När jag kollar runt på Facebook och "råkar" går in på personerna som jag brukade hänga med för sex år sen, innan mitt liv fuckade ur (milt sagt), så känns det som att..jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte. Jag och dom tre andra tjejerna var nära vänner. Sen ledde olika omständigheter, bland annat att jag mådde cp-dåligt, till att jag tappade kontakten med dem. De är fortfarande vänner med varandra. Jag har inga vänner alls.

Jag har inga känslor längre. Det har jag inte haft på tre år nu. Förut brukade jag drömma på nätterna att jag återförenades med en av tjejerna. Om henne som det blev lite missförstånd och komplicerat med. I drömmarna grät jag när vi återförenades.

Jag sluter ögonen, framför datorn. Det känns ingenting inuti. Lite stressat kanske. Men mest av allt vill jag fly från livet. Jag vill inte tänka. Vill inte tänka på allt jag en gång var. På alla mina positiva egenskaper och förmågor som är borta. På hur obeskrivligt hemskt allting blev. Är. Jag orkar inte tänka på varför det blev som det blev, för jag har inga svar. Kanske har jag hittat på alla mina problem. Fått för mig att jag är känslolös, har en konstant overklighetskänsla och att mitt liv inte är värt att leva. Och genom att tro att det är sanning har jag upprätthållit det, så att det till slut har blivit en  självuppfyllande profetia som är omöjlig att tänka sig bort från. Det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig för att uppleva tillvaron klart. Det är ändå något som skaver och känns jävligt fel. Jag kan bara inte längre peka på vad.

Jag orkar inte mer. 

Har varit på personalfest tidigare ikväll. Och jag orkar inte.

Orkar inte med min konstanta obekvämhet tillsammans med andra människor. Det konstanta obehaget. Orkar inte med min totala oförmåga att skapa eller upprätthålla relationer med andra männskor. Min personlighet går inte bra ihop med andra människor. Jag vill bara bort.

Jag blir knappt ens full av alkohol längre. Inga positiva effekter alls. Blir bara borta. Obehagligt. Kommer jag någonsin känna den där varma vällustkänslan igen när man är på väg in på sin andra öl?

Belöningssystemet i min hjärna måste vara totalt uppfuckat. Inga bra känslor alls numera.  Å andra sidan inga direkta ångest- eller sorgkänslor heller. Jag skulle så gärna vilja kunna gråta, känna, bryta ihop.

Jag äcklas så oerhört av mig själv.

Det är problematiskt att skaffa vänner när man tycker att det är djupt obehagligt att umgås med folk. På jobbet är vi tre tjejer som hänger. Först var det bara jag och Nathalie, men sedan någon månad är Mia (som är lite nyare) med också. Jag märker hur de bondar. De är pigga, glada och lite tokiga båda två. De passar ihop. Samtidigt blir ju min sociala fobi allt värre. Det känns som om jag blir allt obehagligare till mods i allmänhet. Så oerhört crippled och förtorkad inuti, så att jag mår illa. När Nathalie, Mia och jag är tillsammans och pratar och de skrattar så försöker jag hänga med. Men mitt tillkämpade leende blir bara en förvriden, obekväm grimas. De är två supersnälla och supertrevliga personer som inte vill något annat än att vara vän med mig. Ändå är jag så obekväm tillsammans med dem att det är pinsamt. Så himla pinsamt. Sjukt. Idag när vi åt lunch pratade vi om att vi skulle ha en liten minikräftskiva tillsammans hemma hos Nathalie. Men som jag beter mig tillsammans med dem nu så känns det som om att de kommer att få en bra mycket roligare och mer avslappnad kväll utan mitt sällskap.

Jag orkar inte riktigt, tror jag. Orkar inte med det sociala på jobbet. Orkar inte med mitt eget beteende och min konstanta obekvämhet.

När  jag dör, då hoppas jag att jag kommer möta min pappa, mamma, tvillingsyster och lillebror på en plats där jag älskar dem, och där jag visar att jag älskar dem. I den här världen, som pågår nu, är det ju inte så tyvärr. Sedan en tid har jag ju sagt till mig själv att jag vill dö när jag är ungefär 30. Det är fyra år kvar tills dess. Och det känns som en rimlig tidsrymd att ha kvar. För det här, mitt liv, det är inte värt att kallas det.

Det var längesen jag slutade försöka förstå mig på mig själv. Någon gång back then för lite mer än fem år sedan så blev det helt enkelt för mycket att hålla reda på. Mina olika psykiska problem fastnade och trasslade in sig i varandra tills det enda som återstod var ett gigantiskt trassel där de enskilda trådarna inte längre var möjliga att urskilja. Jag vet inte vad som orsakade vad. Jag vet inte vilka problem som jag inbillar mig och vilka som verkligen är på riktigt.

Läste idag på Aftonbladet att de har startat något upprop slash grej om psykisk ohälsa. Att bryta tabut; våga prata om det, dela sina berättelser för att visa att det inte är ovanligt. Men fuck Aftonbladet. Det jag har är inte den allmänna ångestfyllda psykiska ohälsa som brukar betraktas som ett samhällsproblem. Jag omfattas inte av de där berättelserna och de välskrivna artiklarna om människor som mår dåligt. Jag kan omöjligt finna tröst och lindring i det. Det jag har är något helt annat. Något innerligt fel som inte går att ta sig bort från. Mitt  mardrömslika garnnystan är för fan omöjligt att trassla upp. Trådarna har löst upp sig och blivit ett med varandra.

Imorgon kommer jag träffa Nathalie och Mia på jobbet igen och jag bävar för det, eftersom jag vet hur det kommer bli. Hur jag kommer känna mig. Jag vill ju bara kunna umgås och ha en trevlig stund med ett par andra människor. Och älska min familj. Det är min stilla önskan.

Tidigare ikväll lagade middag: ris och improviserad kycklinggryta. Tyvärr glömde jag att salta vattnet till riset och la av någon anledning i en hel kycklingbuljongtärning i grytan trots att jag bara använde en halv burk crème fraiche. Vilket såklart fick till följd att riset blev totalt smaklöst och kycklinggrytan bara smakade salt kycklingbuljong. Till slut hällde jag bort all äcklig crème fraiche-sås ner i diskhon så att det enda som fanns kvar i stekpannan var torra, men åtminstone hyfsat ätbara, kycklingbitar.

That pretty much sums up my day. Jag har börjat hata mitt jobb. I alla fall att vara där. Jag står inte ut. Min sociala fobi blir bara värre och värre. Så har jag säkert skrivit förut här i bloggen, men nu känner jag i alla fall så i allra högsta grad. Jag har gett upp; slutat försöka. Nu undviker jag i princip all mänsklig kontakt förutom med de två tjejerna som jag väl kan betrakta som  mina vänner på jobbet. Men jag märker att jag börjar dra mig undan även inför dem, och det är så jävla synd. De undrar säkert varför jag beter mig så kallt och konstigt. Idag gick jag flera gånger upp från min plats och in på toaletten för att, jag vet inte, pausa lite. Inte för att det är livat på min arbetsplats och inte för att jag ens behöver prata så jätteofta med andra personer, men jag känner mig ändå så..utsatt. Satte mig på huk med ryggen mot toalettväggen och fick tårar i ögonen. Jag kunde inte direkt urskilja några tankar eller känslor, men kunde i alla fall konstatera att min sinnesstämning inte var helt okej.

Tänkte på tunnelbanan på vägen hem att imorgon, då är jag fan sjuk. Jag går inte till jobbet imorgon. Men det kommer jag göra. Och det kommer vara lika hemskt och obehagligt imorgon. Men jag kommer att fortsätta gå till jobbet och plågas, utan att implodera eller att en dag vakna upp på morgonen och känna att jag inte kan resa mig ur sängen. Det är inte så jag fungerar. Jag önskar att jag kunde gå under på det viset, rasa samman totalt, för då kanske det skulle kunna finnas en sinnesstämning att resa sig ur. En sorg, en förtvivlan, som kanske skulle ge motivation för mig att göra något. Men trots att det är oerhört obehagligt att gå till jobbet och att jag lider aktivt tillsammans med andra människor så kommer jag ändå fortsätta göra det. För att jag inte verkar kunna bryta ihop. Jag misstänker att det vore bra om jag gjorde det. För som det är nu så ser jag inte hur det här någonsin ska kunna ta slut.

Någonstans måste det ändå finnas en gräns för hur mycket man kan förlora av sin egen personlighet. Hur mycket bra egenskaper som kan försvinna puts väck för att aldrig verka återvända.

I måndags, det vill säga igår, var första dagen på jobbet efter fyra veckors semester. Och efter två hela arbetsdagar måste jag göra det bittra konstaterandet att jag verkar ha gått och blivit om möjligt ännu tråkigare och mer urvattnad än innan. Jag känner obehag när folk kommer och frågar mig om råd och jag beter mig antagligen totalt dysfunktionellt. Jag vet helt enkelt inte hur man gör när man samspelar, pratar och har trevligt. Man kan nog inte ens säga att jag är trevlig. Bara gäll, nervös och forcerad. Jag känner inte ens något intresse för de andra personerna, trots att många av dem är både trevliga, snygga och varma människor.

Jag äcklas av mig själv. Jag vet inte ens hur man gör när man umgås med en kompis längre. Jag och en tjej på jobbet är rätt bra vänner som sagt; vi följs åt en bit hem efter jobbet och idag följde hon med mig in på Åhléns när jag skulle köpa nytt puder. Men fan, jag vet inte ens om jag tycker om henne. Ändå är hon jättetrevlig och pigg. Jag är nästintill säker på att problemet ligger hos mig. Hur fan kan jag ha tappat förmågan att uppskatta fina människor? Vad händer?

Förut förstod jag att man kunde älska och vilja ha barn. Kanske var det för att jag har en lillebror som är sju år yngre än mig. Nu kan jag omöjligt föreställa mig hur varken barnlängtan eller kärlek för ett barn kan kännas. Antingen är anledningen till det att min lillebror har vuxit upp och blivit 19 år och därmed inte representerar något barn längre. Eller så är det bara ännu ett bevis på att jag blivit totalt osympatisk och känslokall.

Jag vill inte gå till jobbet imorgon. Det kommer vara stressigt som vanligt, folk kommer att fråga saker och jag kommer att svara dem ocharmigt och obekvämt. Och det bara börjar fler och fler nya människor. Vi är säkert över 40 nu. För varje ny människa som börjar så försvinner jag mer och mer in i mängden. Jag blir mer och mer en grå mus för varje dag som går, jag riktigt känner det, hur min färg vattnas ur. Tänk, jag som vann en sån där engångsomröstning när vår avdelningsgrupp (på visserligen typ fem personer men ändå) röstade om vem som hade bidragit lite extra till stämningen under arbetsveckan. Jag var någon. Jag undrar om jag är densamma som då. Det var säkert runt 10 månader sedan. Kanske är det att jag inte sitter i samma trygga lugna grupp längre, där många var både tystare och knepigare än jag. I den gruppen uppstod ett naturligt luftrum som jag kunde och vågade ta plats i. Numera känns allt bara pannkaka. Till och med min röst låter konstig när jag pratar. Kvävd, tjock och nasal. Och igen: antingen är det omgivningen som orsakar förändringen hos mig, eller så är det jag som har förändrats inuti. Svårt att veta.

Min mamma säger att jag ser ut att ha blivit smalare. Att jag ser så fin ut numera. Nu låter det som om jag var värsta fettot innan, men jag kan möjligtvis ha gått ner ett eller två kilo. Hon har sagt så de tre senaste gångerna vi har träffats; att jag ser så söt och fin ut. Och visst är det snällt av henne att säga så och jag tror säkert att hon menar det, men jag blir inte ett dugg glad av det. Jag tänker bara att jaha, och vad spelar det för roll om jag nu råkar vara söt? Vad spelar ett någorlunda fint yttre för roll när resten av ens liv och personlighet är fullkomligt åt helvete?

För en liten stund sedan ställde jag mig framför spegeln. Jag är allt annat än fin.

Och anledningen till att jag har blivit smalare då? Den sjukt sexiga förklaringen är att jag har varit förstoppad och sjukt hård i magen i princip en månad. Hela semestern hittills. Jag har inte haft någon vidare aptit och har det fortfarande inte. Det känns som om jag inte ens känner någon smak, jag kan varken njuta av nygrillad fläskkarré med pommes frittes eller smågodis. Som om mina smaklökar är döda. Som om jag är död.

Nu kanske jag äntligen kan bli sådär heroinchict skinny som reklammodellerna. Men jag tänkte mig inte att det skulle ske på bekostnad av min förmåga att njuta av mat. Jag som inte ens njöt särskilt mycket av mat innan heller. Bitterljuvt: Håller min kropp och mitt inre på att avveckla sig totalt? Magen och tarmarna stannar, aptiten försvinner. Sexualdriften är försvunnen sedan länge och likaså de flesta känslorna. Så oerhört bitterljuvt och ironiskt. Jag håller verkligen på och försvinner.

Jag som tänkte att jag skulle återvända från semestern med åtminstone mer energi än vad jag hade innan. Lite svag semesteralstrad energi bara. Inget märkvärdigt. För semestern, är inte den en sådan där allmängiltigt välgörande företeelse som människor kommer tillbaks från utvilade och energifyllda? Är det nästan inte en naturlag att man kommer tillbaka utvilad och nöjd efter semestern? Men som det känns nu så kommer jag att vara tillbaks på jobbet i bra mycket sämre skick än när jag lämnade det.

Vet ni, det är så märkligt, det där att saker i ens förflutna i allra högsta grad påverkar hur man upplever det som händer här och nu. Jag brukar ju alltid hålla på och tjata här i bloggen om hur känslolös jag känner mig; att jag inte ens tittar åt killar längre och att mitt behov av kärlek och intimitet på fullt allvar är noll (vilket är sjukt sorgligt). Men, känslolösheten till trots så är killar fortfarande killar för mig. Jag kan fortfarande då och då känna en bris av intresse, visserligen en svag en men ändå. Jag kan fortfarande haja till. Men det blir mer och mer tydligt för mig att när det väl händer så är det, precis som jag skrev, ofta starkt kopplat till händelser tidigare i mitt liv. Därför är det ingen slump att jag tycker att det är något speciellt med både skådespelaren Benedict Cumberbatch (Sherlock Holmes) och Tysklands landslagsmålvakt Manuel Neuer. De delar samma vänliga ansiktsdrag på något sätt. Det breda käkpartiet, de höga kindbenen, den lite pojkaktiga uppsynen. Jag tycker att de är fina och något inom mig mjuknar lite när jag bildgooglar dem. Och jag vet varför det är så. I min klass på universitetet, för snart tre år sedan nu, fanns en väldigt fin kille som jag var intresserad av. Jag skrev till och med om honom här på bloggen. Han råkade ha just de här ansiktsdragen. Lukas hette han.

(Nu när jag valde ut bilder på dem och jämförde så slog de mig att de kanske inte alls är så väldigt objektivt lika. Men de är absolut subjektivt lika, för mig, tillsammans med mitt minne av Lukas).

Jag läser på min gamla blogg och blir sorgsen. Även om jag tyckte att mitt liv var skit då och även om jag var bra mycket mer deprimerad då än vad jag är nu så var mitt liv bättre. Way bättre. När jag läser mina gamla inlägg och ser bloggens layout dras jag tillbaks i tiden. Jag VAR någon då. Någon som tänkte, berördes. Någon som fortfarande kunde bli kär och längta efter kärlek. Någon som behövde uttrycka sina tankar och funderingar i text.

Min förra blogg - ett sorgligt monument över den jag en gång var. Men samtidigt framstår den också som ett - om än minimalt, suddigt och i princip ogenomträngligt - litet fönster till någonting inom mig som kanske, kanske går att väcka till liv igen. Jag ber för att det ska gå att väcka till liv igen. Men fönstret har varit låst länge nu, och nyckeln verkar inte finnas någonstans.

Vet ni, jag hatar mig själv så jävla mycket.

Idag frågade min bästa kompis på jobbet om jag ville följa med henne och kolla i lite affärer efter att vi slutat. Jag sa ja, men sen var jag så obeskrivligt trött och zombieaktig när vi gick där i stan. Jag hade till och med svårt att artikulera, så borta kände jag mig. Jag orkade inte alls anstränga mig för att verka pigg och normal, för det gick verkligen inte. Jag förstår inte varför hon vill vara med mig. Hur hon möjligtvis kan känna att hon får ut någonting av att umgås med mig. Hur som helst måste hon ha känt så idag. "Vad fan är det med henne", måste hon ha tänkt.

Jag undrar om jag ser ut som en människa som har gett upp. När jag ser min egen reflektion i en spegel inne i en klädaffär eller i ett skyltfönster så tänker jag att ja, jag ser faktiskt ut som om jag har gett upp. Jag ser gammal, sliten och död ut. Mina ögon ser döda och så oerhört ledsna ut på samma gång.

Jag har haft problem med magen (vafan: förstoppning) i ungefär två veckor nu. Det känns som om allt går åt helvete. På jobbet dröjer det än ett tag innan jag kan byta tillbaks till min gamla avdelning, så tills dess måste jag fortsätta med mina nuvarande uppgifter som är sjukt monotona samtidigt som de måste utföras under tidspress. Worst case scenario.

Jag hatar alla på jobbet. De är för många. För mycket människor. Företaget bara pumpar in nya till kundtjänst hela tiden. Ärligt talat tror jag inte att det är optimalt för mig att det är så mycket människor överallt som jag tvingas samspela med och hjälpa. Pallar inte. Jag tror att min sociala fobi har börjat öka igen. Eller, i alla fall den där obekvämheten. Jag klarar aldrig av att le naturligt, utan det blir alltid en obekväm grimas. Jag är så nervös och obekväm hela tiden. Alltid, oavsett vem jag pratar med. Idag när jag gick med min arbetskompis på stan var jag också obekväm, vad hon än sa. Det är något major fel med mitt huvud. Med min kropp. Med mig.

Jag var orolig för förstoppningen förut, men nu orkar jag inte tänka på det längre. Sprängs mina tarmar gör de det. Jag var hos en läkare på vårdcentralen idag angående det, och hon sa att det var lugnt så länge jag inte hade ont och var jätteuppsvullen. Jag litar tyvärr inte ett dugg på henne. Jag hatar min kropp och jag hatar mig själv.

Misär.

Jag är så trött. Trött på att ha så lite energi, trött på att känna mig lika skarp som en gammal narkoman i huvudet, trött på att vara irriterad och vresig tjugofyra timmar om dygnet.

För någon timme sedan kom jag hem från vårt - mammas släkts - landställe, där vi har varit över helgen. Att åka till sitt landställe ska vara skönt och befriande. Något man längtar efter och sedan uppskattar. Man tittar ut över vår stugas strandtomt med fina klippor som sträcker sig ner i blankt, stilla vatten och man UPPSKATTAR det. Man umgås och går på promenad med sin mamma, syster, moster och kusin som alla är snälla och trevliga och man UPPSKATTAR det. Grejen är bara att nej, jag uppskattar det inte alls. Det var flera år sedan jag tappade förmågan att kunna uppskatta saker. Jag går bara runt med ett grumligt huvud och ett antagligen plågat ansiktsuttryck i ansiktet. Jag är har noll energi. Jag är inte intresserad av mina medmänniskor. Jag kan för fan inte ens känna kärlek.

Min familjs hund (som har bott hos min pappa efter att han och mamma skildes för ett par år sedan) avlivades i tisdags. Vi fick honom, Ville, när jag och min tvillingsyster var tio år gamla. Han blev femton och ett halvt år. Min pappa åkte till veterinären där han fick somna in. Efter det att jag började känna mig känslolös för ungefär två år sedan har jag då och då tänkt på hur det kommer bli när Ville dör. Har oroat mig för att jag kanske inte kommer att bli särskilt ledsen; inte känna så mycket. Att jag då kommer få det bekräftat att jag är precis så äckligt känslolös som jag befarar att jag har blivit. Och faktiskt: jag kände inte så mycket. Visst grät jag lite kvällen innan hans avlivning, men min gråt numera tycks aldrig komma från hjärtat. Det är en ytlig typ av gråt. Snyftningarna och tårarna grundar sig inte på riktiga känslor utan verkar snarare skapas ur samma känslomässiga vakuum som jag alltid känner. Har jag på riktigt tappat förmågan att älska, och därmed också att känna sorg?

Jag vet inte varför jag loggar in på Facebook så ofta numera. Nu för en stund sedan klickade jag runt bland gamla bekanta, gamla kompisar. Rättare sagt de tjejer som en gång var mina bästa vänner. De har fortfarande kontakt med varandra. De är så bra och fina och snygga, och de gör saker med sina liv. När jag tänker på att jag och de ingick i samma sammanhang en gång i tiden kan jag knappt fatta det. Att vi brukade umgås. Egentligen passade jag väl aldrig riktigt in. Eller så gjorde min irrelevanta känsla att inte passa in att jag heller inte gjorde det. Hur som helst känner jag en gigantisk skam när jag tänker på dem, mina tidigare bästa vänner. Vet inte riktigt varför. Jag är så jävla underlägsen dem numera. Den jag har blivit. Jag är så jävla ful och crippled inombords. Att slå samman dem och mig i samma tanke får mig att känna skam och värdelöshet.

Imorgon. Jobbet. Samma som vanligt. Jag och en kollega (det ordet låter så himla vuxet, själv säger jag alltid arbetskompis) är rätt bra vänner. Vi brukar alltid äta lunch tillsammans och efter jobbet promenerar vi ofta en liten extrarunda till en tunnelbanestation lite längre bort. Man kan väl säga att vi har en rätt självklar gemenskap på jobbet, hon och jag. Men jag känner mig ju så likgiltig och trött hela tiden, och så även på jobbet. Det känns inte som om hon riktigt får den energi och uppmärksamhet från mig som hon förtjänar. Hon som är så pigg och snäll. Egentligen förstår jag inte varför hon vill umgås med mig. Om jag beter mig som jag känner mig måste jag framstå som en dödstrött, loj (fast samtidigt nervös och obekväm) stenbumling. Hon är som sagt jättesnäll, men jag vet ärligt talat inte om jag tycker genuint om henne. Så där som jag har tyckt om (visserligen ett fåtal) andra arbets- och pluggkompisar genom åren. Men som jag nämnde tidigare: jag kanske helt har tappat förmågan att uppskatta. Det vore så himla synd bara. Precis som allt annat i mitt liv.

Jag vaknade klockan 18.15 idag. Alltså vaknade, för första gången på hela dagen. Ändå gick jag och la mig klockan ett igår, och så sent är det ju inte. Så himla ovärt. Det måste vara något allvarligt fel i min kropp. I sovinställningarna i hjärnan. Den mest ovärda lördagen någonsin. Snyftade lite eftersom det bara kändes så himla dåligt allting.

Jag är hellre deprimerad än tom i huvudet. Men jag är bara tom i huvudet hela tiden. Kollar på något dåligt tv-program, går och lägger mig. Utan ett tanke eller reflektioner. För kanske tre år sedan, när jag fortfarande bodde hos mamma i hennes hus, brukade jag sitta på en stol på hennes altan om kvällarna och tänka. Visserligen tänkte jag på hur dåligt allt var i mitt liv, men ändå; jag tänkte. Jag andades den friska kvällsluften och fick någonting ut av att sitta där. Nu vet jag inte vad fan jag gör längre. Jag bara är. Hela jag har bleknat och min hjärna tynar bort. Jag uppskattar inte att vara med någon i min familj. Jag är så trött. Allt är så jobbigt. Men jag uppskattar inte heller att vara hemma i min lägenhet, eller att vara ensam.

Snälla, säg att den här parentesen i mitt liv är slut snart. Snälla. Men varför skulle det ens vara en parentes? Det är inget som talar för att det skulle vara så. Ingenting som har tagits ifrån mig har kommit tillbaka. Ingen av de känslor eller behov som jag hade förut har återvänt. Jag tynar bort.

Ibland kommer de där tillfällena då man vill skratta uppgivet och skjuta sig i huvudet på samma gång. Som idag på jobbet. Till min avdelning, orderavdelningen, kommer ofta personer från kundtjänsten och frågar saker som kunderna undrar över. Till exempel varför deras soffa är två veckor försenad, eller kanske hur många paket deras matbord packas i. Hur som helst. Idag kom en kille från kundtjänst till mig och frågade om en order. Vi känner inte varandra jättebra, men han är verkligen inte obekant. Samtidigt som han ställer sin fråga så ställer han sig bakom mig och liksom tar tag i mina axlar och masserar lite. Det är helt enkelt bara en vänskaplig gest; jag har sett honom göra så på många tjejer på jobbet. Killar också för den delen. Han är helt enkelt en snäll och trevlig kille som ja, uttrycker sin vänskaplighet genom beröring. Men jag blev så sjukt obekväm när han gjorde så. Så obeskrivligt obekväm. Man GÖR inte så på mig. Jag stelnar till i hela kroppen och vet inte vad jag ska ta mig till. Det blev så jävla awkward. Skjut mig. Sen efteråt när jag hade hjälpt honom klart så gav han mig en skämtsam kram. Ännu mer awkward. Skjut mig en gång till. När människor gör sånt där hamnar jag i freeze-läge och vill bara teleportera mig långt, långt bort. Och på samma gång blir jag så himla besviken på mig själv att jag inte klarar av att tackla en normal jobbvardag. Varför kan jag inte bara..klara av det. Kunna säga något normalt bara, kanske något skämtsamt, när han gör så. Som de andra tjejerna på jobbet. Men nej, jag ska sitta stel som en pinne och fortsätta att upprätthålla bilden av mig själv som den tystaste, ocharmigaste, tråkigaste och mest humorbefriade människan i hela universum. Vilket jag antar att jag faktiskt också är. För när en sida av ens personlighet till slut bara består av bleknade minnen, då kanske det är dags att släppa taget om den sidan och inse faktum. Det vill säga att jag faktiskt ÄR så tråkig, likgiltig och innehållslös som jag har blivit.
           Den där killen från kundtjänst kommer garanterat aldrig våga massera mina axlar igen.

Om jag bara kunde känna att något var meningsfullt. Eller åtminstone meningslöst.

Likgiltigheten och känslolösheten; det gamla vanliga. Ge mig något som tar mig någonstans. Högt eller lågt, upp till trädtopparna (tänkte skriva himlen först, men hejdade mig) eller ner till rännstenen. Bara någonstans.

På jobbet har jag tillfälligt - är det sagt i alla fall - blivit inlånad till avdelningen som håller på med orderhantering. Jag har hjälpt till där tidigare och när dom frågade om jag ville hjälpa till på heltid tackade jag ja. Min gamla avdelning kunde vara rätt lame och eftersom jag just hade blivit klar med en leverantör (mitt företag sysslar alltså med e-handel) så var jag inte så jättesugen på att, än en gång, göra i ordning ungefär 400 artiklar i ett excel-dokument för att sedan importera i databasen. Så varför inte prova en ny avdelning och dessutom få lite mer erfarenhet inför framtiden, typ. Men mina nya arbetsuppgifter är rätt lame de med. Jag sitter mest bara bokar frakter. This is not what I signed up for. Ett kolli hit, ett kolli dit. Plus att de (företagsledningen, cheferna) verkar envisas med att orderavdelningen ska vara underbemannad så att vi ligger konstant efter i orderhanteringen och så att jag dessutom känner mig konstant för långsam och otillräcklig som aldrig lyckas boka tillräckligt med frakter i takt med att ordrarna kommer in.

Hur som helst. Det jag egentligen tänkte komma till är att de nya arbetsuppgifterna och den nya avdelningen tär på mig. Den förminskar mig. Det känns som om jag bara sitter och stirrar in i datorn och försöker jobba så fort som möjligt för att kunna hålla mig över vattenytan. På det sociala planet är jag om möjligt mer dysfunktionelll än någonsin. Jag känner mig så oerhört ocharmig och kantig. Jag har slutat att försöka vara social och prata med arbetskamraterna. Det känns bara obehagligt. Känns inte som om de gillar mig ändå. Så jag stänger in mig i min bubbla. Det blir enklare så. Medvetet faller jag in i rollen som den knäpptysta, tråkiga, nervösa tjejen som bara sitter och jobbar. Så sjukt ocharmig. Men när folk pratar med mig blir det ju ändå bara fel. Jag hasplar ur mig något tråkigt och konstigt till svar eller så blir mitt leende falskt eller så ser jag så obekväm ut att hela situationen bara blir konstig i alla fall. Orkar inte. Idag på lunchen var det obehagligare än någonsin. Jag ska fan äta senare imorgon så att jag slipper sitta med alla jag satt med idag (ska sägas att vi bara har ett enda litet lunchrum som man i princip måste sitta i om man har matlåda). Ingen är elak mot mig, verkligen inte, men ändå. De skrattar och skojar om saker jag inte riktigt kan relatera till, och när jag väl säger något så är det antingen ingen som hör eller så känns det som om orden jag slänger ur mig bara faller platt på marken och blir liggande där. En, två eller tre personer är okej att vara med, men typ fem som idag blir för mycket för mig.

Jag tänker på allt det här med ett matt, uppgivet leende. Det verkar inte bättre än att jag har blivit en sådan som verkligen undviker sociala situationer. Jag går runt med känslan och utgångspunkten att jag ska be om ursäkt för mig själv, att jag inte är värd någons uppmärksamhet. När jag pratar med folk känner jag rent fysiskt hur min personlighet sipprar ur mig. Det är en känsla som man måste uppleva för att förstå hur den känns.

Kanske ska jag be om att få komma tillbaks till min gamla avdelning igen. Där var tempot lägre, både arbetsmässigt och rent fysiskt med färre personer i rummet där vi satt i. Jag brukade småprata med min kollega Karolin vid datorn mittemot, lite gemytligt sådär. Det var okej. Jag undrar vad den här senaste tiden på orderavdelningen har gjort med min personlighet. Oavsett vad så hoppas jag att det inte är permanent.

Idag på tunnelbanan på väg hem från jobbet kom en kille, utländsk, och la sådana där sorgliga lappar på stolssitsarna. På just de här lapparna stod det något i stil med att han var äldsta sonen, fattig och att han behövde pengar till sin familj. Ibland brukar det ju också vara någon bild på den stackars handikappade eller sjuka släktingen ("släktingen"?) som de behöver pengar till, men på det här pappret var det skönt nog bara text. Lapparna som har bild brukar jag undvika att titta på. Inte för att jag skulle säga att jag är en blödig person eller ens särskilt sympatisk, men det är lättare att ignorera några rader text än en obehaglig bild på en människa som det, vem den än är och vilken koppling den än har till tiggaren, säkert är riktigt synd om på riktigt.

Jag ger aldrig pengar till tiggare, och inte den här gången heller. Det är inte så att jag har någon uttänkt princip eller så, jag bara gör det inte. När han, tiggaren, kommer tillbaks och ska hämta sin lapp på sätet mittemot mig ler jag lite vänligt och förläget mot hans håll utan att titta honom i ögonen, som för att be om ursäkt dels för att jag råkar ha det så bra ställt jämfört med honom, och dels för att jag faktiskt gör det aktiva valet att inte ge honom några pengar. Sen säger han något som jag inte hör, och jag möter hans blick och säger "Va?". Han upprepar och nu hör jag vad han säger: "You look great". Jag: "Thank you".

Nu så här på kvällen, natten, sitter den här kontrastrika situationen fortfarande kvar i min hjärna. Den passar inte riktigt in i min världsuppfattning. En tiggare som berömmer mig för mitt utseende. Vad är egentligen en tiggare? Är en tiggare samtidigt också en vanlig människa? Hur synd är det egentligen om tiggare? Varför tigger de? Hur ser just den där killens situation ut? Har han det så pass bra att han känner för att slänga ur sig komplimanger till höger och vänster? Eller är det bara en överlevnadsstrategi för att klara av vardagen? Måste det inte kännas förjävligt att gå runt och tigga och dela ut lappar hela dagarna? Eller tjänar han tvärtemot till och med rätt bra på det, så att han kan kosta på sig att gå ut och dricka öl på krogen med sina rumänkompisar när fredagen kommer?

Hela tiggargrejen är ett sådant mysterium. Stockholm är ju fullt av dem. Och jag kan inte avgöra om det är jättesynd om de här människorna eller om de ser tiggandet som en helt vanlig sysselsättning som ger en okej inkomst. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Så jag fortsätter jag att undvika deras blickar och ignorerar dem bäst jag kan. Men det här med ignorerandet funkar som sagt inte om tiggaren i fråga säger att jag är snygg. Det vet jag nu.

Haha. Den här bloggen har inte haft en enda besökare på mer än en vecka. Kul. Men så hade jag ju bara typ tre återkommande läsare också. Max. 

Jag gillar att blogga, tycker ändå att det fyller någon slags funktion, men jag blir bara deppig när jag vet att ingen kommer att läsa mina inlägg. Larvigt men sant. Jag kan lika gärna ta fram kulspetspennan och skriva i min dagbok på nattduksbordet. Jag skrev ett likgiltigt, osammanhängande inlägg i den i förrgår tror jag. Innan dess hade jag inte skrivit på ett och ett halvt år. 

Imorgon är det fredag. Veckan har gått fort, som alla veckor. Samma sak varje dag; äta, jobba, sova dö. Jag går och fiskar, och så vidare i all oändlighet. 

Imorgon är det fredag. Jag är inte extra glad på fredagarna, och jag har aldrig någon gud-vad-det-är-skönt-med-fredagkänsla. Det har jag nog inte haft på flera år. Inte för att jag inte vill vara ledig, för det vill jag ju. Om jag fick välja skulle jag sova hela tiden. Och när söndagen kommer har jag inte någon söndagsångest inför jobbveckan. Man kanske skulle kunna tro att det berodde på att jag gillar mitt jobb, men jag tycker inte alls om det särskilt mycket.

Det är mest bara jämngrått veckan igenom, vardag som helgdag. Varför vet jag inte. 

Ibland tänker jag att det är jävligt sjukt att jag aldrig kan uppskatta något. Att det borde vara förknippat med något slags välbehag att till exempel hänga en kväll med min mamma på fredagen. Eller att jag borde ha en bra känsla när jag har kollat på melodifestivalen hemma hos min syster, som jag gjorde förra lördagen. Men inga positiva känslor kommer. Allt är bara grått. Jag kan skratta, visst, men på det hela taget är det känslomässigt vakuum. Jag undrar varför. 

Känslor är flyktiga. Kanske det mest flyktiga som finns. Går det att fånga minnet av en känsla? Går det att frammana en passerad känsla och känna den igen? Tiden bleker mina minnen, och jag hatar det. Tiden bleker minnen av personer jag mött och känt, bleker mina egna känslor, bleker mitt liv. För mitt liv, det var ju något som existerade i dåtid. Imperfekt. Och min nuvarande personlighet är något jag knappt vill kännas vid. 

Jag önskar att jag hade känslor nog att kunna bryta ihop. Jag minns för fyra, fem år sedan när jag ibland brukade gråta så mycket på kvällarna att jag inte kunde sova. Var tvungen att gå upp ur sängen och vandra runt i mitt rum medan jag storgrät någonstans djupt, djupt inifrån, utan någon som helst makt över tårarna eller känslorna. Men lika stora som känslorna var då, lika frånvarande är de nu. Ibland känner jag känslor komma men det är som om de stoppas av en oigenomtränglig sköld på vägen. Jag kan bokstavligt talat känna det, och det känns så jävla cp. Mitt känsloliv är stelnat sedan länge. Jag har inga drömmar, inga behov, inga drifter. Och jag jag skäms över det, så in i helvete. Över att inte ha mänskliga behov. Vad fan är jag? Inte en människa i alla fall. Vad består mitt liv av? Varför kan jag inte få bryta ihop? Få en panikattack? Eller åtminstone bli galen på riktigt? Bara jag får känna något. Bara jag slipper den gråzoon som jag lever i nu. För det verkliga mörkret, det är inte ens svart.

Om jag hade haft twitter eller instagram skulle jag antagligen skrivit något i stil med:

Markus Krunegård. Klipp dig. Det där är inte okej någonstans. Du var liksom min husgud för ett par år sedan och jag har alltid gillat dig, men det här.. Who are you?

Worst case scenario

Tidigare ikväll tittade jag på Debatt på SVT. Första delen av programmet handlade om legalisering av marijuana, andra halvan om rumänska tiggare. Jag tyckte båda ämnena var sjukt intressanta. Först debatterade de ju om brukande av marijuana skulle legaliseras. Såklart var ju ena sidan starkt emot och den andra i princip ännu starkare för, som i alla debatter. Men jag hade i alla fall min åsikt klar om saken sedan länge, och det är att jag tycker att alla slags droger ska vara totalförbjudna. Omöjliga att få tag på. Jag skojar inte, jag tycker verkligen det. Särskilt alkohol. Jävla alkohol. Men så har ju jag å andra sidan kanske lite speciella erfarenheter som gör att jag känner så. Det var ju efter att jag blev på tok för full en kväll, där för fem år sedan (herregud, är det så länge sedan?), som jag började känna mig så så här konstig. Den där känslan, depersonalisationen om man så vill, började ju i princip direkt efter den där blöta kvällen. För vad kan det annars ha varit som gjorde att jag började känna mig så jävla konstig, just då? Det kan mycket väl vara så att det var alkoholen som förstörde mitt liv. För mitt liv är inte något som pågår. Mitt liv är något som har varit.

Men. Jag tvivlar inte på att droger kan vara underbara. Visserligen har jag bara testat alkohol, men jag gillade det. För mycket till och med. Den avslappnade känslan som infann sig i bröstet efter ett glas öl ute på krogen. Den pockande, ofrånkomliga men ändå mysiga behovet av en killes famn som växte sig starkare under kvällen. Hämningarna och det sociala obehaget som släppte vartefter promillehalten ökade i min kropp. Jag gillade alkohol. Som fan. Inte så att jag var beroende, men det var tydligt, och det var jag även medveten om, att alkohol var något som jag inte kunde hantera. Kunde aldrig dricka lagom. Alkoholens effekter på mig måste ha varit för bra. Jag minns när jag i något vardagligt sammanhang, kommer inte ihåg när, i en bisats nämnde för min dåvarande bästa vän att jag hade längtat efter att dricka alkohol och slappna av. Hon reagerade direkt och skämtade om att jag var alkoholist. Jag däremot tyckte inte att jag hade uttryckt något jättekonstigt med att jag såg fram emot alkoholens effekter. Tänkte att det var väl så för alla. Jag har aldrig varit alkoholist och drack inte ens varje månad, men det var ingen tvekan om jag missbrukade drogen när jag väl använde den.

Bara bort med dem, drogerna. Är det verkligen värt att miljoner människor ska fara illa och få sina liv förstörda bara för att resten av befolkningen tycker sig ha rättigheten att få ha lite extra kul på helgerna eller njuta av ett gott vin till maten? På riktigt? Jag har inte tänkt på det här på väldigt länge, men dagens Debatt fick mig verkligen att gå igång. Varför är alkohol egentligen lagligt trots att det ligger bakom så mycket misär? Vem tycker på riktigt att deras eget så kallade “rekreationsbruk” är viktigare än att människor skonas från beroende och missbruk och slipper få men för livet? För mig är det så självklart att det inte kan vara så här, att en skadlig drog - alkohol - är fri för alla. De flesta människor klarar av att dricka lagom. För dem är alkohol bara fest och positiva känslor. Men andra personer, som antingen har livsmiljön, sina gener eller både och emot sig, klarar inte av att vara lika måttliga. Det är inte vårt eget fel att samhället har gjort en livsfarlig drog fullt tillgänglig som om den vore helt ofarlig. Det är inte rätt. Samtidigt förstår jag att det drogfria samhället bara är en utopi i mitt eget huvud som aldrig kommer att bli sann. För vem skulle vilja driva den frågan? Ett parti som vill ha röster kan inte ens ta i den frågan med tång. Men det hindrar mig inte från att tycka att något verkligen borde hända. Och det hindrar mig heller inte från att fundera på hur mitt liv hade sett ut om Sverige hade varit drogfritt när jag var tjugo år, där för fem år sedan. Hur mitt liv hade sett ut då. Antagligen väldigt annorlunda.

Dricker te och pratar högt på finska

Det finns ingenting att skriva. Det finns ingenting att säga. Om mig. Om mitt liv. Fan, jag vet inte vad jag ska skriva för att det inte ska låta som om jag är en gammal hackig skiva som upprepar samma spår om och om igen. Men, saker är ju som de är. Mitt liv är inte som jag vill att det ska vara. JAG är inte som jag vill att jag ska vara. Men det vet ju varenda kotte som någon gång har läst den här bloggen, eftersom jag skriver det om och om igen. 

Jag gillar inte att prata om mig själv och mina problem. Om känslolösheten, den konstanta overklighetskänslan, mitt ickeexisterande sociala liv, och så vidare. Jag har inte ens något behov av att prata om det, vilket i och för sig är sjukt synd. Allt hade varit så mycket bättre (nåja) om jag bara hade känt ett behov av att öppna upp mig inför en annan människa. Ventilera lite. Men när inte ens jag själv kan identifiera eller beskriva mina problem, hur ska jag då kunna bli hjälpt genom att prata? När jag inte har några vidare känslor och tankar som snurrar runt i huvudet, hur kan det då finnas något som kan bearbetas och ge upphov till en positiv förändring? Jag befinner mig i ett vakuumliknande dödläge och jag vet inte hur jag ska komma härifrån. 

Ibland händer det att min syster kräver mig på svar. Hon vet ju att jag inte är helt genomlycklig. Att jag inte har mått så jättebra genom åren. Hon vet att jag sällan gör någonting och inte har några kompisar. Alls. Under de här samtalen känner jag mig som en oformlig, fåordig degklump bredvid henne. Jag hatar ju att prata om det, om mig, så jag är inte direkt pratsam. Naturligtvis blir hon irriterad av min fåordighet. Och jag förstår verkligen att min passivitet, både under de här samtalen och gällande mitt eget liv i allmänhet, gör henne frustrerad. Att se sin tvillingsyster ha ett totalt ickeexisterande liv måste vara ganska frustrerande. Hon frågar hur mina planer ser ut inför framtiden och vad jag allra helst skulle vilja göra, som för att försöka starta igång mina tankar och få mitt tröga inre i rörelse. Men jag har ju inga framtidsdrömmar längre, så jag säger till henne att jag inte vet. Att jag inte brukar tänka på den så mycket; framtiden. Jag försöker att inte låta alltför uppgiven när jag pratar. Aldrig att jag skulle säga rakt ut till henne att jag faktiskt har gett upp mitt liv totalt. Att jag inte ser mig som en riktig människa längre, utan snarare en urvattnad skugga av vad jag en gång var. Det som liv som jag lever nu är inte ett riktigt liv. Den person som jag är numera är bara ett känslolöst skal som går omkring och iscensätter en vardag. 

Min syster blir särskilt frustrerad när jag nämner att jag saknar att känna känslor. Jag berättar att jag saknar att ha lust att göra saker. Att jag saknar att längta efter en pojkvän. Men hon förstår inte hur kan jag tycka att det är ett problem att jag inte längtar efter en kille, när jag inte ens har någon sån längtan. Hon fattar bara inte. Men själv tycker jag inte att det är ett dugg ologiskt. Det är exakta samma sak som att tappa aptiten. Här kommer ett dåligt exempel: Låt säga att du älskar mat och att din favoriträtt är pannkaka. Plötsligt en dag har du tappat aptiten helt och tanken på pannkaka gör dig helt likgiltig. Nej, det är inget aktivt, gnagande problem som får dig att vrida dig av ångest på nätterna. Men visst fan kan du längta tillbaks till tiden då du gillade pannkaka. 

Imorgon är det tillbaks till jobbet igen. Så negativ som jag låter här i bloggen kan man tro att jag sitter nedstämd och knäpptyst på min plats hela dagen och sedan går hem utan att ha pratat med någon alls. Men så är det ju inte heller. Jag pratar, interagerar, skojar lite. Visst kan jag bli obekväm och nervös i vissa situationer, men på det hela taget gillar jag ändå att prata med människor och bli bekräftad. Problemet ligger ju inte i att jag är deprimerad och kroniskt nedstämd. Problemet är ju att.. att allt är så avtrubbat och utjämnat. Känslomässigt. Jag har inga drömmar, inga behov, inga större funderingar. Jag känner inte någon särskild kärlek till min familj eller mina hundar längre känns det som. Jag har ingen sexualdrift och längtar inte efter en pojkvän. Jag har inga ambitioner kvar och verkar undermedvetet ha nöjt mig att med mitt liv kommer att vara så här. Mitt liv är så oerhört grunt och känslolöst att jag äcklas av mig själv. Alltså, jag orkar inte höra mig själv tänka längre. Ibland känns det som om jag har hittat på allting. Att det är jag själv som har fått mig att känna så här. Jag vill bara göra en systemåterställning i min hjärna till en tidpunkt någon gång för drygt fem år sedan då det mesta fungerade som det skulle. Jag vill lägga mig ner och sova och sen vill jag att jag ska vara en riktig människa när jag vaknar.