Sitter och kollar på Allsång på skansen. Måns Zelmerlöv är läskig. Det är något med honom som ger mig en känsla av obehag. Jag kan inte avgöra om det är hans konstanta leende, den överentusiastiska rösten, de regisserade dansrörelsera, hans skägg (och mustasch!) eller kanske hans fluga som ger upphov till mitt obehag. Kanske är det alltihop. Måns, jag är säker på att du är en helfin människa som inte vill någon något ont. Men fortfarande: du gör mig illamående.

Eftersom jag inte tycker att det finns några som helst sympatiska känslor eller drag hos mig numera så känns
varje sak jag gör för att framstå som normal bara falsk och utstuderad. Som till exempel när jag, trots att jag känner mig helt död inuti, anstränger mig för att vara trevlig mot familjen och bekanta. Det känns bara som att jag luras. För egentligen så är jag ju en hemsk och äcklig människa som har tappat allt vad känslor heter. Jag är så jävla fejk. Om jag råkar framstå som sympatisk så beror det ju bara på att jag spelar teater. Spelar en roll, det vill säga den person som jag tycker att jag var innan jag började bli så här  känslolös. Försöker på något fruktlöst sätt upprätthålla min gamla personlighet, den jag tycker att jag är (eller var?) "egentligen". Anyway.

När jag säger att jag känner mig kärlekslös och likgiltig är det ju inte så att jag överdriver. Inte alls. Men på samma gång har jag heller ingen jävla aning om vad jag känner. Jag dissekerar mitt känsloliv varje sekund; ställer mig hela tiden frågan om jag känner något. För jag vill ju så gärna känna. Någonting bara, vad som helst. Sökandet efter känslor är konstant och tvångsmässigt. Och antagligen lika destruktivt som kontraproduktivt. Men lik förbannat sitter jag här och är lika uppmärksam på mitt inre som alltid. Snälla låt mig känna något. Ömhet, kärlek, sorg, skuld, längtan, bekräftelsebehov, ilska. Jag kräver inte att få vara lycklig eller okej eller ens bli av med min ständiga overklighetkänsla. Just nu är min enda önskan att få (tillbaks) ett hyffsat normalfungerande känsloliv.

(Det här måste nog vara mitt tråkigaste inlägg någonsin. Orkar knappt läsa igenom det själv. Så jävla torrt på något sätt. Eller så är det jag som känner mig torr inuti. Men det är väl så här det blir, I guess. Klart det inte blir något av substans när jag känner mig så här.)