahandskontrakt på gång också. Hoppas, hoppas, hoppas att jag får den, lägenheten. Att ÄNTLIGEN  få något eget och flytta hemifrån. Tjugofyra år och bor fortfarande hemma. Eh, så kanske det är, ja.  Men förhoppningsvis inte så länge till.