Det är en märklig känsla att leva när man helt enkelt inte vill det. Men man vill ju inte heller dö. "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". En klyscha, visst, men en väldigt sann sådan. De flesta som begår självmord VILL med all säkerhet inte dö. Nu talar jag visserligen från egen erfarenhet, men om det är något man verkligen inte vill så är det ju att dö. Det enda man vill är ju att livet ska kännas överkomligt. Man vill så himla gärna. Tillbaks som det brukade vara, kännas.
För mig känns det hemskt just nu. Jag lyssnar på gamla favoritlåtar som brukade göra mig sentimental men när jag hör dem nu känner jag inte ett dugg. Det känns som om jag har förstoppning i bröstkorgen och magen där känslor förut brukade göra sig påminda. Vad hände med mina känslor? Borta med vinden. Jag kommer så inte gå till skolan imorgon. Utan känslor kan jag lika gärna lägga ner livet totalt. Utan känslor har jag ingen som helst motivation eller anledning att fortsätta.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Inte så här.
Tro inte att jag har tårar i ögonen när jag skriver det här. Tvärtom. Jag mig totalt jävla stendöd. Ingenting spelar någon roll. Känslor, vad är det? Sentimentalitet? Att lyssna på favoritlåtar och känna någon slags blandning mellan vemod och hopp? Kommer inte ens ihåg hur det kändes.
Hat. Irritation. Trötthet. Det är de enda känslorna i min känsloregister numera.
