Ni vet, på nyårsafton brukar ju luften vara mättad av en
speciell högtidlighet. De sporadiska smällarna av raketer som
brukar dra igång redan under dagen och tätna framåt kvällen för
att sedan – såklart – kulminera på tolvslaget. Jag minns att
raketernas höga smällar brukade kännas kittlande och högtidliga
förr om åren. Men den här nyårsaftonen låter explosionerna mest
bara hotfulla och obehagliga. Kanske är det för att jag sitter
ensam i en tyst lägenhet. Det enda ljuden som gör smällarna
sällskap är mitt knappande på tangentbordet och min tinnitus.
Dessutom går någon idiot runt på lägenhetsområdets innergård,
ensam, och skriker ursinnigt på ett språk jag inte förstår.
Obehagligt. Alla dessa omständigheter bidrar nog till att läget
inte känns sådär jättebra så här 23.37 på nyårsafton 2015.
Men ärligt talat så välkomnar jag lite ångest. Jag tackar för de
få känslor jag erbjuds av mitt känslofattiga inre. När det gäller
mig är alla känslor bra känslor, även de dåliga. Då känner man
i alla fall att man existerar. Jaha, 23.42 är klockan nu. Kanske ska
gå ut och kolla på fyrverkerierna snart, med risk för att folk kommer se på mig och tänka ”jaha, där är en som är ensam på nyårsafton, stackars sate”.
Men då får de väl tänka det. Det är ju bara fyrverkerier en gång om året. Och jag ser ju knappt himlen från min lägenhet på bottenplan.
Raketerna tätnar. Idioten har börjat skrika galet igen.
För min egen del så hoppas att 2016 kan bryta trenden och faktiskt bli lite bättre än det föregående året. Det skulle var något, det. Det är min nyårsförhoppning. Gott nytt år.
torsdag 31 december 2015
måndag 14 december 2015
Du, idealet
Jag mötte en av mina kollegor, en manlig sådan, i köket på jobbet tidigare ikväll, några minuter efter arbetsdagens slut. Det är måndag vilket betyder att det är vår avdelning som har ansvaret för att köket ska se rent och fint ut. Jag hade just tagit på mig min kappa och skulle bara gå och lämna min kaffemugg i diskmaskinen när jag 1) ser att glas- och tallrikshögarna på diskbänken antagit gigantiska proportioner och b) kommer på att det ju är avdelningens dag idag. Attans. Så jag börjar, fortfarande med kappan på, plocka ur den ena diskmaskinen. Då kommer han in i köket, och trevlig som han är erbjuder han sig att hjälpa till. Den här killen råkar vara rätt fin. Nervositeten och obehaget slår till direkt. Hastigt påkommen social situation med fin och därmed läskig människa. Mitt inre utrymningslarm tjuter.
Han börjar hjälpa mig med disken. Jag nämner något om att vi verkar ha köpt nya bestick, för förut var ju både bestick och glas nästan alltid slut, och nu är det ju snarare glasen som inte får plats i skåpen, så kanske är det dags att köpa nya skåp nu? Eller kanske ett nytt kök, kontrar han. Men kan jag sluta säga konstiga grejer? Vi småpratar någon minut men från min sida går konversationen trögt och knackigt. Rösten är hes och speglar tyvärr min nervositet. Varför kan jag inte bara prata som en normal, trevlig människa? Han frågar hur min julledighet ser ut och jag hasplar ur mig svar efter bästa förmåga. Det är knappt så att meningarna hänger ihop. Plötsligt är diskmaskinen som han har hjälpt mig med tom och nervositeten stiger i höjden när jag upptäcker att jag inte har någonting för händerna. Vad ska jag göra nu? Det inre larmet ökar i styrka. Jag måste bort. Måste bort från den är oerhört obehagliga situationen. Så jag säger att "ja, jag lämnar nog över till dig här" och tittar på den överfulla diskbänken och stammar fram något om att det känns lite onödigt att vara två personer för att fylla på den andra diskmaskinen. Han håller artigt och pliktskyldigt med. Sekunden efter flyr jag från köket, jag är nästan ute ur det innan jag har sagt hejdå, så fort går det. Så här i efterhand är jag rätt säker på att jag lämnade honom med travar av tallrikar och en smutsig diskbänk.
Hur länge kan vi ha varit i köket innan jag flydde? Tre minuter? Jag kunde ju åtminstone ha börjat plocka undan och torka av borden. Vi skulle kunna ha fortsatt småprata, som kollegor gör. Jag kunde ha frågat dig vad du ska göra på semestern. Jag hörde ju att du du går på ledighet på fredag och ska vara ledig i två veckor. Förlåt Peter, men jag råkar vara efterbliven. Jag är en sådan där patetisk, socialt inkompetent människa som man helst bara ska undvika. Har du inte förstått det? När man ser mig ska man dra sig undan. Det blir enklast för alla.
Hur dum får man vara? Varför kan jag inte bara småprata lite vänskapligt och ha en trevlig stund? Varför ska jag bli så oerhört obekväm och förstöra för mig själv? Varför fungerar jag så här? Men det råkar ju vara så att du är den personen på min arbetsplats som står ut lite framför alla andra. Som jag är mest..uppmärksam på. Och det gör också att jag känner mig så patetisk. Men jag kan ju inte hjälpa det. Det var länge sedan som jag kände att jag skulle vilja ha lite mer tid att betrakta en människa. Att den socialt accepterade tiden som gäller när man inte känner varandra inte riktigt räcker till. Jag skulle gärna få lite mer tid att betrakta dig. Jag kan ju inte säga att jag har några djupare känslor än så här, alls. Men det som jag har beskrivit är ändå rätt mycket för att existera i mitt karga och ickeexisterande känsloliv.
Som sagt känner jag mig patetiskt för att lilla, obetydliga jag uppmärksammar en sådan som du. Jag känner mig patetiskt till och med nu när jag skriver det. Kontrasten mellan dig och mig blir så stor att jag vill gå och dra något gammalt över mig. Så varför kan jag inte känna mig hyfsat obrydd med dig, som jag är med så många andra killar på kontoret? Svaret är enkelt. Anledningen är att du helt enkelt är väldigt objektivt tilltalande. Vissa kanske till och med skulle kunna beskriva det som perfektion på gränsen till tråkighet. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna finna någon som ser ut som en blandning mellan en dressmann-modell och en ken-docka attraktiv, men uppenbarligen. Du är dessutom utåtriktad, ödmjuk och trevlig. Din klädstil på jobbet är välklädd och klassisk, nästintill lite klinisk, med jeans, skjorta eller pull-over-tröjor. Om det gjordes en illustration av idealmannen i en lärobok skulle han antagligen se ut som du. Till råga på allt är din röst djup och lite nasal, vilket är den klart finaste av alla röstsorter. Faktum är att jag faktiskt inte riktigt kan relatera till den typen av människa du är. En sällsynt art, helt klart. Jag har inte träffat på något exemplar på så här nära håll förut.
Ni hör ju. Jag antar att alla flickor, tjejer, kvinnor och damer som kommer i din väg tycker att du är attraktiv, det vore inte ett dugg överraskande. Men det i sig gör mig irriterad på mig själv; är jag inte djupare än att jag tilltalas av sådana typiska idealiska attribut? Av klassisk symmetri och en utåtriktad personlighet? Är jag så allmängiltig i mina preferenser? Det vill jag inte vara. Jag ska inte attraheras av det som är allmängiltigt och vackert, jag ska attraheras av personer på min egen nivå. Att jag finner Peter attraktiv får mig att känna mig som en enfaldig skata som trånar efter allt som glittrar lite. Jag är en gråsten som ska dras till andra gråstenar, så enkelt är det. Allt annat blir bara patetiskt. "Det är en fråga om ränder och prickar", som någon sa i en Djungel-George-film en gång.
Han börjar hjälpa mig med disken. Jag nämner något om att vi verkar ha köpt nya bestick, för förut var ju både bestick och glas nästan alltid slut, och nu är det ju snarare glasen som inte får plats i skåpen, så kanske är det dags att köpa nya skåp nu? Eller kanske ett nytt kök, kontrar han. Men kan jag sluta säga konstiga grejer? Vi småpratar någon minut men från min sida går konversationen trögt och knackigt. Rösten är hes och speglar tyvärr min nervositet. Varför kan jag inte bara prata som en normal, trevlig människa? Han frågar hur min julledighet ser ut och jag hasplar ur mig svar efter bästa förmåga. Det är knappt så att meningarna hänger ihop. Plötsligt är diskmaskinen som han har hjälpt mig med tom och nervositeten stiger i höjden när jag upptäcker att jag inte har någonting för händerna. Vad ska jag göra nu? Det inre larmet ökar i styrka. Jag måste bort. Måste bort från den är oerhört obehagliga situationen. Så jag säger att "ja, jag lämnar nog över till dig här" och tittar på den överfulla diskbänken och stammar fram något om att det känns lite onödigt att vara två personer för att fylla på den andra diskmaskinen. Han håller artigt och pliktskyldigt med. Sekunden efter flyr jag från köket, jag är nästan ute ur det innan jag har sagt hejdå, så fort går det. Så här i efterhand är jag rätt säker på att jag lämnade honom med travar av tallrikar och en smutsig diskbänk.
Hur länge kan vi ha varit i köket innan jag flydde? Tre minuter? Jag kunde ju åtminstone ha börjat plocka undan och torka av borden. Vi skulle kunna ha fortsatt småprata, som kollegor gör. Jag kunde ha frågat dig vad du ska göra på semestern. Jag hörde ju att du du går på ledighet på fredag och ska vara ledig i två veckor. Förlåt Peter, men jag råkar vara efterbliven. Jag är en sådan där patetisk, socialt inkompetent människa som man helst bara ska undvika. Har du inte förstått det? När man ser mig ska man dra sig undan. Det blir enklast för alla.
Hur dum får man vara? Varför kan jag inte bara småprata lite vänskapligt och ha en trevlig stund? Varför ska jag bli så oerhört obekväm och förstöra för mig själv? Varför fungerar jag så här? Men det råkar ju vara så att du är den personen på min arbetsplats som står ut lite framför alla andra. Som jag är mest..uppmärksam på. Och det gör också att jag känner mig så patetisk. Men jag kan ju inte hjälpa det. Det var länge sedan som jag kände att jag skulle vilja ha lite mer tid att betrakta en människa. Att den socialt accepterade tiden som gäller när man inte känner varandra inte riktigt räcker till. Jag skulle gärna få lite mer tid att betrakta dig. Jag kan ju inte säga att jag har några djupare känslor än så här, alls. Men det som jag har beskrivit är ändå rätt mycket för att existera i mitt karga och ickeexisterande känsloliv.
Som sagt känner jag mig patetiskt för att lilla, obetydliga jag uppmärksammar en sådan som du. Jag känner mig patetiskt till och med nu när jag skriver det. Kontrasten mellan dig och mig blir så stor att jag vill gå och dra något gammalt över mig. Så varför kan jag inte känna mig hyfsat obrydd med dig, som jag är med så många andra killar på kontoret? Svaret är enkelt. Anledningen är att du helt enkelt är väldigt objektivt tilltalande. Vissa kanske till och med skulle kunna beskriva det som perfektion på gränsen till tråkighet. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna finna någon som ser ut som en blandning mellan en dressmann-modell och en ken-docka attraktiv, men uppenbarligen. Du är dessutom utåtriktad, ödmjuk och trevlig. Din klädstil på jobbet är välklädd och klassisk, nästintill lite klinisk, med jeans, skjorta eller pull-over-tröjor. Om det gjordes en illustration av idealmannen i en lärobok skulle han antagligen se ut som du. Till råga på allt är din röst djup och lite nasal, vilket är den klart finaste av alla röstsorter. Faktum är att jag faktiskt inte riktigt kan relatera till den typen av människa du är. En sällsynt art, helt klart. Jag har inte träffat på något exemplar på så här nära håll förut.
Ni hör ju. Jag antar att alla flickor, tjejer, kvinnor och damer som kommer i din väg tycker att du är attraktiv, det vore inte ett dugg överraskande. Men det i sig gör mig irriterad på mig själv; är jag inte djupare än att jag tilltalas av sådana typiska idealiska attribut? Av klassisk symmetri och en utåtriktad personlighet? Är jag så allmängiltig i mina preferenser? Det vill jag inte vara. Jag ska inte attraheras av det som är allmängiltigt och vackert, jag ska attraheras av personer på min egen nivå. Att jag finner Peter attraktiv får mig att känna mig som en enfaldig skata som trånar efter allt som glittrar lite. Jag är en gråsten som ska dras till andra gråstenar, så enkelt är det. Allt annat blir bara patetiskt. "Det är en fråga om ränder och prickar", som någon sa i en Djungel-George-film en gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)