Blir alltid lite nervös när jag ser att ett ip-nummer som jag inte känner igen har varit och besökt bloggen. (Och ja, det säger rätt mycket om hur populär min blogg är. Och möjligtvis något litet om att jag är överdrivet paranoid.). Att ip-adressen var från min hemstad gör mig dessutom extra besvärad. Sen vet jag ju såklart att det finns sådana där anonymiseringstjänster som gör att ens ip-nummer är olika varje gång man besöker en hemsida, men i alla fall. Om någon läsare av någon outgrundlig anledning ändå skulle och sitta veta vem jag är (i irl så att säga), så, jag vet inte, men du behöver ju i alla fall inte låta mig veta att du vet. Och kanske inte heller sprida ut bloggadressen till alla du känner. Eh, okej?

Jag märker att min känslolöshet och likgiltighet (som jag numera alltid tjatar om) tyvärr färgar av sig på mina minnen. Det känns väldigt synd. Men mitt numera väldigt fattiga känsloliv verkar förvränga minnena av hur jag faktiskt brukade vara. För med tanke på hur död och likgiltig jag känner mig inuti numera så kan jag knappt föreställa mig att jag faktiskt har varit annorlunda. Jag - med känslor? För bara lite mer än ett halvår sedan? Det känns så oerhört långt borta. Jag - med känslor som skuld, sorg och förtvivlan över hur mitt liv hade blivit och samtidigt det där oignorerbara behovet av en kille och, trots att jag mådde så dåligt, till och med känslan av att ha något slags behov av att ge ömhet och uppmärksamhet? Jag kan inte riktigt tro på att jag kände så för bara något år sedan, men innerst inne vet jag ju att det var så. Jag - för några år sedan en alert, känslig, relativt kärleksfull och helt normal människa? Tanken är lika overklig som svindlande, men det var ju fan så det var.

I frånvaron av några djupare känslor så tänker jag som sagt väldigt ofta tillbaks på hur det var förut. Kanske är det väldigt destruktivt att hålla på och desperat klamra sig fast vid det förflutna så här, men jag orkar faktiskt inte bry mig. För mig ger det ändå en tröst att komma ihåg att det faktiskt har funnits en tid då jag berördes av tillvaron. Till exempel då jag för första och hittills enda gången fick en kändiscrush. Satt i soffan och tittade på Melodifestivalen 2009. Det sedvanliga pausnumret där någon up and coming-artist sjunger förra årets vinnarlåt i ny tappning hade precis börjat. Introt som startar med en ensam, plinkande elgitarr. Och fram ur mörkret ut på scenen, med gitarr och skinnjacka, träder ungefär det vackraste jag sett, med den vackraste rösten jag hört. Det var artisten Moto Boy, och låten var "Hero". Det låter oerhört pojkbandsfansaktigt och pubertalt och är det säkert också, men jag blev totalt jävla golvad av såväl honom som hans röst som av låten, från första sekund. Och att han, Moto Boy, till det yttre likade M väldigt mycket (tyckte jag i alla fall) gjorde ju inte saken bättre direkt. Vid ett tillfälle i melodifestivalframträdandet, vilket jag tittade på på Youtube osunt många gånger, var Moto Boy så lik M att jag bara var tvungen att trycka på paus och använda skärmklippverktyget och spara bilden på datorn. Och ja, jag inser osundheten även i detta. När jag tänker efter så höll sig nog Moto Boy-crushen i sig ungefär så länge som jag arbetade tillsammans med M. What a coincidence.

Jag är trött på att känna så här. Trött på att konstatera att inget med mig går åt rätt håll. Trött på att, som idag, vara ute och gå med min hund och dels känna mig desorienterad och vimmelkantig av depersonalisationen/overklighetskänslan, och dels knappt orka bry mig om att jag har en hund i kopplet. Jag som för några år sedan brukade tycka att det var både roligt och uppfriskande att gå på promenad med min hund. Men det var längesen nu.

Känslorna lyser fortfarande med sin frånvaro. Och mina tankar mynnar om och om igen ut i samma önskan: om jag åtminstone kunde gråta. Och känna. Sorg, skuld, förtvivlan, ilska - bara något. Under några veckor i januari och december grät jag ju i stort sett någon gång varje dag. Nu har jag knappt känt några påtagliga negativa känslor alls på flera månader. Så jävla stört. Ibland frågar jag till och med mig själv om frånvaron av negativa känslor kanske helt enkelt betyder att jag mår bra. Men det som jag känner kan helt enkelt inte vara att må bra. Det kan det ju bara inte.

Och igår kväll precis innan jag skulle släcka och sova så uppbehöll jag mig lite på facebook för ovanlighetens skull. Och du (som i före detta jobbarkompisen M) skrev till mig på chatten. Hjärtat hoppade till lite extra när meddelanderutan från dig ploppade upp. Fan. Men jag får verkligen skylla mig själv som inte klickade mig offline i chatten trots att jag såg att det var en klar och tydlig grön onlineprick till höger om ditt namn. Du frågade hur jag mådde och vi chattade säkert i en halvtimme. Du skrev åter igen att du gärna ville träffa mig när jag mådde bättre, och du var exakt lika snäll och uppmuntrande som du brukar vara. Det får mig alltid må lika illa över mig själv och mitt inre. Ju snällare och mer omtänksam du är mot mig, ju mer föraktar jag mig själv och konstaterar att ditt lilla intresse för mig måste bygga på något gigantisk missförstånd.

Äckliga, känslolösa, osympatiska, dysfunktionella, störda jag. Och underbara, fina, omtänksamma, intelligenta, fina, fina du. Det går ju bara inte, det förstår ju vem som helst. Så jävla uppenbart. Inte ens när jag tänker på eller chattar med dig lyckas jag frammana några direkta känslor. Visst känner jag någonting litet, men det är inget jag kan definiera. Jag är rädd för att mitt inre har blivit så nedstängt och fucked up att jag inte ens känner något för dig längre. Hatar det. Men å andra sidan kan jag tänka att det inte är så himla konstigt att jag inte riktigt vet vad jag känner för dig. För det första var det ju som sagt ungefär två år sedan vi sågs sist, och för det andra spenderade jag ju de två sista åren som vi jobbade tillsammans med att verkligen anstränga mig för att INTE känna något för dig. Jag kategoriserade ju dig som någon som aldrig skulle kunna få ut något av en sån som jag. Kände mig dum och patetiskt som ens tänkte på dig på det sättet. Och eftersom det inte fanns på kartan att du skulle kunna se mig likadadant så var det ändå förhållandevis enkelt att sluta tänka på dig. Visst var det lite problematiskt när jag då och då drömde om dig och vaknade upp med en bitterljuv lyckokänsla av att vi hade ett begynnande förhållande, men ju längre tiden gick, desto färre blev drömmarna, och efter att jag slutade jobbet och därmed inte tvingades träffa dig mer så tänkte jag nästan inte på dig alls. Visserligen var det lite irriterande att det fanns en kille på mitt nya jobb som var så lik dig att jag inte kunde titta på honom utan att tänka på dig, men honom såg jag ju å andra sidan inte särskilt ofta.

Ja, nu kanske någon frågar sig varför jag babblar på så här egentligen. Ältar och håller på, om samma grejer hela tiden. Men jag kan säga varför. Och det är för att jag är dum i huvudet. Jag är dum i huvudet på alla sätt man kan vara. Jag är dum i huvudet när det gäller såväl tankeförmåga, känsloliv och intelligens. Något är jävligt fel i min hjärna och den enda i hela världen som kan veta vad är jag, men jag har ingen aning. Så jag fortsätter att gå till psykolog-Lars varje måndag, anstränger mig för att vara tacksam för att jag i alla fall inte känner ångest längre, och försöker lura i mig själv att this too shall pass.