På måndag, i övermorgon, är det första dagen på praktikplatsen. Jag har ingen aning om hur jag känner inför det. Klart jag är nervös, men inte sådär oerhört. Det känns mest bara lite obehagligt. En molande psykisk obehagskänsla i bakhuvudet. Mest är jag nog orolig för att jag ska känna mig så seg och borta i skallen att det kommer märkas utåt. Att jag faktiskt kommer verka så borta som jag känner mig. Att folk kommer tycka att jag verkar frånvarande och förvirrad.

Tidigare ikväll åt jag middag och tittade på film hos min pappa. Min bror, min syster, hennes pojkvän och pappas flickvän var också där. Men jag känner mig borta. Som vanligt. Har ingen direktlänk till det som händer runtomkring mig. Orkar inte riktigt lyssna till diskussionerna och är trött, frånvarande. Det värsta är att jag inte ens orkar bry mig. Förut fick depersonalisationskänslorna mig i alla fall att känna förtvivlan eller ångest. Över att jag tyckte att jag upplevde tillvaron overklig, att jag kände mig totalt mentalt frånvarande. Men nu.. Jag vet inte. Det har väl blivit något slags normalläge. I just det här fallet känns acceptans som ett nederlag.

Känns inte ens som om jag kan formulera meningar. Kanske håller jag på och blir galen. Det skulle vara just snyggt. Lagom till praktiken och allt. När jag var där hos pappa med alla och allt kändes så där overkligt och jag fick den där odefinierbara känslan av att hålla på och bli galen så gick jag in på toaletten. La mig ner på klinkergolvet i det kolsvarta badrummet. Mina ögon hade börjat tåras lite, men det var inte direkt så att jag tänkte någonting. Det kanske är det som gör att jag känner mig galen; att jag varken har några direkta känslor eller tankar. Kanske. Det är klart att jag har något slags tankeliv och känsloliv, det förstår jag också. Men det är inte som det ska vara. Inte normalt. Inte som förr.

Jag fick praktikplatsen som jag sökte. På mitt senaste möte på Arbetsförmedlingen fick jag välja ut några praktikplatser som jag tyckte verkade okej från deras interna databas där företag annonser efter personer med rätt till praktik. Den här var en administrationsaktig tjänst på ett företag och verkade helt okej, för att inte säga intressant. Så jag skickade iväg min ansökan, utan att försöka hoppas särskilt mycket. Det är ju trots allt den första platsen jag söker. Egentligen borde jag ju bara se det hela som en träningssituation. Men så fick jag komma på intervju i måndags, och idag ringde han (klockan åtta på kvällen rättare sagt) och sa att de hade valt mig. Lilla mig. De hade träffat flera andra kandidater. Men de valde mig.

Jag är glad, det är jag. Men det har också lagt sig en tyngd över mina axlar. Den här är en praktikplats som kan övergå i anställning, det stod till och med i annonsen. Så det känns ju verkligen som att jag ska börja på ett nytt jobb. Så nu måste jag vara bra. Måste förstå saker snabbt när folk förklarar och inte verka dum i huvudet. Får inte få hjärnsläpp i viktiga situationer. Får inte. Måste vara en person som folk tycker om. Måste prestera.

Nu när jag började tänkte på det måste jag erkänna att jag nog är ganska livrädd för det här med praktiken. Livrädd för att jag inte kommer fatta ett dugg av arbetsuppgifterna eller verksamheten, fastän de förklarar pedagogiskt och tålmodigt, och att de kommer tänka att herregud, varför valde vi henne?. Om en och en halv vecka börjar det. Känner mig redan lite uppgiven. Men fortsättning följer, I guess. Här händer det grejer.