Det är märkligt det här med rättvisa. Eller kanske rättare sagt det faktum att det inte existerar någon sådan.

Men dubbel bestraffning, det existerar. Hela dagen varje dag. En olycka kommer sällan ensam. Gärna i par om två. Eller trippelt eller fyrdubbelt eller multipelt.

Hur jag bor är viktigt för mig. Eftersom jag inte har något socialt liv så är det i min lägenhet som mitt liv utspelar sig. Där och på jobbet. Så är det då så konstigt att jag tar boendet allvarligt? Att jag så gärna skulle vilja bo i en lite större lägenhet med rymligare kök och mindre insyn. Är det så konstigt? Jag känner att min tillvaro för det mesta är helt meningslös. Livet har inte varit roligt eller spännande på åtta år. Kan jag då inte ens få bo i en lägenhet som jag tycker om?

Vissa kanske tycker att det här låter som triviala problem. Lyxproblem. Att inte kunna köpa en lägenhet som man vill ha. Men tänk en gång till. Mitt liv är ett stort jävla misslyckande och det var längesedan som jag uppskattade tillvaron alls. Kan jag då inte ens få bo på ett ställe som jag tycker om?

Men jag får knappt låna någonting. Jag har för låg lön. Jag har i princip inte råd ens med en ordinär lägenhet på 40 kvadrat i Stockholms ytterkant. Och då har ändå föräldrarna gått in med och lånat ut 500 000 kronor tillsammans till kontantinsatsen. Det räcker fortfarande inte till en bostad som är värd att bo i. Och min låga lön har jag för att jag är underbetald och arbetar på ett företag som älskar att spara pengar genom att hålla nere de anställdas löner. Cheferna älskar att applådera amerikanskt på jobbmötena men den där glättiga, positiva inställningen lyser med sin frånvaro i mina lönespecifikationer. Visst skulle jag kunna byta jobb eller börja plugga för att på kortare eller längre sikt få lite högre lön, men som jag har skrivit förut så blir min sociala fobi bara värre. Och jag har ju dessutom någon typ av kronisk apatisk depression blandat med känslolöshet vilket gör att min initiativförmåga inte är på topp direkt. Att försätta mig i ett nytt sammanhang går knappt att tänka på utan att jag får kalla kårar. Jag undviker aktivt att gå in på platsbanken eller kolla utbildningar eftersom jag tycker att det är så obehagligt att tänka på framtiden. I april har jag arbetat på mitt jobb i snart tre år och jag känner mig som en sån duktig idiot. Jag kommer aldrig få något tillbaka från det där stället. När jag slutar kommer jag känna mig utnyttjad och bitter (samma som nu alltså).
Inget bostadslån i sikte inom den närmsta framtiden, alltså. Jag får helt enkelt bo kvar i min äckliga trångboddhet med pytteliten kokvrå som gör att jag med jämna mellanrum råkar ha ner diverse glasflaskor med matolja på köksgolvet. Min diskho är monterad sidleds för att få plats. Bara en sådan sak. Det skulle dessutom vara väldigt trevligt att ha en vattenkokare, men både den och brödrosten ryms inte på den ca 40x40 cm stora arbetsbänken. Om jag lägger lite pussel med brödrost, smutsiga tallrikar och diskattiraljer så kan jag, med lite tur, klämma in skärbrädan på arbetsbänken när jag behöver hacka grönsaker. Men då får jag naturligtvis räkna med att ha ner några saker, som matolja, på golvet med armbågarna.

Om jag bodde ihop med någon, förslagsvis en pojkvän, skulle vi kunna köpa en jättefin lägenhet. Vilket faktiskt också var vad bankmannen i telefonen påpekade och la till "jag hoppas du hittar någon". Ursäkta? Don't you dare säga någonting sådant till mig. Du har ingen aning om hur jävla dysfunktionell och förlorad jag är. Du har ingen aning om vilka känslor du rör upp när du säger så. Att du påtalar möjligheten att jag - jag - skulle kunna få en pojkvän. Inget kunde vara mer fel. Och när du dessutom säger en sådan sak i samband med att du nekar mig ett lånelöfte så är du illa ute. Dumma bankman.

Men det är så märkligt. Rättvisa. Dubbel bestraffning. Glädjelöst lustigt.

Bitterljuvt flödesschema om psykiskt mående och boende.

* Dåligt psykiskt mående --> låg initiativförmåga --> okvalificerat jobb = låg lön --> dåligt boende.
* Dåligt psykiskt mående --> ingen förmåga att skaffa en partner --> ensam --> dålig ekonomi --> dåligt boende.

Har man väl börjat rulla ner i riktning mot avgrunden är rörelsen svår att stoppa. Trög till en början men sedan allt mer accelererande. En mardrömslik snöboll; ju längre den rullar, desto större massa får den och desto fortare går det. Mot avgrunden, brant och fort.

Jaha, en dag till på jobbet imorgon då. Jag ställer mig frågan varför jag bara fortsätter. Varför jag fortsätter att gå upp till jobbet varje dag. När livet och tillvaron är så meningslös. Jag är som en robot; gör mina sysslor men utan känslor. Jag kommer att leva så här tills jag dör. Jag drömmer om att kunna bryta ihop någon gång. Få en panikattack. En endaste gång. Bra för att få känna att jag åtminstone lever. Men det händer aldrig.