Ja. Längesen nu. Jag vet knappt hur man skriver längre. Hur man fogar samman orden. Som om jag tappat mitt språk. Och kanske också mina tankar.
Jag kan inte fatta att jag fortfarande arbetar på mitt jobb, fastän jag velat sluta i flera år nu. Det känns så surrealistiskt. Vem gör ens så? Vem arbetar i flera år på ett jobb som man hatar utan att säga upp sig? Så beter sig bara en djupt apatisk person; en sådan där människa som gett upp hoppet om både sin framtid och den egna förmågan. Spot on. Jag går dit, till jobbet, varje morgon, och efter varje arbetsdag bestämmer jag för mig själv att i morgon, eller åtminstone i övermorgon, säger jag fan upp mig. Jag bara gör det. Men här är jag, hundratals morgnar senare, och går fortfarande till samma kontor.
Men det är en tillvaro som inte funkar. Det är alldeles uppenbart. Jag har arbetat på mitt jobb i snart fyra år (orkar inte ens tänka på hur lång tid det är) och de senaste tre åren har jag bara mått sämre och sämre. Bara blivit mer och mer socialt hämmad och successivt retirerat in i ett folkskyggt skal. Även om jag aldrig har varit särskilt utåtriktad eller sprallig brukade jag ändå gilla att sprida god stämning och småprata med folk. Att bekräfta och få bekräftelse. Men numera vill jag bara att folk lämnar mig ifred. Jag undviker att hamna i konversationer med folk eftersom jag vet att jag inte klarar av det utan att bli superobekväm. Nyfikenheten och mottagligheten inför andra människors närvaro är också borta. Det enda som är kvar i mig är socialt obehag och likgiltighet, hur motsägelsefull den kombinationen än må låta. Jag står inte ut med mig själv i andra människors sällskap. Jag står inte ut med den personen jag är längre, och allra värst känns det på jobbet. Jag vill inte kännas vid den människan. Jag föraktar mig själv något så oerhört.
Och så finns det en kille på jobbet. Han är också lite tillbakadragen och socialt obekväm, men inte alls på samma nivå som mig. Vi brukade prata rätt ofta förut. Jag gillade det, och vår relation kändes ändå rätt trevlig. Ja, ända tills han frågade om vi skulle ta en promenad tillsammans en helg i augusti förra året. Och det gjorde vi, tog en promenad tillsammans alltså. Och det gick väl ganska bra, även om jag var lite obekväm. Men efter den där promenaden har vår potentiella vänskap gått käpprätt åt skogen är jag rädd. Jag vet inte, men så fort jag upplever att det finns en gnutta förväntan på mig från en annan människa så blir jag som förlamad. Jag vet inte hur jag ska bete mig längre och börjar undvika personen. Jag har dessutom ingen aning om vad jag känner inför honom. Jag önskar bara att jag kunde vara så socialt välfungerande att vi kunde vara vänner. Jag tycker ju att han är trevlig och intressant. Han känns som en bra person att vara vän med. Dessutom har jag ju inga vänner. Han kunde bli min första vän på länge. Men det funkar ju tyvärr inte så. Jag känner mig ju inte ens kompatibel med andra människor numera, så likgiltig och socialt handikappad som jag är. Är ju inte ens nyfiken på andra längre. Och man kan inte forcera fram nyfikenhet och intresse. Jag hatar verkligen att inte känna behov av andra människor. Relationer är ju livet. Och jag kan inte ens känna något. Jag är inlåst i ett likgiltigt fängelse och kan inte röra mig en centimeter. Jag ser andra människor runtomkring mig, vänliga människor som skulle kunna göra mitt liv bättre, men jag har inte känslor nog att kunna skapa några som helst relationer. Mitt eget mardrömslika moment 22. Att tänka på det stressar mig. Hur kommer man i kontakt med sina känslor igen? Jag vet inte. Inte ens någon psykolog har kunnat svara på det.
Sömnproblemen som började i somras fortsätter. Ännu ett tecken på att jag faktiskt inte mår så bra.
I hela mitt liv har jag uthärdat när tillvaron känts obehaglig och meningslös. I bästa KBT-anda har jag gång på gång fortsatt att utsätta mig för situationer och sammanhang jag tyckt varit jobbiga. Antagligen för att jag egentligen aldrig har trivts i något sammanhang som varit utanför hemmets trygga dörrar. Men, tänker jag, kanske är det nu som jag faktiskt inte ska uthärda. Kanske jag bara ska vara ledig några månader nu och göra ingenting. Det känns väldigt läskigt, eftersom jobbvardagen är mitt enda fasta sammanhang utanför familjen. Det är liksom halva mitt liv som är puts väck då. Även om jag känner att jag inte orkar med det längre så har jag ändå jobbat där i fyra år, och ändå lärt känna människor. Ett sammanhang som bara försvinner.
Jag vet inte, jag. Jag önskar bara att jag visste på ett ungefär vad jag skulle kunna må bättre av. Men när man inte har några vidare känslor har man heller inget som visar vilken riktning man ska gå åt.
