Tre jobbveckor är nu avklarade efter att jag återvände från semestern. De två första dagarna på arbetsplatsen var sjukt jävla brutala, för att uttrycka det milt. Alldeles för stora kontraster när det gäller vakenhet (att vara på jobbet nio timmar i sträck vs. att sova hela dagen). På tok för mycket mänsklig interaktion (att se och därmed behöva förhålla sig till mer än fyrtio olika arbetskamrater per dag vs. att vara ensam för det mesta och hänga med familjemedlemmar någon gång ibland). Helt enkelt trötthet och socialt obehag gånger hundra jämfört med semestern. Men, jag antar att man vänjer sig, precis som Kjell Höglund sjunger. Eller så gör man inte det. Jag har väntat i snart 27 år på att vänja mig.
Jag kliclade nyss runt lite på Facebook och mår som vanligt mycket sämre efteråt. Jag har förstått att två stycken på jobbet är ihop. Jag hade mina starka misstankar eftersom jag såg dem både komma till jobbet och ha sällskap hem tillsammans, men det var först nu i och med mitt stalkande på Facebook som jag fick det bekräftat. Det här paret är ett par år yngre en mig (hur mycket yngre vill jag inte ens få reda på, men säkerligen skulle jag få en liten obehagsilning i bröstet av att veta det) och väldigt snygga båda två. Lägg till att de har oklanderlig klädstil, tjejen lite mer åt det hipsteraktiga retrohållet och killen en aningen poppigare. Men riktiga A-människor helt enkelt, som besitter hela spektrumet av fina och avundsvärda egenskaper, från intelligens och driv till social begåvning och ödmjukhet. Sådana där som man beundrar på avstånd (sådär lite snett nerifrån, vilket blir det naturliga perspektivet för oss vanliga dödliga) och som man så gärna vill men som det är omöjligt att hata. Jag vet att man inte ska jämföra mig med andra och jag jämför mig verkligen inte med dem - skulle aldrig komma på tanken -, men när jag nuddar vid tanken på dem, det perfekta paret, så sjunker jag ner i soffan där jag sitter. Kroppen blir tyngre, magen gnager och luften pyser ur mig.
Människor kommer i så många olika nyanser. Vissa ber om ursäkt för sig själva och går nerböjda, som för att undvika denna världens dörrkarmar. Andra människor lever i utropstecken; uttrycksfulla och alldeles klara i färgerna. Själv går jag ständigt runt och känner mig som ett hopknögglat pappersark. Förstelnad och obekväm, oförmögen att röra mig en tum. Jag vill bara att det ska hända något. Jag vill att någon ska ge mig en stenhård smocka i ansiktet så att mitt papper slätas ut. Jag vill att någon ska slänga mig i sjön så att pappret löses upp till pappersmassa. Något bara. Den enda lösningen som jag ser det är att gå sönder helt så att jag kan bli till igen. Jag har inga andra idéer.
Åter till Facebook: alla där (svag generalisering) är så fina, så innehållsrika. Efter varje Facebooksession (och särskilt idag när det här utomordentligt perfekta paret gjorde entré på laptopskärmen) hatar jag mig själv så obeskrivligt mycket. Jag är så trött på att vara jag. Så trött på alla människor som får mig att påminnas om min egen personlighet och hata mig själv. Usch. Jag hör själv hur..jag vet inte, innehållslöst och gnälligt, det här låter. Samma gnäll och samma tankar hela tiden. Jag hatar, hatar, hatar mig själv. Jag låter som en förvuxen tonåring, jag är medveten om det. Men lik förbannat så hatar, hatar, hatar jag mig själv.
