Man har ju läst om barn som fötts med bara en halv hjärna. Andra har ben och armar som inte blivit mer än små stumpar, eller kanske ett hjärta som inte förmådde utveckla sig till ett helt och hållet funktionellt organ. Det är mycket som kan gå fel när en människa blir till. Det som aldrig utvecklades fullt ut på mig är min personlighet. Jag brukar tänka att jag har som revor i mitt inre. Blanka, innehållslösa sprickor som egentligen borde vara fyllda av något annat men som gapar tomma. Istället för en hel, fullvärdig personlighet begåvades jag ungefär med en halv. I hela mitt liv har jag klarat av vardagen och framstått som hyfsat normal utåt sett, men det är något i mig som gör att jag aldrig har lyckats skapa en trygg och meningsfull relation på egen hand, utanför familjen. Jag kämpar mot min egen personlighet varje dag. Försöker parera obehaget som kommer som på en given signal vid i princip alla sociala situationer. Jag är så trött på det. Det har gått så många år. Någon gång når man ändå en punkt där man har tröttnat, på riktigt, på att förnedra sig själv varje dag.

Jag sitter här, kutryggig i min gula soffa, klockan är 23.30, det är måndagskväll, och jag vill-vill-vill-inte gå till jobbet imorgon. Det har bara gått en dag på arbetsveckan, men jag orkar inte en till. Fast orkar gör jag ju. Jag kommer pallra mig upp imorgon bitti. Jag har inte symptom så att säga; jag gråter inte, jag har inte magkatarr, jag är inte deprimerad. Men det känns som om jag dör långsamt, inifrån. Som om jag sakta men säkert stelnar och förvrids, utan att riktigt märka det själv. En dag kommer jag vara en levande död, oförmögen att ens reflektera över mitt livs totala torftighet eftersom jag sedan länge kommer ha vant mig vid den.

Tidigare ikväll på väg hem från jobbet köpte jag mandelolja och jojobaolja i en hälsokostaffär. Mandeloljan för att man tydligen ska få bättre hy om man tvättar ansiktet morgon och kväll med den. Tror egentligen inte ett dugg på det, men man måste ju prova. Jojobaoljan för att jag har problem med hårbotten - ja, mjäll - och det ska tydligen vara bra mot det. Varför skriver jag ens om oljorna jag köpte? Jag vet inte. Ännu en överslagshandling för att undvika att behöva gå och lägga mig, antar jag. I en krönika någon gång jämförde krönikören sänggåendet, att lägga sig och sova, med att dö lite. Varje kväll måste man ge upp sina sysslor för att lägga sig ner och bli en medvetslös sten i åtskilliga timmar - en rätt god anledning att skjuta på sömnen.Varje kväll dör man, och varje morgon återuppstår man. Jag kan verkligen skriva under på att det här med att gå och lägga sig ofta känns som döden. Det får mig att tänka på kvällsmänniskor. Nattugglor. Jag brukade vara en sådan (innan jag blev så oerhört trött tjugofyra timmar om dygnet). Jag minns kvällarna som en tid då mina tankar kändes klarare. Mina sinnen och känslor skärptes i takt med att klockan tickade mot, och ofta över, midnatt. Det var som om dagen behövde passera med god marginal för att jag skulle skulle kunna greppa den med mina tankar. Kvällmänniskor. Ja, kanske. Men ibland undrar jag om det inte bara är en annan beteckning för oss som känner lite extra motstånd inför att svepas in i sömnens famn. Vi som av olika anledningar inte riktigt är klara eller kan förlika oss med dagen som varit, och heller inte har överdrivet stor lust att möta morgondagen.

The ground may be moving fast but I tied my boots to a broken mast

Jag saknar tiden då livet fortfarande var spännande. När jag fortfarande såg på framtiden med försiktig optimism. Det var längesedan nu.

Jag brukade tänka på mitt stora bekräftelsebehov som en hink med hål i; det tog aldrig slut. Mitt inre vibrerade av konstant själslig hunger och känslan av att aldrig riktigt passa in eller duga. Men jag vet inte, det kanske är vanligt att känna sig så när man är tjugo år och i början av det så kallade vuxenlivet. Men det är antagligen ännu vanligare när man är tjugo år och har Aspergers.

För det är ju Aspergers jag har. Jag tror inte att min nuvarande situation - att jag anser mig vara helt förlorad och ser på mitt liv som något i imperfekt istället för presens - beror på min Aspergers. Nej, att jag har blivit så fullkomligt fucked up tror jag framför allt beror på overklighetskänslan som började för sju och ett halvt år sedan. För sedan dess har det ju bara gått utför, fort och brant. Innan dess gick det ju ändå hyfsat. Jag såg, som sagt, på framtiden med försiktigt hopp. Jag längtade efter att uppleva en killes ömhet även om jag för mitt liv inte kunde föreställa mig hur det skulle kunna ske i helt nyktert tillstånd. Men jag trodde ändå att det skulle ske. Det gjorde det aldrig.

Hur som helst. Things went okay. Men det blir ju aldrig direkt enklare att hantera livets motgångar om man redan från början är dåligt utrustad, till exempel i form av svårigheter på det sociala planet. Jag tror att jag hade kunnat tackla det här overklighetskänsleproblemet bra mycket bättre om jag hade haft någon slags psykisk välmående som grund att stå på. Jag balanserade ju redan innan overklighetskänslan på en tunn tråd. Klart att jag ramlade av.

Jag brukade uppskatta social samvaro. Lite småprat. Kontakt med en annan människa. Visst gjorde mitt sociala obehag att jag kanske inte var helt avslappnad hela tiden, men sammantaget så brukade jag ändå uppskatta det. Även om mitt sociala samspel var trevande och fumligt så mådde jag bra av det. Men sakta men säkert har mina redan från början skrala sociala skills blivit sämre och sämre. Behovet av bekräftelse och kontakt är borta. Nu vill jag bara vara ifred. Jag märker det mer och mer på jobbet. Jag drar mig undan. Jag vet att jag har skrivit det hundra gånger men jag skriver det igen: jag hatar den jag har blivit.

Mitt liv -  en stilstudie i konsten att förinta sig själv.