Googlade just på min psykolog. Har träffat honom fem gånger, och hittills har jag aktivt avstått från att googla på honom, för egentligen så vet jag ju att det aldrig kommer något gott ur sådana googlingar. Man får bara reda på information som inte är ämnad för en själv och som man inte vet vad man ska göra med. Det känns alltid så fult att snoka, och så även den här gången. Så jäkla fult. Men nyfikenheten tog överhanden. Att jag aldrig lär mig. Hur som helst så är han tydligen i fyrtioårsåldern, bor i en närförort och står skriven tillsammans med en kvinna som är några år äldre. När jag såg  hennes ålder där på hitta.se trodde jag för en sekund att han bodde med sin mamma, dock gick det sekunden efter upp för mig att hon bara var ett par år äldre än han själv. Svårt det där med åldrar. Folk blir ihop i princip över hela åldersspannet. Vad är ens ålder. Camilla Läckberg är ihop med 13 år yngre kampsportaren Simon Sköld. Och artisten Emil Jensen verkar vara ihop med en som är 19 år yngre. Jag måste verkligen sluta googla så mycket, och sluta lägga sådana saker på minnet. Jag vet liksom inte vad jag ska göra med all denna information.

Av någon anledning känner jag mig i alla fall så jävla rutten som håller på och snokar så här. Känner mig usel som googlar på honom, min psykolog, utan att han vet om det. Jag har ingen rätt till den informationen. Att veta var han bor och vem han lever med. Sån information har man bara gjort sig förtjänt av när man känner en person. Usch vad jag känner mig äcklig, får typ ångest. Rastlöshet och skam som kommer krypande. Känner att jag har svikit hans förtroende på något sätt. Han som är så snäll under sessionerna och försöker hjälpa, i egenskap av psykolog. Samtidigt förstår jag inte varför jag reagerar med sådan skam på att jag inte kunde hålla mig från att googla honom. För jag antar att det är världens vanligaste sak, att googla på folk man möter, oavsett om det är i vardagen, i jobb- eller i vårdsammanhang. Jag är rätt säker på att jag inte har gjort något som kan anses som fel eller ens ovanligt. Kanske är det till och med så att det är vanligt att patienter googlar på sina psykologer, vad vet jag. Vi är människor, och människor är nyfikna på varandra. Ändå känner jag mig så usel.

Ni får ursäkta om det här är ett helt sinnessjukt inlägg. Jag vet att det är det. Men ibland kan det vara skönt att bara få skriva av sig när man känner ångest, oavsett hur konstig orsaken är. Nåja, tillbaks till psykologen. Jag känner att alltså att jag har gjort något dåligt, svikit honom, gått bakom ryggen. För ett tag sedan träffade jag en kvinnlig psykolog ett par gånger, en medelålders kvinna. Och henne hade jag för det första inget som helst intresse av att googla, och för det andra tror jag inte att jag hade känt någon som helst skam om jag ändå hade googlat henne. Så man kan ju undra vad skillnaden är - varför det känns så annorlunda den här gången. Men jag har mina misstankar, och jag blir så trött på mig själv. Trött på att jag ska påverkas mer av män än av kvinnor. Att det alltid blir en liten extra anspänning och nyfikenhet när det gäller män, och som i det här fallet, en man som råkar vara min psykolog. Orkar inte vara så patetisk att jag tycker att min psykolog är lite attraktiv, men det är tyvärr så det är. Jag vill automatiskt att han ska gilla mig, även om jag är medveten om att det är väldigt patetiskt av mig att känna så. Genom att googla på hans namn känner jag väl att jag gör något som han kanske inte direkt skulle uppskatta, och som rentav kanske skulle kunna få honom att tycka illa om mig. Därav min skam och ångest. I en självhjälpsbok som jag läste nyligen stod det att skam är en känsla som existerar för att vi ska reglera våra beteenden med syftet att behålla vår plats i flocken, så att vi inte gör en massa elaka eller konstiga saker och blir utstötta. Enligt den logiken så kommer min skam antagligen för att jag, i mitt huvud, har gjort något dåligt som gör att jag riskerar att förlora min plats i min och min psykologs lilla gemenskap, en gemenskap som jag som sagt värderar ganska högt. Nåja. Slut på det här osammanhängande babblandet. Känns lite bättre nu. Förlåt för att jag googlade dig.

God fortsättning och gott nytt år och så.

Åldrandets och livserfarenheternas linjära kurvor

I en krönika om ensamhet i DN nyligen skrev Hanna Hellquist att ”ensamhet är också att alltid vara barn, för det är den enda rollen som jag har tillgång till i en familjekonstellation”. Detta apropå att Hanna i frånvaron av erfarenheten som förälder på ett sätt alltid kommer känna sig som ett barn. Jag känner igen mig i det citatet. Även jag känner bara till barnets roll i en familjekonstellation. Men där Hanna stannar går jag ännu ett steg längre; jag har inte ens tillgång till rollen som den ena delen av en romantisk tvåsamhet, eftersom jag fortfarande, vid trettio års ålder, inte har den erfarenheten. En ofrånkomlig konsekvens av det är att jag känner mig som ett förvuxet barn: åldrad och vuxen till utseendet men med barnets bristande livserfarenheter. Jag antar att det är därför jag har så stora problem med att åldras. Jag är rätt säker på att det är en objektiv sanning att jag åldras ytterst synbart och ovärdigt. Sakta men säkert har mitt ansikte blivit plufsigt och min slappa, storporiga hy täcks av bleka akneärr och pigmenteringar. Jag inbillar mig att jag skulle ha lättare att acceptera mitt ansiktes förfall om mitt liv och mina erfarenheter i alla fall något sånär stämde överens med min ålder. Då skulle jag kanske kunna intala mig själv att mitt åldrande är ett tecken på att jag har levt och upplevt saker, ”att varje rynka är en erfarenhet” så att säga, eller något annat klyschigt. Men jag har inga särskilda livserfarenheter. Jag har spenderat mina trettio med att skickligt väja undan för vad livet har att erbjuda och jag har i största möjliga mån undvikit att ta några beslut eller initiativ över huvudet taget. Den senaste tredjedelen av mitt liv har jag dessutom levt med en enligt mig hyfsat stor psykisk ohälsa. Jag kan därför inte ens med den största ansträngning se mitt tärda ansikte som en konsekvens av att jag har levt livet. För det har jag inte. Mitt åldrande ter sig så malplacerat och opassande. Borde inte cellernas sönderfall och livserfarenheterna, om de illustrerades på ett diagram, placera sig i linjära kurvor som skär varandra någonstans i mitten?