Jag vaknade klockan 18.15 idag. Alltså vaknade, för första gången på hela dagen. Ändå gick jag och la mig klockan ett igår, och så sent är det ju inte. Så himla ovärt. Det måste vara något allvarligt fel i min kropp. I sovinställningarna i hjärnan. Den mest ovärda lördagen någonsin. Snyftade lite eftersom det bara kändes så himla dåligt allting.

Jag är hellre deprimerad än tom i huvudet. Men jag är bara tom i huvudet hela tiden. Kollar på något dåligt tv-program, går och lägger mig. Utan ett tanke eller reflektioner. För kanske tre år sedan, när jag fortfarande bodde hos mamma i hennes hus, brukade jag sitta på en stol på hennes altan om kvällarna och tänka. Visserligen tänkte jag på hur dåligt allt var i mitt liv, men ändå; jag tänkte. Jag andades den friska kvällsluften och fick någonting ut av att sitta där. Nu vet jag inte vad fan jag gör längre. Jag bara är. Hela jag har bleknat och min hjärna tynar bort. Jag uppskattar inte att vara med någon i min familj. Jag är så trött. Allt är så jobbigt. Men jag uppskattar inte heller att vara hemma i min lägenhet, eller att vara ensam.

Snälla, säg att den här parentesen i mitt liv är slut snart. Snälla. Men varför skulle det ens vara en parentes? Det är inget som talar för att det skulle vara så. Ingenting som har tagits ifrån mig har kommit tillbaka. Ingen av de känslor eller behov som jag hade förut har återvänt. Jag tynar bort.