Min mamma säger att jag ser ut att ha blivit smalare. Att jag ser så fin ut numera. Nu låter det som om jag var värsta fettot innan, men jag kan möjligtvis ha gått ner ett eller två kilo. Hon har sagt så de tre senaste gångerna vi har träffats; att jag ser så söt och fin ut. Och visst är det snällt av henne att säga så och jag tror säkert att hon menar det, men jag blir inte ett dugg glad av det. Jag tänker bara att jaha, och vad spelar det för roll om jag nu råkar vara söt? Vad spelar ett någorlunda fint yttre för roll när resten av ens liv och personlighet är fullkomligt åt helvete?

För en liten stund sedan ställde jag mig framför spegeln. Jag är allt annat än fin.

Och anledningen till att jag har blivit smalare då? Den sjukt sexiga förklaringen är att jag har varit förstoppad och sjukt hård i magen i princip en månad. Hela semestern hittills. Jag har inte haft någon vidare aptit och har det fortfarande inte. Det känns som om jag inte ens känner någon smak, jag kan varken njuta av nygrillad fläskkarré med pommes frittes eller smågodis. Som om mina smaklökar är döda. Som om jag är död.

Nu kanske jag äntligen kan bli sådär heroinchict skinny som reklammodellerna. Men jag tänkte mig inte att det skulle ske på bekostnad av min förmåga att njuta av mat. Jag som inte ens njöt särskilt mycket av mat innan heller. Bitterljuvt: Håller min kropp och mitt inre på att avveckla sig totalt? Magen och tarmarna stannar, aptiten försvinner. Sexualdriften är försvunnen sedan länge och likaså de flesta känslorna. Så oerhört bitterljuvt och ironiskt. Jag håller verkligen på och försvinner.

Jag som tänkte att jag skulle återvända från semestern med åtminstone mer energi än vad jag hade innan. Lite svag semesteralstrad energi bara. Inget märkvärdigt. För semestern, är inte den en sådan där allmängiltigt välgörande företeelse som människor kommer tillbaks från utvilade och energifyllda? Är det nästan inte en naturlag att man kommer tillbaka utvilad och nöjd efter semestern? Men som det känns nu så kommer jag att vara tillbaks på jobbet i bra mycket sämre skick än när jag lämnade det.

Vet ni, det är så märkligt, det där att saker i ens förflutna i allra högsta grad påverkar hur man upplever det som händer här och nu. Jag brukar ju alltid hålla på och tjata här i bloggen om hur känslolös jag känner mig; att jag inte ens tittar åt killar längre och att mitt behov av kärlek och intimitet på fullt allvar är noll (vilket är sjukt sorgligt). Men, känslolösheten till trots så är killar fortfarande killar för mig. Jag kan fortfarande då och då känna en bris av intresse, visserligen en svag en men ändå. Jag kan fortfarande haja till. Men det blir mer och mer tydligt för mig att när det väl händer så är det, precis som jag skrev, ofta starkt kopplat till händelser tidigare i mitt liv. Därför är det ingen slump att jag tycker att det är något speciellt med både skådespelaren Benedict Cumberbatch (Sherlock Holmes) och Tysklands landslagsmålvakt Manuel Neuer. De delar samma vänliga ansiktsdrag på något sätt. Det breda käkpartiet, de höga kindbenen, den lite pojkaktiga uppsynen. Jag tycker att de är fina och något inom mig mjuknar lite när jag bildgooglar dem. Och jag vet varför det är så. I min klass på universitetet, för snart tre år sedan nu, fanns en väldigt fin kille som jag var intresserad av. Jag skrev till och med om honom här på bloggen. Han råkade ha just de här ansiktsdragen. Lukas hette han.

(Nu när jag valde ut bilder på dem och jämförde så slog de mig att de kanske inte alls är så väldigt objektivt lika. Men de är absolut subjektivt lika, för mig, tillsammans med mitt minne av Lukas).