Ni vet, på nyårsafton brukar ju luften vara mättad av en speciell högtidlighet. De sporadiska smällarna av raketer som brukar dra igång redan under dagen och tätna framåt kvällen för att sedan – såklart – kulminera på tolvslaget. Jag minns att raketernas höga smällar brukade kännas kittlande och högtidliga förr om åren. Men den här nyårsaftonen låter explosionerna mest bara hotfulla och obehagliga. Kanske är det för att jag sitter ensam i en tyst lägenhet. Det enda ljuden som gör smällarna sällskap är mitt knappande på tangentbordet och min tinnitus. Dessutom går någon idiot runt på lägenhetsområdets innergård, ensam, och skriker ursinnigt på ett språk jag inte förstår. Obehagligt. Alla dessa omständigheter bidrar nog till att läget inte känns sådär jättebra så här 23.37 på nyårsafton 2015. Men ärligt talat så välkomnar jag lite ångest. Jag tackar för de få känslor jag erbjuds av mitt känslofattiga inre. När det gäller mig är alla känslor bra känslor, även de dåliga. Då känner man i alla fall att man existerar. Jaha, 23.42 är klockan nu. Kanske ska gå ut och kolla på fyrverkerierna snart, med risk för att folk kommer se på mig och tänka ”jaha, där är en som är ensam på nyårsafton, stackars sate”. Men då får de väl tänka det. Det är ju bara fyrverkerier en gång om året. Och jag ser ju knappt himlen från min lägenhet på bottenplan.

Raketerna tätnar. Idioten har börjat skrika galet igen.

För min egen del så hoppas att 2016 kan bryta trenden och faktiskt bli lite bättre än det föregående året. Det skulle var något, det. Det är min nyårsförhoppning. Gott nytt år.

Du, idealet

Jag mötte en av mina kollegor, en manlig sådan, i köket på jobbet tidigare ikväll, några minuter efter arbetsdagens slut. Det är måndag vilket betyder att det är vår avdelning som har ansvaret för att köket ska se rent och fint ut. Jag hade just tagit på mig min kappa och skulle bara gå och lämna min kaffemugg i diskmaskinen när jag 1) ser att glas- och tallrikshögarna på diskbänken antagit gigantiska proportioner och b) kommer på att det ju är avdelningens dag idag. Attans. Så jag börjar, fortfarande med kappan på, plocka ur den ena diskmaskinen. Då kommer han in i köket, och trevlig som han är erbjuder han sig att hjälpa till. Den här killen råkar vara rätt fin. Nervositeten och obehaget slår till direkt. Hastigt påkommen social situation med fin och därmed läskig människa. Mitt inre utrymningslarm tjuter.

Han börjar hjälpa mig med disken. Jag nämner något om att vi verkar ha köpt nya bestick, för förut var ju både bestick och glas nästan alltid slut, och nu är det ju snarare glasen som inte får plats i skåpen, så kanske är det dags att köpa nya skåp nu? Eller kanske ett nytt kök, kontrar han. Men kan jag sluta säga konstiga grejer? Vi småpratar någon minut men från min sida går konversationen trögt och knackigt. Rösten är hes och speglar tyvärr min nervositet. Varför kan jag inte bara prata som en normal, trevlig människa? Han frågar hur min julledighet ser ut och jag hasplar ur mig svar efter bästa förmåga. Det är knappt så att meningarna hänger ihop. Plötsligt är diskmaskinen som han har hjälpt mig med tom och nervositeten stiger i höjden när jag upptäcker att jag inte har någonting för händerna. Vad ska jag göra nu? Det inre larmet ökar i styrka. Jag måste bort. Måste bort från den är oerhört obehagliga situationen. Så jag säger att "ja, jag lämnar nog över till dig här" och tittar på den överfulla diskbänken och stammar fram något om att det känns lite onödigt att vara två personer för att fylla på den andra diskmaskinen. Han håller artigt och pliktskyldigt med. Sekunden efter flyr jag från köket, jag är nästan ute ur det innan jag har sagt hejdå, så fort går det. Så här i efterhand är jag rätt säker på att jag lämnade honom med travar av tallrikar och en smutsig diskbänk.

Hur länge kan vi ha varit i köket innan jag flydde? Tre minuter? Jag kunde ju åtminstone ha börjat plocka undan och torka av borden. Vi skulle kunna ha fortsatt småprata, som kollegor gör. Jag kunde ha frågat dig vad du ska göra på semestern. Jag hörde ju att du du går på ledighet på fredag och ska vara ledig i två veckor. Förlåt Peter, men jag råkar vara efterbliven. Jag är en sådan där patetisk, socialt inkompetent människa som man helst bara ska undvika. Har du inte förstått det? När man ser mig ska man dra sig undan. Det blir enklast för alla.

Hur dum får man vara? Varför kan jag inte bara småprata lite vänskapligt och ha en trevlig stund? Varför ska jag bli så oerhört obekväm och förstöra för mig själv? Varför fungerar jag så här? Men det råkar ju vara så att du är den personen på min arbetsplats som står ut lite framför alla andra. Som jag är mest..uppmärksam på. Och det gör också att jag känner mig så patetisk. Men jag kan ju inte hjälpa det. Det var länge sedan som jag kände att jag skulle vilja ha lite mer tid att betrakta en människa. Att den socialt accepterade tiden som gäller när man inte känner varandra inte riktigt räcker till. Jag skulle gärna få lite mer tid att betrakta dig. Jag kan ju inte säga att jag har några djupare känslor än så här, alls. Men det som jag har beskrivit är ändå rätt mycket för att existera i mitt karga och ickeexisterande känsloliv.

Som sagt känner jag mig patetiskt för att lilla, obetydliga jag uppmärksammar en sådan som du. Jag känner mig patetiskt till och med nu när jag skriver det. Kontrasten mellan dig och mig blir så stor att jag vill gå och dra något gammalt över mig. Så varför kan jag inte känna mig hyfsat obrydd med dig, som jag är med så många andra killar på kontoret? Svaret är enkelt. Anledningen är att du helt enkelt är väldigt objektivt tilltalande. Vissa kanske till och med skulle kunna beskriva det som perfektion på gränsen till tråkighet. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna finna någon som ser ut som en blandning mellan en dressmann-modell och en ken-docka attraktiv, men uppenbarligen. Du är dessutom utåtriktad, ödmjuk och trevlig. Din klädstil på jobbet är välklädd och klassisk, nästintill lite klinisk, med jeans, skjorta eller pull-over-tröjor. Om det gjordes en illustration av idealmannen i en lärobok skulle han antagligen se ut som du. Till råga på allt är din röst djup och lite nasal, vilket är den klart finaste av alla röstsorter. Faktum är att jag faktiskt inte riktigt kan relatera till den typen av människa du är. En sällsynt art, helt klart. Jag har inte träffat på något exemplar på så här nära håll förut.

Ni hör ju. Jag antar att alla flickor, tjejer, kvinnor och damer som kommer i din väg tycker att du är attraktiv, det vore inte ett dugg överraskande. Men det i sig gör mig irriterad på mig själv; är jag inte djupare än att jag tilltalas av sådana typiska idealiska attribut? Av klassisk symmetri och en utåtriktad personlighet? Är jag så allmängiltig i mina preferenser? Det vill jag inte vara. Jag ska inte attraheras av det som är allmängiltigt och vackert, jag ska attraheras av personer på min egen nivå. Att jag finner Peter attraktiv får mig att känna mig som en enfaldig skata som trånar efter allt som glittrar lite. Jag är en gråsten som ska dras till andra gråstenar, så enkelt är det. Allt annat blir bara patetiskt. "Det är en fråga om ränder och prickar", som någon sa i en Djungel-George-film en gång.

Det färglösa mörkret fortsätter. Jag har inga drömmar längre och den tilltro som jag en gång hade på mig själv har dunstat ut i tomma intet. I mig finns inte längre några försiktiga förhoppningar. Kvar finns bara känslomässig stiltje blandat med bitterhet och ett hat som riktar sig både till omvärlden och inåt mot mig själv.

Det känns som om mitt arbete sakta men säkert har brutit ner mig; filat ner min existens till fotknölarna. Men egentligen handlar det inte om yttre omständigheter, det vet jag mycket väl. Det är helt och hållet jag själv som har försatt mig själv i den här situationen. Det är nämligen omöjligt att det skulle vara en illvillig ständigt återkommande otur som gör att mitt liv är totalt pannkaka. Nej, att jag inte lyckats få någon rätsida på mitt liv eller mina relationer (eller snarare att jag inte har något liv eller några meningsfulla relationer) är såklart mitt eget fel. Om jag bara visste hur jag skulle göra för att det skulle bli rätt.

Om man gör samma sak som man alltid har gjort kommer man få samma resultat som man alltid har fått. Ja. Det är sant. Jag måste förändra mitt liv på ett drastiskt vis och det snarast. Måste bryta mig bort från den äckliga, maximalt hämmade människa som jag har stelnat in i på jobbet. För varje dag som går känns det som om det sociala obehaget och min dysfunktionella personlighet förstärks och cementeras fast allt mer.

Men frågan bara är vad jag ska ta mig till. För hur enkelt är det att söka jobb när ens sociala fobi är svårare än på länge? När man känner ett så starkt motstånd vid tanken på att försätta sig i en ny situation på en ny arbetsplats eller i en föreläsningssal med okända människor att man hellre stannar kvar i sin olidliga vardag på jobbet? Och hur kul är det att göra planer för framtiden när man känner noll motivation till att göra någonting över huvud taget? När man bara vill sitta och stirra ut i tomma intet, sova och på sin höjd kolla på teve?

Något jag verkligen avskyr hos mig själv är att jag har blivit så bitter och cynisk. Jag går i princip runt med en konstant dömande och avfärdande inställning till min omgivning och mina medmänniskor. Jag hatar det. Jag hatar att vara den personen jag har blivit.

Men jag har inte alltid varit en hemsk människa. Även om det var längesedan nu så fanns det en tid då jag faktiskt var sympatisk. En tid då jag hade känslor, drömmar och intressen som vilken normal person som helst, som definierade mig som person. Men sakta men säkert har de här oattraktiva egenskaperna tagit ett fast grepp om mitt hjärta och liksom sugit ut det på det sympatiska som en gång fanns där. Och vad är det egentligen som finns kvar? Den frågan ställer jag mig ofta. Det som definierar mig som personen numera är inte förekomsten av känslor och preferenser, utan frånvaron av dem. Min personlighet är ut och in. Konkav.

Jag anklagar mig varje dag på grund av det här; att jag har blivit en så oerhört ful människa inombords. Jag grubblar över vad jag egentligen gjorde för fel på vägen, vad jag hade kunnat göra bättre, och hur jag kunde tillåta mig själv att falla så lågt. Men jag har inga svar. Det är ju inte som att jag planerade att sakta men säkert förlora mina sympatiska sidor och bli en känslolös, äcklig person. Det var ju aldrig något jag ville.

Bitterheten och cynismen tär på mig. Varje gång jag noterar de här osympatiska känslorna känner jag mig frustrerad och maktlös. Varför fungerar jag så här?  Hur avskyvärd får man vara? Jag kan till och med bli irriterad på hundvalpar och kattungar. Jag skojar inte. På riktigt irriterad på de små lurviga individerna, för att alla tycker att de är så söta. I mina ögon ser de mest bara löjliga ut: "titta på mig, gud vad jag är söt". Helt normalt. På samma sätt känner jag ofta stark irritation mot folk som tar samhällsansvar och är engagerade i miljö- och människorättsfrågor. Jag känner bara ett stort..jag vet inte. Bara irritation. Så jävla sjukt.

Jag antar att irritationen egentligen grundar sig på avundsjuka och underlägsenhet. Jag är avundsjuk på folk som tycker hundar och katter är söta, och det är därför jag känner förakt. Jag vill ju också kunna uppskatta djur, som jag faktiskt kunde göra förr i tiden. Och jag vill också vara en fin, sympatisk människa som känner engagemang i viktiga frågor. Jag vill ju också vara sympatisk. Men jag har noll engagemang i något, och därför blir min reaktion på alla fina, goda människor bara ett stort känslomässigt motstånd. Jag kan inte känna igen mig i era fina känslor och er genuina hjälpsamhet och omtanke. Därför blir min naturliga reaktion att fördöma er. Inte för att jag har någon bra förklaring på varför, jag bara gör det.

Jaha, det här var ju kul läsning. Jag har tappat min skriftspråkliga röst. Min ton. Det är bara ord huller om buller. Som om en slumpgenerator lottat fram ordkombinationer. God natt.

 

Tre jobbveckor är nu avklarade efter att jag återvände från semestern. De två första dagarna på arbetsplatsen var sjukt jävla brutala, för att uttrycka det milt. Alldeles för stora kontraster när det gäller vakenhet (att vara på jobbet nio timmar i sträck vs. att sova hela dagen). På tok för mycket mänsklig interaktion (att se och därmed behöva förhålla sig till mer än fyrtio olika arbetskamrater per dag vs. att vara ensam för det mesta och hänga med familjemedlemmar någon gång ibland). Helt enkelt trötthet och socialt obehag gånger hundra jämfört med semestern. Men, jag antar att man vänjer sig, precis som Kjell Höglund sjunger. Eller så gör man inte det. Jag har väntat i snart 27 år på att vänja mig.

Jag kliclade nyss runt lite på Facebook och mår som vanligt mycket sämre efteråt. Jag har förstått att två stycken på jobbet är ihop. Jag hade mina starka misstankar eftersom jag såg dem både komma till jobbet och ha sällskap hem tillsammans, men det var först nu i och med mitt stalkande på Facebook som jag fick det bekräftat. Det här paret är ett par år yngre en mig (hur mycket yngre vill jag inte ens få reda på, men säkerligen skulle jag få en liten obehagsilning i bröstet av att veta det) och väldigt snygga båda två. Lägg till att de har oklanderlig klädstil, tjejen lite mer åt det hipsteraktiga retrohållet och killen en aningen poppigare. Men riktiga A-människor helt enkelt, som besitter hela spektrumet av fina och avundsvärda egenskaper, från intelligens och driv till social begåvning och ödmjukhet. Sådana där som man beundrar på avstånd (sådär lite snett nerifrån, vilket blir det naturliga perspektivet för oss vanliga dödliga) och som man så gärna vill men som det är omöjligt att hata. Jag vet att man inte ska jämföra mig med andra och jag jämför mig verkligen inte med dem - skulle aldrig komma på tanken -, men när jag nuddar vid tanken på dem, det perfekta paret, så sjunker jag ner i soffan där jag sitter. Kroppen blir tyngre, magen gnager och luften pyser ur mig.

Människor kommer i så många olika nyanser. Vissa ber om ursäkt för sig själva och går nerböjda, som för att undvika denna världens dörrkarmar. Andra människor lever i utropstecken; uttrycksfulla och alldeles klara i färgerna. Själv går jag ständigt runt och känner mig som ett hopknögglat pappersark. Förstelnad och obekväm, oförmögen att röra mig en tum. Jag vill bara att det ska hända något. Jag vill att någon ska ge mig en stenhård smocka i ansiktet så att mitt papper slätas ut. Jag vill att någon ska slänga mig i sjön så att pappret löses upp till pappersmassa. Något bara. Den enda lösningen som jag ser det är att gå sönder helt så att jag kan bli till igen. Jag har inga andra idéer.

Åter till Facebook: alla där (svag generalisering) är så fina, så innehållsrika. Efter varje Facebooksession (och särskilt idag när det här utomordentligt perfekta paret gjorde entré på laptopskärmen) hatar jag mig själv så obeskrivligt mycket. Jag är så trött på att vara jag. Så trött på alla människor som får mig att påminnas om min egen personlighet och hata mig själv. Usch. Jag hör själv hur..jag vet inte, innehållslöst och gnälligt, det här låter. Samma gnäll och samma tankar hela tiden. Jag hatar, hatar, hatar mig själv. Jag låter som en förvuxen tonåring, jag är medveten om det. Men lik förbannat så hatar, hatar, hatar jag mig själv.

Jag vill säga, egentligen till alla jag möter, att jag har inte varit så här hela livet. Jag har inte varit så här socialt missanpassad, nervös och obekväm. Inte gått runt och betett mig så här cp. Det här är inte jag. Men saken är den att det är ju just det det är. Det här är jag nu, och jag vet inte om de känslor, tankar och förmågor som jag hade när jag gillade mig själv bättre någonsin kommer att återvända.

På jobbet går jag runt som ett räddt djur (för övrigt: hur kan det svenska språket vara konstruerat på ett sånt ologiskt sätt att vissa adjektiv inte kan böjas till vissa genusformer?). Jag går runt och undviker ögonkontakt och mänsklig samvaro för det mesta. Mina "kompisar" på jobbet, det vill säga de två tjejer som jag brukar äta lunch och hänga med, har semester nu. Och socialt dysfunktionell som jag är så tycker jag faktiskt att den situationen är väldigt befriande; att inte ha några som helst sociala förpliktelser gentemot någon. Jag kan gå och äta lunch ensam. Gå en kort promenad, sätta mig på en bänk i solen. Andas lite. Jag saknar dem inte ens. Hur sjukt är inte det?

Jag är så trött på mig själv. Att behöva interagera med och förhålla sig till andra människor gör att jag påminns om (och störs av) min personlighet, hela tiden. Jag önskar så att jag bara fick lite lugn och ro inuti. Om jag bara kunde lägga mig ner och sova en månad, och sen när jag vaknade skulle jag fungera okej. I alla fall hyfsat. Men det här konstanta obehaget och obekvämheten, och - som vanligt sådär i bakgrunden - overklighetskänslan. Jag känner mig ju som världens mest äckliga, osympatiska, torra, tråkiga, tröga, humorbefriade människa. Det går inte ens att beskriva. 

Och numera så verkar det vara så att ju sämre jag mår, desto mindre behov av mänsklig kontakt har jag. Man skulle ju kunna tänka sig att man kan hämta kraft till exempel från familjemedlemmar när man mår dåligt, men nej, så fungerar inte jag. Att jag mår sämre innebär oftast bara att jag mår mindre. Jag blir bara blekare och blekare. Behoven färre och svagare. Jag vill bara vara ifred. Min psykiska ohälsa innehåller varken grubblande, reflekterande eller tårar. Den är bara..äckligt tom blandat med ständigt socialt obehag. 

Jag tänker ofta tillbaka på händelser i mitt liv och undrar hur saker hade blivit om jag handlat annorlunda. Jag tänker på människor jag mött och instinktivt tyckt om, men där kontakten runnit ut i sanden. Naturligtvis har det varken berott på otur eller slumpen att de här personerna och jag försvann ur varandras liv. Kanske var det vissa gånger så att jag inte hade tillräckligt starka känslor för dem. Andra gånger kanske de inte hade tillräckligt starka känslor för mig. Kanske mådde jag många gånger för dåligt för att klara av att underhålla kontakten. Eller så är jag helt enkelt dum i huvudet och vet inte hur man gör när man skaffar eller behåller vänner. 

Hur som helst. Jag tänker till exempel på Lucas som jag träffade 2011 när jag började på ett kandidatprogram på universitetet (som jag sedan hoppade av efter sex månader eftersom jag mådde för dåligt). Vi hamnade i samma grupp på första seminariet och hade sällskap till tunnelbanan efteråt. Efter det blev jag blyg och undvek honom eftersom jag för allt i världen inte ville att han skulle fatta att jag gillade honom. Han råkade dessutom ha en söt, blond flickvän i USA. Men vad hade skett om jag faktiskt hade lyckats ta mod till mig och prata med Lucas? Om jag hade gett mig attan på att lära känna honom lite och kunnat strunta i om han misstänkte att jag var förtjust i honom? Jag minns att jag på den första exkursionen vi gjorde tog mod till mig och sa någonting till honom. Han svarade rätt kort och såg ganska reserverad ut. Jag undrar om det var för att ha var nervös eller om han ogillade mig? Han hade i alla fall väldigt djup, fin röst. Än idag undrar jag om vi skulle ha kunnat klicka om jag bara hade varit lite mer utåtriktad. En aning bara. Eller mått lite bättre. 

Jag dras längre och längre från det som är kärnan i att vara människa. Jag har inte längre de förmågor och behov som de flesta människor besitter. Jag känner att jag har mindre och mindre gemensamt med mina medmänniskor. Och anledningen till att jag inte kan ha något gemensamt med någon är ju att jag inte är någonting. Jag har inga preferenser, inga intressen, inga drömmar, ingen längtan. Så säg mig, vad fan är man då? Hur ska man kunna hitta mening i livet när alla verktyg man någonsin haft är försvunna? 

Jag behöver en time-out. Behöver bryta av den här nedåtgående spiralen; den ständiga degraderingen av min personlighet. Gud, det känns inte ens som om jag kan skriva längre. Det var så längesedan som jag gjorde det. Och när jag nu gör det får jag typ prestationsångest och skrivkramp. Jag kan inte ens formulera meningar. Nåja. Får väl försöka så gott jag kan.

Det är som att jag blir sämre och sämre hela tiden. Min personlighet alltså. Sakta, sakta, visserligen. Men ändå en ständig försämring. Känner mig så likgiltig, känslokall och ointresserad. Samtidigt tar det sociala obehaget ett allt starkare grepp om mig. Jag är fan obekväm hela tiden. Jag försöker bete mig så normalt och sällskapligt jag kan mot arbetskamraterna, men grejen med socialt obehag (i alla fall för mig) är att det övermannar mig totalt. Det är omöjligt att spela trevlig när jag känner mig som en darrande asplöv inombords och bara vill bort från situationen. Ansiktet rinner av mig, om ni förstår vad jag menar. Anletsdragen som ofrivilligt förvrids till en obekväm grimas och jag kan inte ens förmå ansiktsmusklerna att forma ett ursäktande leende. Då finns bara ett alternativ kvar: att fly.

Jag orkar inte gå runt och skämmas över mig själv längre. Orkar inte gå och hata min kantighet och min brist på sociala skills. Men framförallt orkar jag inte gå runt och känna mig så här inuti. Att vara ständigt obekväm tar på krafterna. Vill ju bara kunna leva ett vanligt liv. Kunna uppskatta vänner, familj och arbetskamrater. Finna ljusglimtar i småsaker och kunna känna meningsfullhet i vardagen. Sedan är ju det här sociala obehaget bara en liten, liten del av min psykiska ohälsa. Men att kunna känna mig någorlunda bekväm i andra människors sällskap vore ju i alla fall ett klart steg i rätt riktning.

Jag måste nog, verkligen måste, säga upp mig från jobbet. Jag har hamnat i en roll som jag inte kan ta mig ur. Jag känner mig totalt fastcementerad och kan inte röra mig en millimeter. Obekvämheten bara ökar och ökar, och för varje dag hårdnar strypgreppet om min hals. Ju mer socialt obehag jag känner, desto mer isolerar jag mig och undviker andra. Och ju mer jag undviker sociala situationer, ju mindre social träning får jag ju, vilket resulterar att jag känner mig ännu obekvämare nästa gång jag måste prata med någon. En mycket dålig spiral.

Usch, jag känner mig helt dum i huvudet. Är det här texten ens läsbar? Förut tyckte jag att jag gjorde mig bäst i skrift. Det var först genom bokstäver mot vit bakgrund som jag kunde uttrycka och förmedla mitt rätta jag. Men jag vet inte. De dagarna kanske är förbi. Eller så har hela mitt inre ändrats, och att det är det som lyser igenom i form av att jag inte ens kan skriva längre. Ja. Inte vet jag. På återseende.

Jag mår illa när jag tänker på vilken slags person jag är numera. Jag klickade runt på Facebook alldeles nyss och kom in på en barndomsbekant. Hon verkar vara en så oerhört fin och sympatisk människa. Hon ser ut som ett godhjärtat vitaminpiller. Hennes leende är genuint och äkta. Och här sitter jag. Med min personlighet. Och jag vill bara ruttna. Känner bara skam, men jag vet inte ens längre exakt vad det är jag skäms så över. Jag kan inte identifiera saker eller tänka riktiga tankar längre. Huvudet är bara segt och borta. Hjärtat stängt. Jag vet bara att jag mår väldigt illa av tanken på mig själv.

Jag önskar att någon, förslagsvis en psykolog, kunde hjälpa mig att identifiera mina omedvetna tankar och föreställningar om mig själv. Själv kan jag inte nå dem. Det är väl sånt psykologer gör? Eller åtminstone ska göra. Räta ut frågetecken med sina objektiva blick och belästa hjärna.

Jag ska till min psykolog Lars på fredag. Vi har glesat ut mina besök hos honom till ett i månaden numera (hans idé). Sist jag besökte honom frågade han om jag ville fortsätta hos honom eller söka mig till någon annan psykolog på mottagningen, som, enligt honom, "kanske skulle kunna komma med ett andra perspektiv". Han vill alltså verkligen bli av med mig. Kände mig så matt och hopplös när jag gick därifrån. Jag tror han hatar mig, eller åtminstone föraktar mig.

Annars så fortsätter jag att gå till jobbet om dagarna. Allt känns samma, lika. Inga känslor. Varken upp eller ner. Bara konstant trött och så overklighetskänslan; att allt är lite grusigt och suddigt som i en dröm. Visst kan jag skratta och skämta med mina arbetskamrater, men det är inte glädje jag känner, utan något annat. Glädjelöst skratt. Huvudet och hjärtat är tomt. Livet pågår men det var längesedan det hade något innehåll. Om jag bara kunde uppskatta något. Musik, en pojkvän, familjen, böcker, filmer, vänner, familjens hund - vad som helst. Om jag bara kunde känna kärlek, sorg, vemod, kunna gråta eller längta efter det jag inte har. Om det bara fanns något som kunde ge mig en känsla av mening.