00:43.
Har just varit inne på facebook och gick av någon anlening in på hans/din/whatevers profil. Ja, Erik heter han faktiskt. Allt det där är så jävla överspelat nu. Har varit länge. Jag kan lika gärna skriva hans namn.

Alla hans journalistkompisars underfundiga kommentarer på hans sida, och jag klickade mig vidare till en sån kompis och kompisen såg fett cool och intellektuell ut och rökte cigaretter på sina hipstersnygga profilbilder och jag klickade mig vidare ytterligare till någon tjej, och hon var snygg och smal och hade page och såg också äckligt intellektuell och underbar ut. Och jag kom att tänka på att vad är jag för person och  vad är det för jobbvardag jag går till varje dag och vad är det för människor jag omges av? Allt är bara ljusår från Erik ochde där människorna. Jag som person,min vardag och människorna jag träffar; allt är så oerhört dött, kallt och färglöst. Fast mest är det nog jag.

Jag ska bli smal. Inte ha ett gäng trivselkilon som nu. Jag förstår dem som har anorexia. Om man inte kan ha kontroll på vare sig sitt inre eller sin vardag kan man i alla fall försöka kontrollera något konkret och mätbart, som kroppen. Klart att jag fattar att ingen skulle bry sig ett skit ifall jag skulle råka väga sju kilo mindre. Mitt liv skulle inte ändra sig ett dugg. Men av någon anledning lockar smalheten ändå. Jag har lust att gå ner i vikt och späka mig. En mild form av självskadebeteende. För att jag förtjänar det. Men oroa er inte för mig. Som vanligt när det gäller mina vikt- och nyttighetsinitiativ är det mycket snack men lite verkstad.

Alla kan gå och lägga sig. JAG kan gå och lägga mig. Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget. Kanske försöker jag mana fram någon slags personlighet ur mig själv genom att börja skriva. Eller väcka några tankar i mitt huvud eller känslor i min kropp. Det vore trevligt. Men nej. Inget händer.

På jobbet konstaterar jag att jag måste vara världens tråkigaste människa. På riktigt. Så har jag ju tänkt hundratusentals gånger förut i mitt liv också, men nu är det liksom som att det är mer på riktigt än någonsin. En lite yngre kille på jobbet, rätt ny, sitter vid skrivbordet till vänster om mig. Han har helt andra uppgifter än mig och sitter inte ens vid datorn så ofta, men hur som helst. Klockan sex (det är då vi slutar) var han och jag de enda som satt kvar vid datorerna i vårt rum. Vi pratar alltså inte ens med varandra, inte ett ord, det är knäpptyst. Men när han går säger han inte ens hejdå. Inget "trevlig helg" eller någonting. Bara går. Och då är han ändå rätt socialt begåvad, inte alls blyg eller något. Men ändå bemödade han sig inte ens att säga hejdå. Han  måste verkligen se ner på mig. Tycka att jag är världens tråkigaste och mest ointressanta människa.

Jag har en "vän" på kontoret. Eller, jag skulle väl säga att jag har två. Två stycken personer som jag uppfattar att jag har någon slags ömsesidig relation med. Den ena är en av mina tre närmsta arbetskamrater. Hon är ett år äldre än mig, är överviktig, sminkar sig inte och har rätt dålig hy. Hon är rätt skojfrisk av sig, men än har jag inte riktigt fått grepp om henne. Min andra kompis på jobbet är han som har hand om företagets ekonomi. Jag tror han är ungefär fyra år äldre än mig, men han ser väldigt ung ut. Jag misstänker att han har någon slags väldigt lindrig aspergersdiagnos. Fullt fungerande och så, men väldigt introvert. Glasögon, minimal ansiktsmimik, stelt kroppsspråk, rätt intetsägande kläder och så vidare. Han ser helt enkelt ut som en grå mus. Inte för att det är något fel med det. Vi brukar nästan alltid äta lunch vid samma tid i lunchrummet. Han verkar gilla mitt sällskap. Men ibland känner jag mig som en dålig människa när jag tänker på att jag egentligen nog inte gillar honom så jättemycket. Han är nog mest bara någon som jag äter lunch med och pratar med för pratandets skull. Jag antar att jag använder honom för att bekräfta mig själv på något sätt. För jag uppskattar ju inte honom som person särskilt mycket, men däremot uppskattar jag att ha någon att prata med, och jag uppskattar att han verkar tycka att jag är rätt okej. Men så kanske det också får vara. Utan att jag måste se mig själv som en dålig, osympatisk människa som utnyttjar folk för egen vinning.

Och jag fortsätter längta efter att känna. Längta efter att längta. Och så vidare. Ge mig något som tar mig någonstans. Ungefär precis så.

Show me heaven

Det är ju som Maria McKee sjunger. Himlen finner vi i varandra. Inte för att det är något nytt eller något som just gav mig en aha-upplevelse. Men ändå. Lyssnade just på låten bara. Klockan är 00.10 och jag ligger i sängen och känner mig tom och dum i huvudet som vanligt. Om dagarna jobbar jag utan att direkt tänka. Har efter sex månaders fucking praktik (kan fortfarande inte släppa att jag arbetade gratis i ett halvår) och snart tre veckors anställning har jag fortfarande inte klickat med någon arbetskamrat. Jag har inte ens lust att lära känna någon bättre. Vet inte om det är jag som har blivit en likgiltig, ointresserad och äckligt osympatisk människa eller om det är jag som för typ första gången hamna ett sammanhang med människor där jag inte passar ihop med någon. Ingen sådär som man vill lära känna, bli vän med. Det där lät bara egocentrerat och osympatiskt. Kanske har blivit en sån där äcklig människa ändå, som inte kan uppskatta någon.

Ge mig något. Kom känslor. Kom hunger och otillfredställelse. Så att jag kan ta mig någonstans. Låt mig för fan slippa det här känslolösa, gråa mellanmjölktillståndet och åtminstone kunna vantrivas med tillvaron. Hur kan en och samma människa (läs jag) kunna känna så totalt olika känslor med bara några års mellanrum? Att plötsligt känna sig känslomässigt fine - okej, oberörd - av ett liv som ingen borde kunna känna sig fine med. Orkar inte gå till jobbet imorn. En till dag i exakt samma mönster. Försova sig, stressa till tunnelbanan, sminka sig på tunnelbanan med hjälp  av min solkiga fickspegel, komma till jobbet och stirra in i excelark och affärssystem (låter fancy men en utvecklingsstörd klarar troligen av mitt arbete) i  åtta timmar och stirra påtv med tomt huvud för att lägga mig dödsstrött alldeles för sen och konstatera exakt samma sak som jag gör i det här inlägget. Nu är klockan 00.49. Godnatt.

Om det här inlägget ser konstigt ut är eet för att jag skriver på mobilen och ser typ tre rader i taget. Och stavfel, jag ser det.  Min mobil är seg och störd och så vidare. Vill slänga den i väggen. Känner att det här är ett sjukt bra inlägg, verkligen. 00.55.

Tidigare ikväll på väg hem från jobbet. Kolmörkt fast klockan var åtta. Gick ut från tunnelbanan och in på gångvägen i riktning mot min lägenhet. Jag vet inte var jag hade tankarna riktigt. Men jag tänkte på det gamla vanliga; att jag inte känner, älskar, påverkas. Aldrig. Verkligen försökte rikta tankarna till sånt som jag kan tänka att jag kan känna någonting av. Som till exempel att jag hatar mitt liv och att det här inte funkar och att utan några vidare känslor, drifter eller preferenser, vare sig det handlar om människor eller om musik, så är man ju faktiskt..ingenting. Jag är ingenting.

Kanske var det en känslomässig reaktion på tankarna. Eller så har jag undermedvetet lärt mig börja gråta på min egen befallning. Men gråta gjorde jag i alla fall. Till och med så att jag fick gå en liten omväg invid den nedsläckta konstgräsfotbollsplanen för att ingen skulle kunna passera mig på nära håll. Men den där gråten gör mig bara ännu mer frustrerad. För det är ju ingen förlösande och genuin sorggråt som jag önskar att det var. Det kan ju vara så befriande att gråta, sådär på riktigt. Men det var nog ungefär två år sedan jag upplevde den där "riktiga" gråten sist. Den "rätta" gråten. Mina tårar numera är känslolösa. Inget händer inuti bröstet. Inga sorgilningar längs vänstra skuldran. Min gråt numera är helt enkelt bara tårar som rinner. Vem fan gråter på det sättet?

Jag hatar er, känslor. Ni är fel, osammanhängande och knappt märkbara. Jag vill sparka er i magen. Jag mår illa när jag tänker på er. På mig. Så major fel i känslomaskineriet. Och känslorna som jag inte har hatar jag också. Om inte mer. De fina, värdefulla, som valde att lämna mig. Förmågan att känna riktig kärlek till familjen. Förmågan att känna sorg och skuld. Förmågan att beröras på djupet av filmer och musik. Förmågan att längta så oerhört efter en pojkvän, eller något liknande, att tanken på mig och en kille jag tyckte om (behövde inte ens vara någon jag kände innan) skulle vara den bästa känslan i världen. Känslan av att smälta inombords när man tittar på någon som man tycker är så himla fin. Min sexualdrift, både den fysiska och psykiska. Förmågan att beröras av människor. Jag hatar er, känslorna som har svikit mig.

Var inne på facebook för en stund sedan och två tjejer, oberoende av varandra, hade postat en bild på sin mamma med texten "min vackra mamma" och typ "min fina, fina mamma". Känner mig så jävla rutten när jag ser sånt. Jag som inte ens känner kärlek till min mamma. I alla fall känns det ju inte som det. Jag skulle aldrig kunna spontanposta en bild på min mamma och skriva "fina mamma" av ren kärlek. Jag kan inte ens, på riktigt, föreställa mig den känslan. Så jävla kall och osympatisk är jag. Jag skäms.

Och praktiken blev ju förlängd. Till den sista oktober. Jag blir bara mer och mer irriterad på mina chefer för varje dag, som är så sega och ja, respektlösa, som väntar med att ta det där beslutet om ifall jag får anställning eller inte. Vafan, min ursprungliga praktikperiod var ju fyra månader, vilket är LÅNGT, tycker jag. Tänk om dom inte anställer mig. Haha. Så har jag gått och undrat och väntat i ett halvt jävla år. Förlänga praktiken för att sedan säga nej, tack. Då vet jag inte vad jag gör. På riktigt. Då lägger jag ner och går i ide.

Vill vara sjuk för att kunna bli frisk.
Vill vara hungrig för att kunna bli mätt.
Vill bara kunna förstå vad fan jag har gjort för fel.
Och vad jag skulle kunna göra som är rätt.

Nytt extraknäck

Idag på väg hem från jobbet gick jag in på Ica för att handla något middagsaktigt. Gick som en zombie med musik i hörlurarna ner från tunnelbanan, sakta, sakta, eftersom jag var så sjukt trött. Grabbade tag i en matkorg och gick runt lite planlöst i affären, fortfarande jättesakta och med musik i öronen, och funderade på vad jag skulle kunna köpa som krävde minimal tillagningstid. Stannade vid glutenhyllan (tål alltså inte gluten) och stirrade på produkterna, fortfarande lika tom i huvudet. Stirrade lite till med tom blick. Tittade upp i en sån där klotformad spegel som finns i butiker för att kolla frillan eller något. Blicken tillbaks på glutengrejerna igen. Kanske bara ska lägga ner matplanerna och köra på ett paket kakor till middag? Plötsligt knackar en kille i min ålder på min arm och jag tar av mig hörlurarna.

Han: "Alltså, det är rätt uppenbart att du är butikskontrollant". 

Jag: "Va?"

Han: "Ja, det är rätt så uppenbart att du är butikskontrollant, ville bara säga det."

Jag: "Eh.. eller så är jag glutenintolerant?". Jag pekar på hyllan med glutenfria produkter som jag står framför. 

Han: "Ja, men du ju står på en jättebra plats och har spegeln ovanför och sådär. Jag ser det för jag jobbar också som det."

Jag: "Eh, jaha, är du det? Eh, men alltså jag är inte det.."

Han: "Du är inte det?"

Jag: "Näe.. men det vore kanske något att satsa på alltså?" (Han nickar eller något och går iväg med tjejen han har sällskap med.)

Haha. Butikskontrollant. Ser jag så jävla skum ut när går och är trött och inte vet vad jag ska handla till middag? 

Äntligen börjar det lugna ner sig lite, med allt. Sedan några månader nu har det ju varit så sjukt mycket. I våras hände allting på samma gång; började på praktikplatsen, flyttade in i min första egna lägenhet och övningskörningen intensifierades. Med andra ord jobb mellan 9-18 varje dag, och på tiden som var kvar skulle jag få plats med både övningskörning, teoriplugg och fixa i ordning allt med lägenheten. Beskrivet så här kanske det inte låter så jättejobbigt. Kanske bara som ett helt vanligt normalhektiskt liv. Men då är ett vanligt liv på tok för körigt för mig.

Praktiken börjar närma sig sitt slut. Av de fyra månaderna jag har är det knappt två veckor kvar. Jag vet inte om jag har skrivit vad det är för ställe jag praktiserar på, men det är i alla fall på ett e-handelsföretag. Om dagarna lägger jag upp nya produkter på hemsidan, photoshoppar bilder, fixar i webbutiken så att allt är i sin ordning, skriver produkttexter och lite andra grejer. Det är faktiskt ett helt okej jobb. Men arbetskamraterna är inga höjdare. Jag gillar inte riktigt..klimatet, liksom. Nästan alla är unga människor, men det är ändå lite stelt. Det finns ingen som jag riktigt känner igen mig i. Inte sådär som det varit på andra arbetsplatser eller när jag har pluggat, när jag har ändå, på något sätt, lyckats träffa på personer som jag faktiskt gillar på riktigt och verkligen skulle kunna tänka mig att bli vän med. Men jag vet inte om jag är i position att klaga. Själv är man ju inte så rolig heller, antar jag. Och kanske är det inte ens arbetskamraterna det är fel på, utan på mig? Jag kanske helt enkelt har tappat förmågan att uppskatta andra människor? Hur som helst.

Och det där körkortet som jag nämnde, hur blev det med det då? Jo, jag tog det. Jag fucking klarade det. Jag körde upp i fredags, för tre dagar sedan. Och klarade det. Jag har alltså körkort. Jag som var så himla osäker inför teoriprovet och hade ställt in mig på att jag säkert skulle behöva köra upp åtminstone två, tre gånger. För jag är ju inte den som klarar saker. Men jag nailade dem, både teorin och uppkörningen, bara sådär. Det trodde jag aldrig. Sen är det ju en annan historia att jag igår, som var första gången jag körde alldeles själv, fick panikmotorstopp typ sju gånger i rad när jag skulle backa ut ur en parkeringsruta eftersom jag blev superstressad av att det väntade bilar både framför och bakom. Jag som typ aldrig får motorstopp. Paniken som kom krypande när jag för sjätte gången försökte balansera kopplingen och gasen samtidigt som jag stod på tvären över hela parkeringen.. Fan, fan, fan. Imorgon ska jag hur som helst låna pappas bil och köra en andra gång. Har på riktigt en obehagsklump i magen inför det.

I samband med att jag började på praktiken så sa de att de skulle kunna tänka sig att anställa om de hittade rätt person. Om man var bra. Och anställning, och därmed lön, skulle jag ju inte direkt tacka nej till. Så jag har gjort mitt bästa och försökt vara bra. Tog till och med initiativ till ett slags avstämningsmöte med min närmsta chef för någon månad sedan för att checka hur läget var och om jag kunde förbättra mig på något. Men de är ju så himla sega (=respektlösa) med att ge besked om ifall jag får stanna eller inte. Skulle ju vara rätt trevligt att kunna planera framtiden, eller något. Så idag var jag sjukt jobbig och knackade på hos högsta chefen, han som tar BESLUTEN, och sa att min praktik tar slut snart och undrade om vi kanske skulle ha "något möte" om det. Lite svävande sådär. Jag knackade på insidan av hans halvöppna dörr och frågade om han hade tid en stund. Han tvekade; sa att ja, om det går fort. "Aa, typ en minut", sa jag. På några sekunder beskrev jag vad jag ville, och han svarar att jag kan skicka ett mejl till honom och min närmsta chef med rubriken "möte?", så ska det nog gå att ordna. Min chef är väldigt upptagen och väldigt viktig, men han är inte särskilt charmig. Han har backslick. Han är fem år äldre än jag.

Nu sitter jag i min lägenhet. Den ligger på bottenvåningen och vetter mot en slags gräsklädd innergård. Min granne, han som har balkongen bredvid min (och då menar jag bredvid som i att det bara skiljer en tunn vägg emellan), pratar högt på sitt okända språk varje kväll. Han låter hetsig. Men det har man ju hört att utlänningar, typ italienare i alla fall, kan låta hetsiga fast de är glada. Mm, så kan det vara. Fast min granne är inte italienare. Han är typ afrikan.

På mitt sovrumsgolv ligger en omonterad IKEA-byrå i ungefär tjugo delar. Jag började montera den tidigare ikväll och fick feeling, men så behövde jag tydligen använda hammare och eftersom jag är en god granne förstår jag att det inte är på sin plats att börja hamra klockan halv tio en vardagskväll. Man vill ju inte att afrikanens barn ska vakna.

Nu när jag äntligen kan vila från teoriboken tänker jag att jag borde börja läsa någon bok. Jag har ju flera att välja bland. Men jag vet inte. Orkar liksom inte. Det var så länge sedan jag läste skönlitteratur att jag inte minns tjusningen. Men jag har ju Hungerspelen-trilogin som väntar. Den har man ju hört ska vara lite spännande. Jo, så får det blir. Imorgon. Kanske.

Jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig. Men mest av allt hatar jag nog mig. Gick in på din facebook alldeles nyss. Såg att tydligen 74 personer hade grattat dig på din födelsedag, som var häromdagen. Grattis.

Det är så uppenbart alltihop; att allt bara var ett stort misstag. Du var en väldigt fin människa back in the days. Jag var ju för sjutton kär i dig. Och du är säkert lika fin fortfarande. Men det är ju så uppenbart. Att jag aldrig spelade i din liga, aldrig någonsin. Kanske hade jag potential att göra det, jag vet inte. Hur som helst blev det aldrig något utav den där eventuella potentialen, och om den en gång fanns är den definitivt borta nu. Jag har ingen jävla aning om vad du såg i mig eller vem jag var för dig. Det spelar ändå ingen roll nu. Det blev som det blev, och den där ölen som vi skulle dricka tillsammans blev aldrig drucken.

Det låter som om jag har känslor för dig fortfarande, men grejen är ju att jag inte har det. Det är bara det att eftersmaken av vår kontakt är så oerhört bitter. Omöjlig att skölja bort. Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Vet inte vad jag känner. Jag är inte tillräckligt smart för att kunna analysera mig själv.

Hamrar på tangenterna. Fan. Klockan är 00:23 och jag ska upp om mindre än sex timmar. Jag är fortfarande äckligt känslolös, som jag har varit så länge nu. Tänker inte, reflekterar inte. Aldrig. Drabbas inte av insikter eller känslor kring vad som händer i mitt liv. Jag bara gör. Går upp på morgonen, åker till jobbet (praktiken). Jobbar, utan att prata med särskilt många. Åker hem. Är supertrött och äter något, och lagar middag om jag är riktigt duktig. Lägger mig. Jag tänker fan aldrig. Aldrig. Jag kan titta mig själv i spegeln medan jag borstar tänderna och konstatera att jag aldrig tänker numera. Att det är sjukt och tragiskt. Att jag verkar ha vant mig vid att vara så här. Att jag har vant mig vid att vara så här lite. Men inte ens det får mig att tänka. Tanken försvinner på en sekund. Jag borstar klart tänderna, spottar ut tandkrämen och går och lägger mig. Lika tom i huvudet som vanligt.

Jag fattar inte. Jag fattar inte vart jag tog vägen. Eller vem som är kvar.

På måndag, i övermorgon, är det första dagen på praktikplatsen. Jag har ingen aning om hur jag känner inför det. Klart jag är nervös, men inte sådär oerhört. Det känns mest bara lite obehagligt. En molande psykisk obehagskänsla i bakhuvudet. Mest är jag nog orolig för att jag ska känna mig så seg och borta i skallen att det kommer märkas utåt. Att jag faktiskt kommer verka så borta som jag känner mig. Att folk kommer tycka att jag verkar frånvarande och förvirrad.

Tidigare ikväll åt jag middag och tittade på film hos min pappa. Min bror, min syster, hennes pojkvän och pappas flickvän var också där. Men jag känner mig borta. Som vanligt. Har ingen direktlänk till det som händer runtomkring mig. Orkar inte riktigt lyssna till diskussionerna och är trött, frånvarande. Det värsta är att jag inte ens orkar bry mig. Förut fick depersonalisationskänslorna mig i alla fall att känna förtvivlan eller ångest. Över att jag tyckte att jag upplevde tillvaron overklig, att jag kände mig totalt mentalt frånvarande. Men nu.. Jag vet inte. Det har väl blivit något slags normalläge. I just det här fallet känns acceptans som ett nederlag.

Känns inte ens som om jag kan formulera meningar. Kanske håller jag på och blir galen. Det skulle vara just snyggt. Lagom till praktiken och allt. När jag var där hos pappa med alla och allt kändes så där overkligt och jag fick den där odefinierbara känslan av att hålla på och bli galen så gick jag in på toaletten. La mig ner på klinkergolvet i det kolsvarta badrummet. Mina ögon hade börjat tåras lite, men det var inte direkt så att jag tänkte någonting. Det kanske är det som gör att jag känner mig galen; att jag varken har några direkta känslor eller tankar. Kanske. Det är klart att jag har något slags tankeliv och känsloliv, det förstår jag också. Men det är inte som det ska vara. Inte normalt. Inte som förr.

Jag fick praktikplatsen som jag sökte. På mitt senaste möte på Arbetsförmedlingen fick jag välja ut några praktikplatser som jag tyckte verkade okej från deras interna databas där företag annonser efter personer med rätt till praktik. Den här var en administrationsaktig tjänst på ett företag och verkade helt okej, för att inte säga intressant. Så jag skickade iväg min ansökan, utan att försöka hoppas särskilt mycket. Det är ju trots allt den första platsen jag söker. Egentligen borde jag ju bara se det hela som en träningssituation. Men så fick jag komma på intervju i måndags, och idag ringde han (klockan åtta på kvällen rättare sagt) och sa att de hade valt mig. Lilla mig. De hade träffat flera andra kandidater. Men de valde mig.

Jag är glad, det är jag. Men det har också lagt sig en tyngd över mina axlar. Den här är en praktikplats som kan övergå i anställning, det stod till och med i annonsen. Så det känns ju verkligen som att jag ska börja på ett nytt jobb. Så nu måste jag vara bra. Måste förstå saker snabbt när folk förklarar och inte verka dum i huvudet. Får inte få hjärnsläpp i viktiga situationer. Får inte. Måste vara en person som folk tycker om. Måste prestera.

Nu när jag började tänkte på det måste jag erkänna att jag nog är ganska livrädd för det här med praktiken. Livrädd för att jag inte kommer fatta ett dugg av arbetsuppgifterna eller verksamheten, fastän de förklarar pedagogiskt och tålmodigt, och att de kommer tänka att herregud, varför valde vi henne?. Om en och en halv vecka börjar det. Känner mig redan lite uppgiven. Men fortsättning följer, I guess. Här händer det grejer.

Jag fick lägenheten. Ska åka och hämta nyckeln hos hyresbolaget den 2:a april. Min alldeles egna lägenhet. Det känns såklart kul och spännande, men också jobbigt. Köpa hundra tusen möbler och andra nödvändiga grejer, teckna bredbands- och elavtal, måla om, och så vidare, och så vidare. I all oändlighet. Blir matt av bara tanken. Men både mamma och pappa plus min systers pojkvän har erbjudit sig att hjälpa till med att måla om och ställa upp med bil när jag behöver köpa möbler, så det ska nog bli bra till slut. Och om allt vill sig väl så lyckas jag fixa en praktikplats inom en inte alltför avlägsen framtid (måste bara bestämma var någonstans och skriva ansökningsbrev först..). Så, det kan alltså mycket väl hända att jag inte bara kommer ha en egen lägenhet i sommar, utan dessutom en praktikplats. Jag smakar på orden tillsammans. Lägenhet. Praktikplats. Det låter ju nästan som något slags..liv.

Kärlekskrank i oktober

Som jag har skrivit förut är jag ju rätt likgiltig till det mesta. Till mig själv, mitt liv och andra människor. Känslolivet irriterande neutralt. Annat var det ju förut. Till exempel som vid det tillfälle när jag skrev texten här nedanför. Att ha det där behovet. Det rena, fina, törstande. Som trots allt majoriteten av människorna på jorden har.

Den här texten skrev jag i oktober 2010. Så himla länge sedan nu. En nedskriven fantasi om ett okänt du. Just där och då var det här scenariot det finaste jag kunde tänka mig. Höjden av själslig tillfredsställelse och lycka. Längtan. Jag saknar att längta.

Hur som helst:

"(Jävligt cheezy, sjukt jävla cheezy, men trevligt att fantisera om.)

Det närmar sig midnatt på en klubb någonstans, låt säga på söder eller i gamla stan. Stämningen är perfekt, jag är där med människor jag tycker om och det skålas, dansas och skrattas. Jag mår bra, är alert. Jag håller alkoholintaget på en jämn nivå; den här kvällen gör berusningen mig bara bubblig, varm och avslappnad. Vid en liten uppfräschning inne på damtoaletten tittar jag på min spegelbild i det softade ljuset och tänker att fan, den där tjejen ser faktiskt helt okej ut. Den dova basen från hitlåten hörs genom toaväggen, dunk, dunk. Jag går ut i folkhavet igen, upprymd. 

Och där någonstans i vimlet skulle du finnas. Vi skulle träffas någonstans och börja prata, kanske i trängseln vid baren eller att du och dina kompisar sitter i närheten. Kanske erbjuder du dig att beställa min öl eftersom jag är ett huvud kortare än alla andra och inte lyckas få kontakt med bartendern. På något sätt börjar vi i alla fall prata. Du skulle vara lite avvaktande, precis som jag. Men det blir aldrig direkt obekvämt - vi har ju trots allt druckit. Du skulle uppskatta mig. På något sjukt jävla sätt skulle du uppskatta mitt sällskap. Du skulle tycka att jag var underbar. Och självklart skulle jag tycka detsamma om dig. Jag skulle inte kunna slita blicken från dig. På något vis skulle vi båda känna att vi verkligen passade ihop. När du sakta strök fingrarna över min rygg och lika osäkert som självklart drog mig intill dig, då skulle jag smälta. Först skulle du vara allvarlig, sedan le lite. Ett lyckligt leende, inte självgott som en del andra killars. Och jag skulle dra fingrarna över din bröstkorg. Vi skulle fortsätter prata, men lite närmre. Den bästa känslan på jorden. Någon kanske vill ha mig. När vi har gått lite undanskymt eller kanske ut på en promenad skulle vi inte längre kunna låta bli att sakta låta våra ansikten dras mot varandra och kyssas. Jag skulle le snett och säga “du tar verkligen vem som helst” och sedan kyssa dig igen." 

För drygt en månad sedan så slutade jag ju i den så kallade work preparing group, eftersom de tio veckorna - den tiden som alla går där - hade gått. Det kändes faktiskt tråkigt att sluta. Det var ju ändå en plats, ett sammanhang, dit jag hade gått tre dagar i veckan i nästan tre månader. En konstruerad vardag, visst. Men ändå en vardag. Rutiner jag vant mig vid, människor som jag blivit lite bekant med. På min sista dag frågade en av de andra deltagarna, en tjej på runt 30-plus-någonting, som började i gruppen några veckor efter mig, om det var min sista dag. Jag svarade att ja, det är det, och hon sa "vad sorgligt", och log lite matt. För det var ju det. Det tyckte jag också. Efter den här dagen skulle vi ju med all sannolikhet aldrig ses igen. Vi hade inte pratat med varandra så jättemycket, men jag gillade henne. En fin människa. Ostyrigt hår, fina kläder, skör röst och pigga ögon. Jag skulle gärna fortsatt lära känna henne.
      Uppbrott har aldrig varit min grej. Det känns så..meningslöst, det där att lära känna människor bara för att sedan behöva skiljas från dem efter inte lång tid alls. Så fel på något sätt. Ologiskt.

Förra veckan hade jag möte med min handläggare från Arbetsförmedlingen. Vi pratade praktik. Det är alltså nästa grej på tur nu; att jag ska söka en praktikplats. Jag tror faktiskt att det ändå är bäst så, med praktik. Istället för att bara köra pang på och söka heltidsjobb direkt. I och för sig har jag faktiskt sökt jobb, typ tjugo stycken faktiskt, men intresset från rekryteringsmänniskorna har minst sagt varit iskallt. Om jag sökte arbete i en mataffär skulle det säkert gå jättebra, för det är ju från den branschen jag har erfarenhet. Men jobben som jag har sökt nu har liksom varit administrativa assistentjobb, och jag är fullt medveten att jag helt enkelt inte har någonting som är meriterande för den typen av tjänst. Jag är inte särskilt konkurrenskraftig. Tyvärr. Hur som helst.

Sedan har jag en förstahandskontrakt på gång också. Hoppas, hoppas, hoppas att jag får den, lägenheten. Att ÄNTLIGEN  få något eget och flytta hemifrån. Tjugofyra år och bor fortfarande hemma. Eh, så kanske det är, ja.  Men förhoppningsvis inte så länge till.   

Nästan död

Idag höll jag på att dö. Det låter som om jag skojar, men det gör jag inte.

Jag skulle med bussen, som stod och väntade vid busshållplatsen på att klockan ska bli exakt kvart över sju. En tjej springer framför mig. Hon ska också med. Men precis när hon har stannat utanför förarhytten och väntar på att busschauffören ska öppna dörrarna så..åker han. Börjar sakta, sakta köra iväg. Och det är då jag gör det jag självklart inte borde ha gjort. Börjar springa efter bussen. Tror att jag kan hinna ifatt så att den puckade busschauffören ser mig och fattar att man inte bara kan åka iväg från folk som står tre decimeter från bussdörren. Jävla jävel. Jag hinner nog. Så jag halkar efter i snömodden, med en tung matkasse i den ena handen och min väska i den andra, efter bussjäveln. Och ramlar. Självklart ramlar jag. Precis på trottoarkanten, säkert bara någon halvmeter, eller kanske decimeter, eller inte vet jag, från den ivägkörande bussen. Hamnar liksom på sniskan, med överkroppen inåt mot trottoaren och benen mot vägen. Rätt ner i snön bara. Blöt på knäna, skrapsår på handflatorna och en gigantisk känsla av förnedring och skam. Under den sekund som jag ligger med benen ut mot vägen hinner jag uppfatta att den här positionen är inte bra. Inte bra alls.

Vem fan är så dum att man springer efter bussen när det är snömodd? När jag har läst i tidningen om olyckor där folk har sprungit efter bussen, ramlat och hamnat under den så har jag utgått från att det har varit personer som är, ja, lite dumma i huvudet. För hur annars lyckas man hamna UNDER bussen när man håller en rak kurs framåt? Nä,aldrig att jag skulle ramla och hamna under bussen. Aldrig att jag ens skulle springa efter en buss om jag riskerade att halka. För jag är ju smart. Så himla smart.

Efter att jag hade ramlat reste jag mig blixtsnabbt upp och fortsatte framåt, snabbt, bort från busshållplatsen. Jag ville så fort som möjligt bort från de eventuella människor som hade sett mig ramla. Så sjukt pinsamt. Jag kände mig så oerhört dum. Så jag går världens omväg, tillbaks till "centrumet" där det står massa taxibilar parkerade, och tar en taxi hem istället. Det kostade 230 kronor, men det var värt varenda krona.  

Jag hatar facebook. På riktigt. Den sidan måste vara roten till allt ont. Det är bara att inse. Nyss gick jag in där, på facebook, och möttes av notifikationen att jag blivit inbjuden till någon jävla kväll på krogen tillsammans med massor av mina gamla arbetskompisar från matbutiken som jag slutade jobba i för två år sen. Återträff med gamla kollegorna, alltså. Det låter fint i teorin. Men jag skulle aldrig i livet gå på den där träffen. Av ungefär hundra olika anledningar.

Jag har ingen som helst kontakt med någon av mina gamla arbetskamrater. Visst fanns det folk jag tyckte om och som jag saknade när jag slutade, men aldrig så att vi umgicks privat. En tjej, hon som jag kom bäst överens med, Natalie, träffade jag i och för sig några gånger efter jag hade slutat. Vi fikade, gick på bio, pratade. Men det gick allt längre mellan gångerna vi sågs och vår vänskap rann ut i sanden. Det var nog oifrånkomligt. Men det känns ändå synd, för hon var en sån speciell person. Så totalt olik mig. Impulsiv, frispråkig, oblyg. Hon hade inte fått något fullständigt gymnasiebetyg. Men vi delade humor på något sätt. Jag saknar henne. Och jag saknar den jag var med henne.

Så jag är alltså inbjuden till den där "förra jobbet-kvällen". Inte för att jag tänker gå. Men det är en sak till som är lite relevant när det gäller den här inbjudan, och det är att M är en av dem som har skapat eventet. En av dem som har ordnat det. Han, alltså. Han som inte har hört av sig. HAN.

När jag började skriva det här inlägget var han online på chatten. Jag satt och stirrade ut den gröna pricken till höger om hans namn i listan, som för att få något att hända. Vad vet jag inte. Inbillade mig att han satt likadant framför sin dator och tittade på mitt namn i chattlistan. Varför han nu skulle göra det. Patetisk inbillning. "Jag sitter kvar här hela natten", tänkte jag kamplystet och stirrade på hans gröna prick. När det gäller honom så är känslan i mig numera lika delar irritation och förnedring. Jag frågade ju faktiskt i klartext om du fortfarande hade lust att träffa mig. För att jag verkligen ville veta. Hellre ett negativt besked än tärande ovisshet. Men du sa ju att du ville ses, kanske veckan efter, bara det lugnade ner sig lite på jobbet. Vad kan det ha varit, en månad sen? Jag förstår inte. Säg bara att du inte vill träffas så kan jag lägga dig bakom mig. Men genom att inte ge något besked så tvingar du ju mig att stå stand by. Förstår du inte det?

Kanske har du tappat intresset för mig totalt och orkar inte ens göra dig besväret att låta mig veta det. Men det beteendet går inte ihop med hur jag minns dig. Vem är du? Vad tänker du?

Det är nästan så att jag känner för att göra en complete fool of myself och skriva och fråga rakt ut om det är så att du inte vill träffa mig. När jag ändå gjort bort mig genom att fråga så obekvämt skulle jag nog hoppas på att du sa nej. Att du inte ville träffa mig. Men jag vet inte. Jag orkar inte ha dig gnagande i bakhuvudet längre. Du flyger förbi i mina tankar några gånger i veckan och känslorna du ger upphov till är tyvärr bara negativa. Det är inga superplågsamma känslor. Jag klarar mig. Men jag skulle ändå utan tvekan vilja vara utan dem.

Jag är en vampyr

Jag hatar att mina minnen bleknar. Hatar. Men samtidigt är det väl rätt logiskt, antar jag. Men jag vill ju så gärna komma ihåg. Så himla gärna. Hur sorgligt det än är så är det ju mitt förflutna som jag ser som mitt liv. Mitt liv är något som har varit. Då, tiden innan för kanske två, tre år sedan (men fram för allt för fyra år sedan), då saker och ting var så mycket mer okej än vad de är nu. Då jag var så jävla mycket mer okej - på alla sätt och vis - än vad jag är nu. Det är ju den jag var då som är "mitt riktiga jag", tänker jag. Jag tycker i alla fall om att tänka så. Den jag är nu är bara en liten olycklig parantes som snart är över. En tillfällig nedgradering bara. Men minnena bleknar. Avståndet till det förflutna ökar. Den gamla Matilda bleknar ifrån mig. Usch.  

Dagboken

Jag har inte skrivit i min dagbok på säkert två månader. Det känns synd. Faktum är att jag nog inte skrivit dagbok självmant på säkert ett år nu. Men trots att jag inte har känt någon lust så har jag ändå tvingat mig  att skriva i den regelbundet, några gånger i månaden sådär, eftersom jag inbillar mig att det är nyttigt för mig. Som om skrivandet var en oaptitlig grönsak som man tuggar och sväljer utan att njuta det minsta. Men den senaste tiden har jag alltså inte skrivit alls. Inte ens orkat övertala mig själv till det.

Jag som genom hela mitt liv har jag skrivit ner tankar och känslor i dagböcker. Det har verkligen funkat för mig. Det började med en med hästmotiv och hänglås som jag fick av mamma och pappa när jag var sju år. De ville få mig och min syster, som också fick sin första dagbok då, att skriva om dagridlägret som vi gick på den veckan. Vilket jag gjorde. Och på den vägen är det. Under min dagboksskrivarkarriär har jag nog hittills hunnit med att avverka runt femton stycken dagböcker, om inte mer. Någon jobbig sommarlovsdag med  mörka känslor skrev jag till och med i dagboken tre gånger på en och samma dag. För att jag helt enkelt behövde.

Jag skriver ju knappt ens här på bloggen längre. Inga känslor som vill ut. Inga tankar som pockar på. Bara frustrationen över hur jävla tom, neutral och likgiltig jag känner mig numera. Vilket jag tjatar om i inlägg efter inlägg. Jag vet. Men om ni tycker att bloggen är tjatig, föreställ er då hur det är att vara i min hjärna.