Jag läser på min gamla blogg och blir sorgsen. Även om jag tyckte att mitt liv var skit då och även om jag var bra mycket mer deprimerad då än vad jag är nu så var mitt liv bättre. Way bättre. När jag läser mina gamla inlägg och ser bloggens layout dras jag tillbaks i tiden. Jag VAR någon då. Någon som tänkte, berördes. Någon som fortfarande kunde bli kär och längta efter kärlek. Någon som behövde uttrycka sina tankar och funderingar i text.

Min förra blogg - ett sorgligt monument över den jag en gång var. Men samtidigt framstår den också som ett - om än minimalt, suddigt och i princip ogenomträngligt - litet fönster till någonting inom mig som kanske, kanske går att väcka till liv igen. Jag ber för att det ska gå att väcka till liv igen. Men fönstret har varit låst länge nu, och nyckeln verkar inte finnas någonstans.

Vet ni, jag hatar mig själv så jävla mycket.

Idag frågade min bästa kompis på jobbet om jag ville följa med henne och kolla i lite affärer efter att vi slutat. Jag sa ja, men sen var jag så obeskrivligt trött och zombieaktig när vi gick där i stan. Jag hade till och med svårt att artikulera, så borta kände jag mig. Jag orkade inte alls anstränga mig för att verka pigg och normal, för det gick verkligen inte. Jag förstår inte varför hon vill vara med mig. Hur hon möjligtvis kan känna att hon får ut någonting av att umgås med mig. Hur som helst måste hon ha känt så idag. "Vad fan är det med henne", måste hon ha tänkt.

Jag undrar om jag ser ut som en människa som har gett upp. När jag ser min egen reflektion i en spegel inne i en klädaffär eller i ett skyltfönster så tänker jag att ja, jag ser faktiskt ut som om jag har gett upp. Jag ser gammal, sliten och död ut. Mina ögon ser döda och så oerhört ledsna ut på samma gång.

Jag har haft problem med magen (vafan: förstoppning) i ungefär två veckor nu. Det känns som om allt går åt helvete. På jobbet dröjer det än ett tag innan jag kan byta tillbaks till min gamla avdelning, så tills dess måste jag fortsätta med mina nuvarande uppgifter som är sjukt monotona samtidigt som de måste utföras under tidspress. Worst case scenario.

Jag hatar alla på jobbet. De är för många. För mycket människor. Företaget bara pumpar in nya till kundtjänst hela tiden. Ärligt talat tror jag inte att det är optimalt för mig att det är så mycket människor överallt som jag tvingas samspela med och hjälpa. Pallar inte. Jag tror att min sociala fobi har börjat öka igen. Eller, i alla fall den där obekvämheten. Jag klarar aldrig av att le naturligt, utan det blir alltid en obekväm grimas. Jag är så nervös och obekväm hela tiden. Alltid, oavsett vem jag pratar med. Idag när jag gick med min arbetskompis på stan var jag också obekväm, vad hon än sa. Det är något major fel med mitt huvud. Med min kropp. Med mig.

Jag var orolig för förstoppningen förut, men nu orkar jag inte tänka på det längre. Sprängs mina tarmar gör de det. Jag var hos en läkare på vårdcentralen idag angående det, och hon sa att det var lugnt så länge jag inte hade ont och var jätteuppsvullen. Jag litar tyvärr inte ett dugg på henne. Jag hatar min kropp och jag hatar mig själv.

Misär.

Jag är så trött. Trött på att ha så lite energi, trött på att känna mig lika skarp som en gammal narkoman i huvudet, trött på att vara irriterad och vresig tjugofyra timmar om dygnet.

För någon timme sedan kom jag hem från vårt - mammas släkts - landställe, där vi har varit över helgen. Att åka till sitt landställe ska vara skönt och befriande. Något man längtar efter och sedan uppskattar. Man tittar ut över vår stugas strandtomt med fina klippor som sträcker sig ner i blankt, stilla vatten och man UPPSKATTAR det. Man umgås och går på promenad med sin mamma, syster, moster och kusin som alla är snälla och trevliga och man UPPSKATTAR det. Grejen är bara att nej, jag uppskattar det inte alls. Det var flera år sedan jag tappade förmågan att kunna uppskatta saker. Jag går bara runt med ett grumligt huvud och ett antagligen plågat ansiktsuttryck i ansiktet. Jag är har noll energi. Jag är inte intresserad av mina medmänniskor. Jag kan för fan inte ens känna kärlek.

Min familjs hund (som har bott hos min pappa efter att han och mamma skildes för ett par år sedan) avlivades i tisdags. Vi fick honom, Ville, när jag och min tvillingsyster var tio år gamla. Han blev femton och ett halvt år. Min pappa åkte till veterinären där han fick somna in. Efter det att jag började känna mig känslolös för ungefär två år sedan har jag då och då tänkt på hur det kommer bli när Ville dör. Har oroat mig för att jag kanske inte kommer att bli särskilt ledsen; inte känna så mycket. Att jag då kommer få det bekräftat att jag är precis så äckligt känslolös som jag befarar att jag har blivit. Och faktiskt: jag kände inte så mycket. Visst grät jag lite kvällen innan hans avlivning, men min gråt numera tycks aldrig komma från hjärtat. Det är en ytlig typ av gråt. Snyftningarna och tårarna grundar sig inte på riktiga känslor utan verkar snarare skapas ur samma känslomässiga vakuum som jag alltid känner. Har jag på riktigt tappat förmågan att älska, och därmed också att känna sorg?

Jag vet inte varför jag loggar in på Facebook så ofta numera. Nu för en stund sedan klickade jag runt bland gamla bekanta, gamla kompisar. Rättare sagt de tjejer som en gång var mina bästa vänner. De har fortfarande kontakt med varandra. De är så bra och fina och snygga, och de gör saker med sina liv. När jag tänker på att jag och de ingick i samma sammanhang en gång i tiden kan jag knappt fatta det. Att vi brukade umgås. Egentligen passade jag väl aldrig riktigt in. Eller så gjorde min irrelevanta känsla att inte passa in att jag heller inte gjorde det. Hur som helst känner jag en gigantisk skam när jag tänker på dem, mina tidigare bästa vänner. Vet inte riktigt varför. Jag är så jävla underlägsen dem numera. Den jag har blivit. Jag är så jävla ful och crippled inombords. Att slå samman dem och mig i samma tanke får mig att känna skam och värdelöshet.

Imorgon. Jobbet. Samma som vanligt. Jag och en kollega (det ordet låter så himla vuxet, själv säger jag alltid arbetskompis) är rätt bra vänner. Vi brukar alltid äta lunch tillsammans och efter jobbet promenerar vi ofta en liten extrarunda till en tunnelbanestation lite längre bort. Man kan väl säga att vi har en rätt självklar gemenskap på jobbet, hon och jag. Men jag känner mig ju så likgiltig och trött hela tiden, och så även på jobbet. Det känns inte som om hon riktigt får den energi och uppmärksamhet från mig som hon förtjänar. Hon som är så pigg och snäll. Egentligen förstår jag inte varför hon vill umgås med mig. Om jag beter mig som jag känner mig måste jag framstå som en dödstrött, loj (fast samtidigt nervös och obekväm) stenbumling. Hon är som sagt jättesnäll, men jag vet ärligt talat inte om jag tycker genuint om henne. Så där som jag har tyckt om (visserligen ett fåtal) andra arbets- och pluggkompisar genom åren. Men som jag nämnde tidigare: jag kanske helt har tappat förmågan att uppskatta. Det vore så himla synd bara. Precis som allt annat i mitt liv.