Inte för att det här är någon Youtube-klippblogg men.. 

När jag gick in på Karolinskas öron-näsa-hals-avdelning där på operationsdagen, för tio dagar sedan nu, kände jag mig ganska lugn. Visst kändes det inte direkt roligt, inte alls faktiskt, att någon skulle in och möblera om i mitt öra medan jag sov, men jag var ändå inte särskilt jätteilla till mods. Narkossjuksköterskan blev till och med förvånad över det faktum att det var första gången jag skulle bli sövd: "Och ändå är du så cool!". Eh, kanske det, om du säger det så. Men vad brukar folk egentligen göra innan de ska opereras då? Gråta? Få dödsångest? Ligga stela som en pinnar utan att svara på tilltal? Vad jag hade att vänta mig efter operationen kändes helt enkelt så abstrakt och ovisst att jag inte ens kunde känna någon direkt oro. Men nu vet jag ju vad en öronoperation innebär. Och inte för att en öronoperation är det absolut hemskaste man kan råka ut för, men jag kan ju ändå säga att jag verkligen inte kommer vara lika neutral om jag kommer opereras någon mer gång.

För det är på inget sätt trevligt att operera örat. Dagarna efter operationen är man groggy och får yrsel bara av att röra huvudet. Nu har jag inga kompresser i hörselgången längre, men trots att att det är tomt så känns det som om jag har örat fullproppat med bomull. Jag hör i princip ingenting på örat, men det är väl rätt normalt kanske, jag vet inte. Och en liten oförutsedd komplikation är att en del av min tunga blev avdomnad efter operationen. Fortfarande avdomnad efter tio dagar. Så oerhört kul. Läkaren säger att det var ju olyckligt att det blev så, och att det kan bero på att tungan legat klämd mellan slangar och saker som man har i halsen under narkosen. Att det är stor sannolikhet att det tungan kommer återhämta sig, men om det inte blir så så får sjukhuset göra en anmälan och så kommer jag få någon typ av ersättning. Men gud, ersättning. Som om ett par tusen kronor skulle göra från eller till. 

Okej, jag ska inte brodera ut mig mer i den här öronåkomman. Jag är medveten om att jag låter som en gammal tant som älskar att hålla monologer om sina krämpor. Men å andra sidan, vad är det egentligen för problem med sjukdomspratande tanter, och för den delen gubbar, då? Om man har krämpor är det väl klart att det finns ett behov av att dela med sig och prata om dem, precis som vilka andra problem i livet som helst?

Imorgon fyller jag tjugofyra år. 

Operation

Imorgon ska jag opereras. Örat. Jag är inte fullt insatt, och vill inte heller bli, i exakt hur operationen kommer genföras, men jag vet att man bland annat kommer borra upp brosket på baksidan av mitt öra för att komma in i det, och sedan fixa till trumhinnan i vilken det har blivit en slags ficka på något vis. Efter operationen, som kommer ske under narkos, kommer jag få stanna på sjukhuset över natten. Idag var jag där, på sjukhuset, och fick lite mer information om vad som ska hända imorgon. En rätt komplicerad operation, sa läkaren när jag frågade hur "stor" man kunde säga att operationen var. Jag blev inte så jättemycket klokare av det svaret, men så var ju frågan rätt efterblivet ställd också. Hur som helst så hoppas jag att allt går bra imorgon. Så klart. Att jag inte ska få bestående men i form av typ tinnitus, hörselnedsättning, varande öra eller permanent öronvärk. För risken finns ju (men det där sista med permanent öronvärk fantiserade jag ihop själv).

Familjen och bekanta som vet att jag ska opereras frågar hur det känns inför operationen. "Hur känns det nu rå?". För det är ju faktiskt, om man jämför, en rätt stor operation. Jag kommer få narkos, sova över på sjukhuset och ha vadd fasttejpad inuti örat i en vecka. Så rimligtvis borde jag ju känna någon slags oro. Men jag vet inte.. Det som jag i så fall oroar mig för är att jag ska få bestående men. Det känns ju inte kul alls att tänka på. Sen sa läkaren att man kunde känna yrsel ett tag efteråt också. Det känns inte heller så roligt. Jag hatar yrsel.

Nu började det kännas lite halvjobbigt när jag började tänka på bestående men och yrsel och grejer. Usch. Men jag hoppas att det kommer att gå bra.