Peer pressure

Idag när vi satt några stycken och pratade på en solig bänk utanför skolentrén kom vi in på konstnärer. En av tjejerna jag satt med hade varit på Moderna Muséet med sin mamma i helgen och tittat på tavlor av sin favoritkonstnär. Jag nämnde att jag gärna skulle vilja gå och se Nick Brandts vilda djur-utställning på Fotografiska. Hon sa att det ville hon också och då skulle vi kunna gå på den tillsammans någon dag. Ja, absolut, verkligen, svarade jag, lite ställd men ändå glad över det oväntade gensvaret. Men ärligt talat har jag egentligen aldrig haft särskilt stor lust att gå på den där utställningen. Tvärtom tycker jag faktiskt att det kan vara rätt långtråkigt att gå runt och titta på foton, även om motiven råkar vara majestätiska lejon och smäckra geparder som i det här fallet. Men jag vet att min syster jättegärna vill gå och se den. Och massa andra normala, bra människor också. Så jag tänkte att ja, det verkar ju vara en grej som funkar, som visar att man är a decent person. Och det gjorde det ju. Kanske är det aspergersvarning på mig nu som uppenbarligen säger saker jag egentligen inte menar bara för att passa in och få vänner, men då får det vara så. Det får fan vara så.

Forever young

Idag trodde en kurskompis att jag var tjugo eller tjugoett gammal. Och för ungefär ett år sedan sa min psykiater, som jag träffar någon gång i halvåret, att jag gav intryck av att vara ungefär sexton, sjutton år. Satte typ kaffet i halsen när han sa det. Man ba men fuck you. Nu är det ju verkligen inget fel på att ha ett ungdomligt utseende, det är ju tvärtom någonting som många strävar efter, men det är bara det att jag vet exakt varför jag kan uppfattas som rätt ung, och jag hatar det. Det är för att jag uppför mig så jäkla osäkert. Att vara självmedveten och obekväm är som sagt egenskaper som inte rimmar så bra med min ålder. Därför utgår folk jag träffar helt enkelt från att jag är yngre, och jag klandrar dem inte, så patetiskt osäker som jag brukar vara. Jag har skrivit det här förut, men jag underordnar mig automatiskt alla som jag träffar, även om de är fyra år yngre. Inte ens då kan jag känna något slags lugn. Jag väntar fortfarande på att den där tryggheten och livsvisdomen ska infinna sig. Jag hoppas att det blir snart, för jag orkar inte gå runt och förnedra mig själv så här längre. Att kunna ta ledigt från sig själv några dagar i veckan skulle vara sjukt skönt. Typ sova en hel dag utan att behöva prata med någon. Slippa höra min egen hesa röst som ibland inte ens låter som min egen, och förskonas från mitt högst knackiga samspel med andra människor. Att umgås med människor för alltid med sig känsla av misslyckande för mig. Det är synd, men så är det.

Står du som jag

Min värld är inte så stor, det måste ni förstå. Jag rör mig sällan utanför mina sedan länge invanda stråk som leder mig mellan de centrala platserna i mitt liv. Skolan, hemma, mamma, pappa, och så ibland en sväng för att hälsa på min syster. Jag åker till stan eller någon galleria då och då, för ja, man är väl materialist.

Jag gör sällan några spontana avstickare till platser jag aldrig varit på förut. Förra terminen var jag visserligen på en födelsedagsfest hos en kurskompis i andra änden av stan. Men sedan dess, ingenting.

Om min värld är liten så är antalet människor jag omger mig med ännu mindre. Utanför skolans dörrar kan man räkna personerna jag har regelbunden kontakt med på den ena handens fingrar. Min familj alltså.

Ibland tänker jag på om det finns fler som jag, som lever i en bubbla lika liten som min. Står på min balkong och undrar om stjärnhimlen ser något så när likadan ut hos någon annan.

Min värld är inte stor. Så är det då särskilt konstigt att jag då och då får minicrushar på personer som det egentligen inte finns någon logisk förklaring till att jag uppmärksammar på det sättet? Jag menar, urvalet är ju ganska begränsat. Som Liv Tyler i Armageddon. Hon hade spenderat hela sin uppväxt på den där oljebåten, en av hennes pappas kollegor hade till och med fått berätta hur man gjorde med tamponger och var det då så himla konstigt att hon också blev kär i en av dem, det vill säga Ben Afleck? Hur som helst. Jag kan nästan bli arg på mig själv ibland, för det där att man ofrivilligt börjar notera en viss persons närvaro. Hatar det. Men jag skyller på evolutionen. Jag vill ju bara hitta någon att bilda par med. Mitt undermedvetna som desperat söker efter en lämplig kandidat och som gör att minsta lilla positiva drag hos någon blir till en ganska stor grej hos mig. Pinsamt är vad det är.

Kladdkaka

Jag vill så gärna ha kladdkaka, men har varken receptet eller de rätta ingredienserna hemma. I mitt ekande kylskåp finns bara ett utgånget mjölkpaket och något oidentifierbart i en plastburk.

Man kan ju tycka att kladdkaka är en mänsklig rättighet, men inget kan ju vara mer fel. Om man saknar förutsättningarna som krävs för att baka en kladdkaka, då blir det ju inte heller någon. Hur mycket man än suktar och tycker synd om sig själv.

Sedan tar det ju också en viss tid att baka kladdkaka. Säkert veckor, månader. Det är en process och inget som låter sig göras i en handvändning, hur gärna man än skulle önska. Men tänk vad skönt det vore om man kunde knäppa med fingrarna och vips så stod det en kladdkaka på bordet framför en. Eller skulle det? Jag är osäker.

Men allt saknas ju. Jag har ju ingenting. Kladdkaka är bara en jävla bonus, det är ju det. Kladdkaka är något som man kan få som belöning för att man är en normal människa som klarar av att ha ett normalt liv med normala relationer. Annars har man ju inte gjort sig förtjänt av någon.

Tråkigt att tänka på. Väldigt tråkigt att tänka på. Nu ska jag kolla på 8 Mile med Eminem. Kom inte och säg att den inte är bra.

(Fotnot: med den pinsamma kladdkakemetaforen menar jag inget särskilt ord. Kärlek i allmänhet, antagligen. Någon. Vem som helst. Ni vet, det gamla vanliga.)

Var det så här det skulle bli? Var det verkligen det?

När jag stod framför badrumsspegeln och borstade tänderna tidigare ikväll, med kinderna våta av tårar, slog det mig att mitt rödmosiga ansikte faktiskt framhävde mina blåa ögon ganska bra. Vattniga och rödsprängda, visst, men också blåare än någonsin.

Och när jag är sådär nere, så där så att jag för mitt inre föreställer mig hur mina ben viker sig och att jag ramlar och lägger mig på golvet, då känns det ofta som om allt framträder så himla klart. Till exempel att jag faktiskt inte tillför någonting, till någon. Att jag är en urusel dotter, syster, klasskamrat och medmänniska och att ett beslut som skulle göra folk ledsna till en början förmodligen skulle göra dem en tjänst i det långa loppet.

Och när jag är sådär nere, så där så att jag för mitt inre föreställer mig hur jag bryter sönder tandborsten i småbitar och ger upp mitt liv totalt så där som jag drömmer om att göra, då blir jag alltid lika ologiskt arg på allt och alla. Arg på att jag inte har några kompisar. Arg på alla jag känner som är snälla men som jag inte känner tillräckligt väl för att vara kompis med. Arg på att det inte finns någon kille som är kär i mig. Arg på det faktum att jag tvärtemot antagligen är allt en kille INTE vill ha. Arg på Per Morberg när han flimrar förbi på tv:n, för att jag helt enkelt stör mig på honom. Arg på höga trottoarkanter, så att jag kokar. Sen blir jag bara matt.

Jag frågar mig själv varför jag ska gå upp imorgon bitti, och hittar inget bra svar. Jag hittar inget bra svar.

Och jag är 23 jävla år. Det här funkar inte längre. Det gör det inte.

Jag tror inte att den här bloggen kommer att bli långvarig. Jag kom just på det. I samma stund som jag såg tvåan och trean stå tillsammans blev det kristallklart att mer pateisk än så här går det antagligen inte att bli. Får obehagsilningar i magen. Då och då gör jag misstaget att försöka betrakta mig själv utifrån och det känns som en förlamande elchock varje gång.

This surely is a dream

Idag efter tentan åkte jag och åt lunch med en tjej i klassen. Vi blev klara samtidigt med våra tentor och bestämde oss för att delad ångest är bättre än ensam ångest, så över varsin chicken tikka pratade vi bland annat svåra tentafrågor, livsval och vilka som egentligen skulle behöva veta om man fick icke godkänt. Hon kom fram till att hon skulle berätta för sin pojkvän. Jag sa att jag antagligen inte skulle berätta för någon. När jag satt där med henne på restaurangen kände jag mig konstig, mentalt bortkopplad och obekväm (precis som jag brukar känna alltså) men jag försökte prata på och le ändå. Jag hoppas att hon uppskattade mitt sällskap någorlunda i alla fall, för jag tycker om henne. Hon är så snäll och..sann, på något vis. "Sann" låter ju som en frireligiös term, men jag har märkt att jag tycker att det är ett ord som passar väldigt bra in på människor som vågar visa sin personlighet och inte censurerar den på grund av osäkerhet. Vilket ju är det som jag gör, konstant. Jag undrar hur man gör för att bli en sann människa. Kanske börja meditera, eller konvertera till någon schysst religion? Har annars hört att Islam ska vara rätt spexig.

Religiös eller inte, här är i alla fall en sjukt bra cover på Marcy Playgrounds "Sex and candy": http://youtu.be/MjMFJAuZ2dI. Jag såg någonstans att den låten och Britney Spears "Hit me baby one more time" släpptes samma år (1997 tror jag det var). Jag undrar vad mitt nioåriga jag hade tyckt om Sex and candy. Något år senare, på mellanstadiet, vann jag en limbotävling på ett skoldisco och jag kommer ihåg att priset var en Mando Diao-singel, som jag lyssnade på en gång och sedan slängde. När man är barn är man ju per definition inte vid sina sinnens fulla bruk. Det måste vara därför man inte kan bli straffad innan man är 18 år.

Usch

Jag är inte en sån som matar ut statusuppdateringar på facebook, så jag dumpar onödigheterna här istället. Sitter och pluggar till tentan. Tappar ideligen bort pennan eftersom jag planlöst vankar runt i rummet när jag inte orkar plugga längre. Lägger den på konstiga platser och måste lyfta på alla hundra papper på skrivbordet. Hittar den på fönsterkarmen där jag har stått och betraktat en lastbil som stod och brummade nere på gatan. Som jag älskar lastbilar, alltså. Nej. Och så har jag börjat få ont i högra örat. Jag vill köpa en grön höstkappa i ylle som jag har kollat in på internet. Den kostar tretusen.

Berenice, it's no release at all, it's not worth dying for.

Fan i helvetes jävla cp-skit. Sitter och känner hur panikkurvan inför tentan på onsdag skjuter uppåt, fort och brant. Med pennan i handen, antecknandes från kursboken och powerpointarna i ett försök att sammanställa det ogripbara, ser jag livet passera i revy. Och jag har bara mig själv att skylla. Jag är för dålig, för lat, för misslyckad, eller något annat, för att ha pluggat tillräckligt. Sitter och lyssnar på The Veils "Talk down the girl" på repeat i någon slags överslagshandling istället. Och med repeat menar jag att jag sitter och klickar på playknappen var fjärde minut, eftersom jag lyssnar på Youtube. Kul. Låten är antagligen ingen bra plugglåt eftersom jag tycker att den är sjukt bra, men den passar min nuvarande sinnesstämning. Jag känner att den berättigar min känsla av total uppgivenhet samtidigt som den förmedlar något förlåtande, ödesmättat. Instrumenten verkar instämma i att världen är genuint ond och att det är helt okej att bara ge upp totalt. Det känns allt annat än bra, men det känns lindrande. Pratar alltså mest om melodin och mindre om texten, för jag är nämligen sämst på att höra vad folk sjunger i låtar. Och så kan jag bli lite irriterad på alltför kryptiska texter. Att tolka poesi har liksom aldrig varit min grej. Är det ett annat ord för att man vara ointelligent? Hur som helst.

Jag är inte gjord för att plugga. Jag är inte gjord för att leva, för att interagera med andra människor. Däremot är jag uppenbarligen gjord för att sitta instängd i ett rum och lyssna på The Veils och vara plågsamt medveten om att allt kommer att gå åt helvete. (Hade tänkt ladda upp "Talk down the girl" och "The leavers dance" med The Veils här nedanför men blogger är trögt och ville inte godkänna dem. Too bad, too bad.)

Seize the day

Solen skiner från den bleka hösthimlen och för en liten stund sedan lät det som om det satt en speedad undulat och kvittrade utanför fönstret. Det visade sig vara en gråsparv (jag är en sådan fågelkännare). Gråsparven satt på gren och kvittrade lågt och intensivt som om den hade kafferep med sin bästa fågelvän. Men inte såg jag någon annan fågel i närheten, och att locka till sig en partner för att skaffa ungar verkar väl lite sent i oktober va? Jag antar att vi alla har våra små issues, även fåglar.

Sista sommarvärmen innan hösten, säger de. Sista helgen med solsken och värme. Sista helgen som går att uppskatta. För sen kommer ju Vintern. Så nu jävlar ska det vackra vädret utnyttjas och tas till vara på, och det ska levas livet. Och det är ju dessutom lördag; förutsättningarna för en perfekt dag kan alltså inte vara bättre. Sätta på sig shorts fast det egentligen är några grader för kallt och ha eftermiddagspicknick bland höstlöven i en park med hela stora kompisgänget. Någon som tar med sig stora systemkameran och tar bilder som kommer att läggas upp som en romantiskt, svartvit bildserie på en blogg någonstans. Och sen avslutar vi den fina dagen med en trevlig middag i glada vänners lag eller kanske till och med med en utgång på någon spejsig klubb. Eller så kör man den lite mer nedtonade stilen och strosar runt på stan med en vän och sätter sig på en uteservering med en chailatte i handen och den sista höstsolen i ansiktet och bara njuuter. Jag tror inte att jag behöver nämna att jag alltid får ångest av soliga dagar. De får mig att bli uppmärksam på möjligheterna jag inte har och chanserna jag inte tar. Men jag vet att det finns fler som jag, som får ångest av fina dagar, och jag blir så glad varje gång jag träffar en sådan människa.

Här ovanför nämnde jag jag ju två tänkbara sysselsättningar för en solig höstlördag som idag, men jag kom faktiskt på ett scenario till. En fin dag som idag skulle man faktiskt även kunna masa sig upp ur sängen klockan tolv, dra upp rullgardinen och se den klarblå himlen och splittrat känna att "åh, fint väder" samtidigt som en välbekant ångest börjar gnaga i bakhuvudet eftersom man mycket väl vet hur dagen kommer bli. Efter det skulle man kunna äta frukost och skumma igenom tidningen utan att orka läsa några artiklar och tänka att idag ska det minsann bli en pluggdag, men sen slutar det ändå med att man pluggar sjukt lågintensivt i ungefär två timmar där majoriteten av tiden dessutom går åt till att skriva ett töntigt, omotiverat långt blogginlägg som inte kommer att läsas av så många mer än en själv. Vad som skulle kunna hända efter det känns lite oklart, men jag kan tänka mig att kvällen skulle kunna innehålla en långsam promenad till affären för att köpa en lättlagad middag, och att sedan äta middagen i soffan framför något slätstruket tv-program samtidigt som man har ångest. Dels för att man har pluggat på tok för lite, men framför allt för att man verkligen, verkligen inte har tagit till vara på dagen.

Så skulle man också kunna spendera den här lördagen.