I don't do too much talking these days

Vet att typ ingen läser här längre. Men aja. Oavsett läsare tycker jag ju ändå om att skriva. Den där blygsamma ambitionen jag hade om att den här bloggen skulle läsas av i alla fall några fler än jag själv gick inte så bra. Men men. Nyårsafton alltså. Gott nytt år. Ska fira den genom att äta middag hos min pappa tillsammans med honom ("han"?) och hans flickvän. Jag skulle egentligen hellre fira nyårsafton ensam, typ bara kolla på någon hyrfilm (det var förresten alldeles för längsedan jag såg almost famous nu) och äta godis och sedan gå och ställa mig vid fönstret på tolvslaget för att titta på fyrverkerierna. Men jag vet att pappa skulle ta illa upp då, och det kan man ju förstå.

Jag var inne på facebook alldeles nyss och "checkade läget", som jag får för mig att göra ibland. Jag menar, man KAN ju ha fått något meddelande från någon hemlig beundrare eller någon gammal kompis som vill ta upp kontakten. Det hände ju i somras i all fall. Inte det där med någon hemlig beundrare, men att en barndomskompis föreslog att vi skulle ta en promenad någon dag. Jag tänker på henne ibland och blir sorgsen. Inte för att jag ångrar att jag inte tog chansen och träffade henne, för jag skulle faktiskt inte ha gjort det annorlunda om det var idag , men för att allt är som det är. Hur jag känner mig. Hur mitt liv är. Jag förstår att det låter ganska konstigt, men att gå på promenad med henne när jag känner mig så trött och konstig och allt är en mardröm skulle bara inte ha gått. Dessutom skulle inte ha stått ut med att göra henne besviken.

Ofta när jag går in på facebook och checkar läget sådär så håller jag för newsfeeden med vänsterhanden och kollar bara snabbt i övre menyraden för att se om jag har fått något meddelende, inbjudning eller något. Sen loggar jag ut. Jag mår ju bara dåligt av att få veta vad alla andra gör i sina liv, vilka kompisbilder de lägger upp och vilka personer de blir ihop med. Det handlar om ren självbevarelsedrift. Men så idag tillät jag mig av någon anledning att titta längre ner på hemsidan, till och med scrolla lite. Där fick jag veta att en gammal kompis från högstadiet hade skaffat pojkvän. Deras mysbild där de båda låg i soffan och höll om varandra och såg ut som de var lyckligaste människorna i världen hånade mig. Gott nytt jävla år. Lite längre ner hade en gammal fotbollskompis, jämngammal med mig, lagt upp en bild på sin nyfödda dotter. 109 likes.

Jävla drömmar

Det händer då och då. Att man drömmer om någon speciell person. Och att det är en väldigt bra dröm. Ibland kan det ju till och med vara så att man inte alls ser personen på det sättet i verkligheten men att man ändå är kär i honom i drömmen. På något sjukt sätt. Men de bästa drömmarna är ju såklart de som handlar om en person som man har känslor för i verkliga livet också. Jag älskar sådana drömmar. De går alltid ut på samma sak; att personen i fråga visar något slags intresse för mig, ungefär som ett första litet steg mot något större. Man kan väl likna känslan med något slags rus. Så mycket lycka, hopp och förväntan. Aldrig att jag någonsin har varit så lycklig som jag är i de där drömmarna. Aldrig. Men ändå kan jag tycka att min hjärna är ganska återhållsam när det gäller sådana där, ja, kärleksdrömmar. Jag har inte drömt på det sättet om så jättemånga personer, kanske tre stycken totalt, men det är ju verkligen aldrig så att killen och jag blir ihop. Vi pratar ens knappt, och jag ska ha riktig tur om vi ens får någon typ av kroppskontakt, typ att han råkar nudda mig eller något. Aldrig att jag får några ömhetsbetygelser, utan allt är bara jäkligt ovisst och när jag tänker efter så är det faktiskt så att killen egentligen ALDRIG visar att han tycker om mig. Den där lyckokänslan är enbart från min sida, bara för att han typ pratar med mig eller är i närheten. Vad i helvete? Vad är det för jävla drömmar egentligen? Det här inlägget var tänkt att handla om min hatkärlek till de här drömmarna, men frågan är om det egentligen inte bara är hat. Min dumma hjärna som skapar cp-drömmar som jag bara stör mig på. Som tvingar mig att gång på gång möta de här personerna som jag om dagarna antingen försöker glömma eller vara likgiltig till. Man tror att man äntligen har fått ett normalt förhållande (i mitt huvud enbart alltså) till någon, men så möter man personen i sina drömmar och så är man tillbaks på ruta ett igen. Nu fick jag en väldigt dålig känsla i magen. Hatar den här ångesten. Ständigt gråten som ligger och lurar i halsen eller bakom ögonlocken. Fett dålig styckeindelning i det här inlägget btw. Väldigt lockande med en gigantisk klump text, verkligen.

Humor och så

Jag känner ofta dåligt samvete för hur jag är som person. Ständigt låg, tystlåten, sjukt ospontan, nervös. Och så vidare, och så vidare. Jag skämtar väldigt sällan. Den mentala energin som krävs för det finns helt enkelt inte. Ibland funderar jag på om jag kanske har tappat humorn helt och hållet och blivit en sådan där läskig humorlös människa som inte uppskattar humor alls. Vem vet. Sen finns det ju människor som skrattar åt allt och är nästintill sjukligt lättroade. Jag skulle inte ens säga att sådana personer har riktig humor. Man kan ju inte tycka att ALLT är roligt. Eller så skrattar de bara för att vara trevliga. Och det är väl snällt.

Vad nu än humor är så tycker jag att jag i alla fall brukade ha humor, förut. Det låter konstigt att prata om, men man märker ju när folk uppskattar en, och man märker när man får en bra känsla i magen av samförstånd och bekräftelse. Jag var ganska nöjd med min humor. Ibland var den nog ganska underfundig och smart, om man nu ska analysera. Hur som helst känns det inte som om jag har kvar något av det där nu. En grundförutsättning för att skämta är ju i alla fall att man ska känna sig någorlunda trygg och tillfreds med den sociala situationen man är i. Och det händer ju som bekant inte längre. Med familjen är det likadant. Känner mig ständigt låg och har för mycket overklighetskänslor för att ens komma på tanken att skämta. Jag vet inte ens vad jag skulle skämta om. Hur kommer man på skämt anyway? Men det är ju det man inte gör. Grejen är ju att de kommer naturligt, skämten. Min humor, som visserligen var rätt lågmäld men ändå, var typ det enda bra saken jag hade. Nu är den borta och utan humor är man ju ett tomt skal per definition. Eller något.

Nu ska jag gå och handla ingredienser till lussebullarna som jag har bestämt mig för att baka ikväll. Kanske borde lägga ner den där obehagliga tanken på mig själv som ett tomt skal. Men humorlösa människor är ju inte riktigt människor. De är ju inte det.

Den här veckan alltså. Helt crazy. Har just avslutat ännu en gråtsession här för mig själv i soffan. Det har ju som nämnt varit ganska många sådana sessions den här veckan. Fan alltså. För något år sedan när jag pratade med min dåvarande psykolog och lite hastigt råkade nämna ordet deprimerad och mig själv i samma mening fick jag det klargjort för mig att han, psykologen, han hade minsann sett deprimerade människor, och sådana grät faktiskt hela tiden. Okej, Gunnar (som psykologen hette). Jag visste inte att skalan i olycklighet mättes i mängden tårar som man grät, men tack för upplysningen. Hur som helst så är jag säkerligen deprimerad nu i alla fall, så mycket som jag gråter.

Och mitt i alltihopa så hatar jag dumma, dumma, dumma dig, du i klassen, som får mig att bli så himla uppmärksam på att jag inte duger. Du har inte gjort något dumt. Inget alls faktiskt. Vi har ju i princip aldrig pratat med varandra. Men jag råkar tycka att du är lite intressant. Din tysthet och tillbakadragenhet å ena sidan, men ändå att du alltid frågar grejer på föreläsningarna samtidigt som du verkar inneha ett sådant jävla lugn. Ingen ängslighet eller bekräftelsesökande så långt som ögat når. (Hur fungerar sådana människor egentligen by the way? Snälla, lär mig hur jag gör mig av med de där både jobbiga och sjukt oattraktiva egenskaperna. Please.). I jämförelse med dig är jag ingenting. Ingenting. Jag hatar dig. Jag är inte kär i dig eller något sådant, har ju knappt pratat med dig, men det är uppenbart att jag aldrig skulle duga. Därför tycker jag mig ha den självklara rätten att hata dig.

Mitt problem

Jag har inte gråtit när någon av mina mor- och farföräldrar har dött. Men jag gråter när familjens kanin avlivas. Som fan. Hur störd är man inte då? Jag åkte ju in med honom, kaninen - Elvis - förra fredagen (ja, precis en vecka sedan nu), och trots att han var förhållandevis pigg och åt och så vidare fick han avlivas där och då eftersom han bara skulle bli sämre. Jag kan inte direkt säga att jag hade något nära förhållande till Elvis, han är trots allt bara en kanin, men från att jag hade gett veterinären klartecken till att ta bort honom satt jag och blinkade bort tårarna och försökte hålla tillbaks snyftningarna med varierande resultat. Rösten var allt annat än stabil. Och jag som trodde att jag skulle vara så cool och känslokall, men tydligen inte. När jag kommit ut från veterinärbyggnaden (med en tom liten transportbur i handen) var jag fortfarande tvungen att kämpa mot gråten. Ögonen fylldes ideligen med tårar som jag fick blinka bort, bröstet översköljdes regelbundet med sorgilningar. Jag tror inte ens att jag grät över Elvis (kaninens) död längre, utan över livets ondska i allmänhet.

Och sedan dess, sedan förra fredagen, har det fortsatt. Kanske öppnade Elvis avlivning en port djupt någonstans inom mig, som än så länge inte verkar gå att stänga. Den senaste veckan har jag gråtit för minsta lilla. Jag har tittat mot det håll hans bur brukade stå och översköljts av sorg. Ungefär 4 procents sorg på grund av hans avlivning, 96 % sorg över mitt eget liv. Plötsligt så verkar det som om mitt liv och min verklighet har hunnit ifatt mina känslor. Förut var jag ju förhållandevis likgiltig och känslomässigt avdomnad, även om jag varje dag konstaterade att livet var olidligt och att jag inte ville leva längre. Jag förundrades över att jag inte grät konstant, för det borde jag rimligtvis ju göra, med tanke på hur allt var (och är). Nu överensstämmer plötsligt min sinnesstämning med mitt liv. De senaste tre dagarna har jag dessutom känt en oerhört starkt olust- och ångestkänsla i bröstet, ungefär som när man är så orolig för någon att det känns fysiskt. Och det är inte någon sådan där sorgkänsla som försvinner när man tänker eller gör något annat, utan det är en fysisk, rastlös känsla av total olust. Olidlig, tärande. Jag har aldrig varit med om liknande.

Det enda jag har velat göra är att vara när min familj, allra helst mamma. Ligga i fosterställning intill henne och bara vara, helst med kroppskontakt. Då har olustkänslan lindrats lite, lite. Mitt pratande har jag försökt begränsa av rädsla för att allt bara ska brista och jag ska börja storgråta. Jag har ju konstant gråten i halsen. Men idag är det bättre. Lite bättre. Men även om jag har gråtit några gånger idag också och olusten fortfarande gnager i magen så är gränsen till tårar och nästintill panik inte riktigt lika tunn som igår och i förrgår.

Och så har jag sovit väldigt dåligt i mer än två veckor nu. Jag antar att det inte direkt påverkar humöret positivt.

Nu har ju skrivit lite (eller rättare sagt väldigt mycket) om hur hemskt och olidligt jag tycker att mitt liv och min tillvaro är. Dels i det här inlägget, men också i majoriteten av mina andra inlägg. Om jag själv hade suttit och läst det här på någon blogg hade jag verkligen tänkt att men hallå, VAD är hennes problem egentligen? En lite mer konkret beskrivning av sjukdomsbilden tack? Och jag håller med, cliffhangers är aldrig kul. Och visst skulle jag ju kunna berätta om vad för slags problem det är som gör att jag i princip inte tycker att mitt liv är värt att leva. Men det skulle kännas som att sitta och prata om sin elallergi eller om att man kan få kontakt med andar. Inte för någon av de där grejerna stämmer på mig, men mitt problem ligger på ungefär samma nivå. Det finns ingen officiell diagnos (dock en uppsjö av trådar och till och med ett hjälpforum på internet) och de medicinska undersökningar jag gjort har inte visat på något fel. Jag pratar inte med någon om det, inte ens med min familj. Jag har ingen lust att brodera ut mig i detaljer (det låter ju så himla sjukt), men jag kan i alla fall säga att det handlar om (subjektiva) kognitiva problem och perceptionssvårigheter som gör att jag upplever tillvaron konstant overklig. Jag känner mig mentalt frånkopplad och som om ingenting händer “på riktigt”. Hela tiden. Det förstör mitt liv. Det hindrar mig från att leva.

Jag hoppas inte att någon tänker att “gud vilket psycho” nu, eller fördömer mig som någon galning. Det enda jag vill är ju att vara normal. Eller nej, det var fel, det enda jag vill är att uppleva verkligheten normalt. Som jag gjorde förut. Innerst inne tror och hoppas jag att jag har mitt gamla vanliga jag kvar. Det är bara att någon har slängt en vår filt över mitt huvud och en suddig glasruta framför mina ögon som hindrar mig från att uppleva tillvaron klart.

Hur som helst. Det är i alla fall mitt problem och min stora hemlighet.