Alla kan gå och lägga sig. JAG kan gå och lägga mig. Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget. Kanske försöker jag mana fram någon slags personlighet ur mig själv genom att börja skriva. Eller väcka några tankar i mitt huvud eller känslor i min kropp. Det vore trevligt. Men nej. Inget händer.

På jobbet konstaterar jag att jag måste vara världens tråkigaste människa. På riktigt. Så har jag ju tänkt hundratusentals gånger förut i mitt liv också, men nu är det liksom som att det är mer på riktigt än någonsin. En lite yngre kille på jobbet, rätt ny, sitter vid skrivbordet till vänster om mig. Han har helt andra uppgifter än mig och sitter inte ens vid datorn så ofta, men hur som helst. Klockan sex (det är då vi slutar) var han och jag de enda som satt kvar vid datorerna i vårt rum. Vi pratar alltså inte ens med varandra, inte ett ord, det är knäpptyst. Men när han går säger han inte ens hejdå. Inget "trevlig helg" eller någonting. Bara går. Och då är han ändå rätt socialt begåvad, inte alls blyg eller något. Men ändå bemödade han sig inte ens att säga hejdå. Han  måste verkligen se ner på mig. Tycka att jag är världens tråkigaste och mest ointressanta människa.

Jag har en "vän" på kontoret. Eller, jag skulle väl säga att jag har två. Två stycken personer som jag uppfattar att jag har någon slags ömsesidig relation med. Den ena är en av mina tre närmsta arbetskamrater. Hon är ett år äldre än mig, är överviktig, sminkar sig inte och har rätt dålig hy. Hon är rätt skojfrisk av sig, men än har jag inte riktigt fått grepp om henne. Min andra kompis på jobbet är han som har hand om företagets ekonomi. Jag tror han är ungefär fyra år äldre än mig, men han ser väldigt ung ut. Jag misstänker att han har någon slags väldigt lindrig aspergersdiagnos. Fullt fungerande och så, men väldigt introvert. Glasögon, minimal ansiktsmimik, stelt kroppsspråk, rätt intetsägande kläder och så vidare. Han ser helt enkelt ut som en grå mus. Inte för att det är något fel med det. Vi brukar nästan alltid äta lunch vid samma tid i lunchrummet. Han verkar gilla mitt sällskap. Men ibland känner jag mig som en dålig människa när jag tänker på att jag egentligen nog inte gillar honom så jättemycket. Han är nog mest bara någon som jag äter lunch med och pratar med för pratandets skull. Jag antar att jag använder honom för att bekräfta mig själv på något sätt. För jag uppskattar ju inte honom som person särskilt mycket, men däremot uppskattar jag att ha någon att prata med, och jag uppskattar att han verkar tycka att jag är rätt okej. Men så kanske det också får vara. Utan att jag måste se mig själv som en dålig, osympatisk människa som utnyttjar folk för egen vinning.

Och jag fortsätter längta efter att känna. Längta efter att längta. Och så vidare. Ge mig något som tar mig någonstans. Ungefär precis så.

Show me heaven

Det är ju som Maria McKee sjunger. Himlen finner vi i varandra. Inte för att det är något nytt eller något som just gav mig en aha-upplevelse. Men ändå. Lyssnade just på låten bara. Klockan är 00.10 och jag ligger i sängen och känner mig tom och dum i huvudet som vanligt. Om dagarna jobbar jag utan att direkt tänka. Har efter sex månaders fucking praktik (kan fortfarande inte släppa att jag arbetade gratis i ett halvår) och snart tre veckors anställning har jag fortfarande inte klickat med någon arbetskamrat. Jag har inte ens lust att lära känna någon bättre. Vet inte om det är jag som har blivit en likgiltig, ointresserad och äckligt osympatisk människa eller om det är jag som för typ första gången hamna ett sammanhang med människor där jag inte passar ihop med någon. Ingen sådär som man vill lära känna, bli vän med. Det där lät bara egocentrerat och osympatiskt. Kanske har blivit en sån där äcklig människa ändå, som inte kan uppskatta någon.

Ge mig något. Kom känslor. Kom hunger och otillfredställelse. Så att jag kan ta mig någonstans. Låt mig för fan slippa det här känslolösa, gråa mellanmjölktillståndet och åtminstone kunna vantrivas med tillvaron. Hur kan en och samma människa (läs jag) kunna känna så totalt olika känslor med bara några års mellanrum? Att plötsligt känna sig känslomässigt fine - okej, oberörd - av ett liv som ingen borde kunna känna sig fine med. Orkar inte gå till jobbet imorn. En till dag i exakt samma mönster. Försova sig, stressa till tunnelbanan, sminka sig på tunnelbanan med hjälp  av min solkiga fickspegel, komma till jobbet och stirra in i excelark och affärssystem (låter fancy men en utvecklingsstörd klarar troligen av mitt arbete) i  åtta timmar och stirra påtv med tomt huvud för att lägga mig dödsstrött alldeles för sen och konstatera exakt samma sak som jag gör i det här inlägget. Nu är klockan 00.49. Godnatt.

Om det här inlägget ser konstigt ut är eet för att jag skriver på mobilen och ser typ tre rader i taget. Och stavfel, jag ser det.  Min mobil är seg och störd och så vidare. Vill slänga den i väggen. Känner att det här är ett sjukt bra inlägg, verkligen. 00.55.