Det är problematiskt att skaffa vänner när man tycker att det är djupt obehagligt att umgås med folk. På jobbet är vi tre tjejer som hänger. Först var det bara jag och Nathalie, men sedan någon månad är Mia (som är lite nyare) med också. Jag märker hur de bondar. De är pigga, glada och lite tokiga båda två. De passar ihop. Samtidigt blir ju min sociala fobi allt värre. Det känns som om jag blir allt obehagligare till mods i allmänhet. Så oerhört crippled och förtorkad inuti, så att jag mår illa. När Nathalie, Mia och jag är tillsammans och pratar och de skrattar så försöker jag hänga med. Men mitt tillkämpade leende blir bara en förvriden, obekväm grimas. De är två supersnälla och supertrevliga personer som inte vill något annat än att vara vän med mig. Ändå är jag så obekväm tillsammans med dem att det är pinsamt. Så himla pinsamt. Sjukt. Idag när vi åt lunch pratade vi om att vi skulle ha en liten minikräftskiva tillsammans hemma hos Nathalie. Men som jag beter mig tillsammans med dem nu så känns det som om att de kommer att få en bra mycket roligare och mer avslappnad kväll utan mitt sällskap.

Jag orkar inte riktigt, tror jag. Orkar inte med det sociala på jobbet. Orkar inte med mitt eget beteende och min konstanta obekvämhet.

När  jag dör, då hoppas jag att jag kommer möta min pappa, mamma, tvillingsyster och lillebror på en plats där jag älskar dem, och där jag visar att jag älskar dem. I den här världen, som pågår nu, är det ju inte så tyvärr. Sedan en tid har jag ju sagt till mig själv att jag vill dö när jag är ungefär 30. Det är fyra år kvar tills dess. Och det känns som en rimlig tidsrymd att ha kvar. För det här, mitt liv, det är inte värt att kallas det.

Det var längesen jag slutade försöka förstå mig på mig själv. Någon gång back then för lite mer än fem år sedan så blev det helt enkelt för mycket att hålla reda på. Mina olika psykiska problem fastnade och trasslade in sig i varandra tills det enda som återstod var ett gigantiskt trassel där de enskilda trådarna inte längre var möjliga att urskilja. Jag vet inte vad som orsakade vad. Jag vet inte vilka problem som jag inbillar mig och vilka som verkligen är på riktigt.

Läste idag på Aftonbladet att de har startat något upprop slash grej om psykisk ohälsa. Att bryta tabut; våga prata om det, dela sina berättelser för att visa att det inte är ovanligt. Men fuck Aftonbladet. Det jag har är inte den allmänna ångestfyllda psykiska ohälsa som brukar betraktas som ett samhällsproblem. Jag omfattas inte av de där berättelserna och de välskrivna artiklarna om människor som mår dåligt. Jag kan omöjligt finna tröst och lindring i det. Det jag har är något helt annat. Något innerligt fel som inte går att ta sig bort från. Mitt  mardrömslika garnnystan är för fan omöjligt att trassla upp. Trådarna har löst upp sig och blivit ett med varandra.

Imorgon kommer jag träffa Nathalie och Mia på jobbet igen och jag bävar för det, eftersom jag vet hur det kommer bli. Hur jag kommer känna mig. Jag vill ju bara kunna umgås och ha en trevlig stund med ett par andra människor. Och älska min familj. Det är min stilla önskan.

Tidigare ikväll lagade middag: ris och improviserad kycklinggryta. Tyvärr glömde jag att salta vattnet till riset och la av någon anledning i en hel kycklingbuljongtärning i grytan trots att jag bara använde en halv burk crème fraiche. Vilket såklart fick till följd att riset blev totalt smaklöst och kycklinggrytan bara smakade salt kycklingbuljong. Till slut hällde jag bort all äcklig crème fraiche-sås ner i diskhon så att det enda som fanns kvar i stekpannan var torra, men åtminstone hyfsat ätbara, kycklingbitar.

That pretty much sums up my day. Jag har börjat hata mitt jobb. I alla fall att vara där. Jag står inte ut. Min sociala fobi blir bara värre och värre. Så har jag säkert skrivit förut här i bloggen, men nu känner jag i alla fall så i allra högsta grad. Jag har gett upp; slutat försöka. Nu undviker jag i princip all mänsklig kontakt förutom med de två tjejerna som jag väl kan betrakta som  mina vänner på jobbet. Men jag märker att jag börjar dra mig undan även inför dem, och det är så jävla synd. De undrar säkert varför jag beter mig så kallt och konstigt. Idag gick jag flera gånger upp från min plats och in på toaletten för att, jag vet inte, pausa lite. Inte för att det är livat på min arbetsplats och inte för att jag ens behöver prata så jätteofta med andra personer, men jag känner mig ändå så..utsatt. Satte mig på huk med ryggen mot toalettväggen och fick tårar i ögonen. Jag kunde inte direkt urskilja några tankar eller känslor, men kunde i alla fall konstatera att min sinnesstämning inte var helt okej.

Tänkte på tunnelbanan på vägen hem att imorgon, då är jag fan sjuk. Jag går inte till jobbet imorgon. Men det kommer jag göra. Och det kommer vara lika hemskt och obehagligt imorgon. Men jag kommer att fortsätta gå till jobbet och plågas, utan att implodera eller att en dag vakna upp på morgonen och känna att jag inte kan resa mig ur sängen. Det är inte så jag fungerar. Jag önskar att jag kunde gå under på det viset, rasa samman totalt, för då kanske det skulle kunna finnas en sinnesstämning att resa sig ur. En sorg, en förtvivlan, som kanske skulle ge motivation för mig att göra något. Men trots att det är oerhört obehagligt att gå till jobbet och att jag lider aktivt tillsammans med andra människor så kommer jag ändå fortsätta göra det. För att jag inte verkar kunna bryta ihop. Jag misstänker att det vore bra om jag gjorde det. För som det är nu så ser jag inte hur det här någonsin ska kunna ta slut.

Någonstans måste det ändå finnas en gräns för hur mycket man kan förlora av sin egen personlighet. Hur mycket bra egenskaper som kan försvinna puts väck för att aldrig verka återvända.

I måndags, det vill säga igår, var första dagen på jobbet efter fyra veckors semester. Och efter två hela arbetsdagar måste jag göra det bittra konstaterandet att jag verkar ha gått och blivit om möjligt ännu tråkigare och mer urvattnad än innan. Jag känner obehag när folk kommer och frågar mig om råd och jag beter mig antagligen totalt dysfunktionellt. Jag vet helt enkelt inte hur man gör när man samspelar, pratar och har trevligt. Man kan nog inte ens säga att jag är trevlig. Bara gäll, nervös och forcerad. Jag känner inte ens något intresse för de andra personerna, trots att många av dem är både trevliga, snygga och varma människor.

Jag äcklas av mig själv. Jag vet inte ens hur man gör när man umgås med en kompis längre. Jag och en tjej på jobbet är rätt bra vänner som sagt; vi följs åt en bit hem efter jobbet och idag följde hon med mig in på Åhléns när jag skulle köpa nytt puder. Men fan, jag vet inte ens om jag tycker om henne. Ändå är hon jättetrevlig och pigg. Jag är nästintill säker på att problemet ligger hos mig. Hur fan kan jag ha tappat förmågan att uppskatta fina människor? Vad händer?

Förut förstod jag att man kunde älska och vilja ha barn. Kanske var det för att jag har en lillebror som är sju år yngre än mig. Nu kan jag omöjligt föreställa mig hur varken barnlängtan eller kärlek för ett barn kan kännas. Antingen är anledningen till det att min lillebror har vuxit upp och blivit 19 år och därmed inte representerar något barn längre. Eller så är det bara ännu ett bevis på att jag blivit totalt osympatisk och känslokall.

Jag vill inte gå till jobbet imorgon. Det kommer vara stressigt som vanligt, folk kommer att fråga saker och jag kommer att svara dem ocharmigt och obekvämt. Och det bara börjar fler och fler nya människor. Vi är säkert över 40 nu. För varje ny människa som börjar så försvinner jag mer och mer in i mängden. Jag blir mer och mer en grå mus för varje dag som går, jag riktigt känner det, hur min färg vattnas ur. Tänk, jag som vann en sån där engångsomröstning när vår avdelningsgrupp (på visserligen typ fem personer men ändå) röstade om vem som hade bidragit lite extra till stämningen under arbetsveckan. Jag var någon. Jag undrar om jag är densamma som då. Det var säkert runt 10 månader sedan. Kanske är det att jag inte sitter i samma trygga lugna grupp längre, där många var både tystare och knepigare än jag. I den gruppen uppstod ett naturligt luftrum som jag kunde och vågade ta plats i. Numera känns allt bara pannkaka. Till och med min röst låter konstig när jag pratar. Kvävd, tjock och nasal. Och igen: antingen är det omgivningen som orsakar förändringen hos mig, eller så är det jag som har förändrats inuti. Svårt att veta.