Gasen i botten

På mitt jobb finns en kille som jag finner väldigt irriterande. Han vill säkert väl och så, men som sagt, han irriterar mig. Som bekant är det ju ett faktum att jag inte fungerar så smidigt socialt; tycker att det är läskigt att prata och känner mig obekväm allt som oftast, med allt och alla. Och det är ju lite synd i sig. Men något som jag inte förstår är varför folk inte bara kan låta mig vara ifred med mitt lilla utvecklingsstörda beteende. Back off, liksom. Att behöva stå ut med att folk kommenterar mig är verkligen mer än vad jag orkar med. Som den här killen på jobbet, till exempel. Idag på fikarasten (vi sitter några stycken) frågar han mig plötsligt hur det är med mig. Jag tycker att det är väldigt jobbigt att bli utpekad bland en grupp människor på det sättet, särskilt av folk jag inte riktigt känner som i den här situationen, men jag svarar och säger att jo, det är bara bra. Med rynkade ögonbryn säger han att jag verkar disträ och han stirrar så forskande på mig att jag måste vika undan med blicken. Han verkar verkligen gilla det där, att titta mig djupt i ögonen tills jag blir synbart nervös, eftersom det händer typ varje gång vi pratar. Det kanske är något sjukt spel som jag inte förstår. Något säger mig att han får en egokick av att se folk (läs mig) bli påverkade (läs nervösa) av hans närvaro och ja, good for him i så fall. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om han går och tror att jag är kär i honom. Det är jag inte. Dock så tror jag inte att han tittar mystiskt och ställer hundra frågor för att vara elak. Antagligen har han bara fått någon knäpp och försöker vara någon misslyckad hobbypsykolog; jag ska hjälpa henne ut ur det där skalet!!!, och det är väl en fin tanke. Lycka till. Men vanliga människor som vill vinna någons förtroende kanske lättar lite på gasen när samtalspartnern visar att den är sjukt obekväm med situationen istället för att verka roas av dennes nervositet och gasa på ännu mer. Men vad vet jag.

HEHE

ska inte plugga i höst och slutar därför på mitt deltidsjobb som kräver att man är student. jaha, men vad trevligt då tänker kanske någon nu, så då har jag alltså fått nytt jobb? eh...nej? *dumförklarar med himlande ögon*. har aldrig förstått vitsen med att vara ett sådant planeringsfreak. ja, allt kommer att bli skit, och ja, jag borde verkligen ta tag i allt istället för att med bitterljuv sinnesstämning se på medan det glider mig längre och längre ur händerna, som jag gör nu.

hur som helst. jag har inte sagt till någon på jobbet att min sista dag är på torsdag, och företaget jag jobbar på är så stort och opersonligt att jag har svårt att tro att några rykten skulle gå om min avgång. en del av mig njuter av att ingen kommer att ha en aning om var jag har tagit vägen. borta med vinden.

jag har en så kallad kompis på jobbet. hon är snäll och trygg och vegetarian och i ett annat liv och med en annan, mindre neurotisk personlighet från min sida så tror jag nästan att hon skulle kunna ha utbyte av mig och att vi skulle kunna vara kompisar på riktigt. men inte ens till henne har jag sagt att jag ska sluta. hade hoppats på att hon och jag skulle jobba samtidigt någon gång den här sista veckan så jag kunde nämna lite snabbt i förbifarten att ja, jag ska faktiskt sluta, men nu kommer jag alltså inte få chansen. känns så himla ruttet att bara försvinna utan att säga något. det går emot mina principer om att vara en god medmänniska. och att skicka meddelande eller skriva på wallen på facebook för att säga känns som att överdriva min egen betydelse något enormt. hon bryr sig ju säkert inte ens mycket alls. vilket å andra sidan är en tanke som känns ganska jobbig för mig. för trots att vi inte kände varandra särskilt bra alls, så var ju hon ändå, tragiskt nog, min bästa vän.

kul

idag var jag sjukt tyst på jobbet. betedde mig som värsta KONSTIGA TJEJEN och orkade inte ens anstränga mig för att låtsas vara normal och le och hitta på passande svar. energin fanns inte. helt enkelt bara en sån dag, vilket i och för sig är en lite konstig formulering eftersom i princip alla mina dagar är så. det är svårt att förstå varför man ska anstränga sig och prata och vara social när det a) är så obehagligt, och b) ändå aldrig blir bra, med tanke på att varje ansträngning jag gör bara blir ytterligare ett bevis för omvärlden på hur socialt dysfunktionell jag är. så istället: jag kapslar in mig och är plågsamt medveten om det men pallar liksom inte göra annat. awesome. allt är awesome.

idag var jag ledig. jag kan faktiskt skämmas lite över vad jag gör mina lediga dagar, typ helgen och så, eftersom jag aldrig gör någonting. idag gick jag upp klockan två. klädde på mig vanliga kläder klockan fem. la mig och vilade en stund vid sex. däremellan kollade jag på tv och slösurfade på datorn. alltid samma; att uppfyllas av tv- och datorbruset för att sedan gå och lägga sig. läser varken goda böcker eller målar akvareller. har ingen hobby eller så. tänker inte, använder aldrig hjärnan på något sätt alls. värda dagar. känner verkligen hur jag fördjupar min personlighet och lär känna mig själv.

Det här med människor

Jag har alltid ogillat supertrevliga människor. Ni vet, de där personerna som alltid verkar ha ett strålande leende till övers och som verkar genuint intresserade av allt och alla utan att behöva anstränga sig ett enda dugg. När jag pratar med en sådan människa blir skillnaden i våra personligheter alltid så påtaglig att jag får lust att gå och låsa in mig på en toalett. Jag är inte värdig dig. Jag är inte värdig någon. Irritationen kommer krypande, ackompanjerad av obehaget som alltid finns där tillsammans med andra människor. Sluta håna mig med er genuina trevlighet och era nyfikna frågor. Ser ni inte att jag är av en annan sort?

Jag har alltid tyckt bäst om att vara ensam, för då slipper jag påminnas om mina brister och oförmågor som i andras sällskap blir så plågsamt tydliga.

Egentligen borde man ju inte noja över sådant här, kan man ju tycka. Det är ju faktiskt bara att droppa ångesten och självföraktet och istället ha trevligt stund med den där trevliga människan. Skärp dig nu. Sluta var så självupptagen. Världen kretsar inte kring dig. Varför ha ångest när man kan ha trevligt? Jo. Så kan man tycka. Ja. Det kan man ju.

"I am a golden god!"

Igår på jobbet åt jag och en annan tjej lunch tillsammans på en restaurang som ligger i närheten. (Och ja, jag tackade ja till att jobba på ett lager eftersom jag inbillade mig att man inte skulle behöva prata med andra människor då, men ironiskt nog är det det mest sociala jobbet jag har haft). Hur som helst. Ända sedan morgonen hade jag sett fram emot att promenera iväg och få en lugn stund alldeles för mig själv där under lunchrasten, men tji fick jag. "Aha ska du äta ute? Amen jag kan faktiskt följa med. Jag kan ta min matlåda imorn istället". Fan. Jag har noll förståelse för att hon ens tyckte att det lät som en bra idé att luncha med mig. Jag menar, jag är liksom inte den som skämtar eller är lättpratad eller ens kan hålla igång en konversation utan att min röst stockar sig, och det måste hon ha fattat vid det här laget. Men hon är en snäll och trevlig människa, det är hon, och snälla och trevliga människor förtjänar fan att man anstränger sig lite tillbaka. Så där satt jag och försökte agera god samtalspartner. Det gick inte så bra, alls. Som i alla andra liknande situationer tar mina depersonalisationskänslor överhanden, jag får något av ett tunnelseende, känner mig mentalt disorienterad och tillsammans med mina sociala icke-skills gör det antagligen att jag uppfattas som (eller helt enkelt är?) en efterbliven idiot. Note to self: aldrig äta mat, eller för den delen umgås, ensam med någon igen.