Det var egentligen inte det här jag hade tänkt skriva om, men alldeles nyss så såg jag att en gammal kurskamrat som jag träffar ibland hade gjort en statusuppdatering på facebook som handlade om serien "Torka aldrig tårar utan handskar". Hon skrev  att hon just hade sett alla avsnitt i rad och i princip hade gråtit hela tiden, och att hon tyckte att den var så himla bra. Jag råkar faktiskt också ha följt den serien. Sista avsnittet sändes igår kväll. Och efter att ha sett det så konstaterade jag att den tv-serien verkligen inte hade gjort något särskilt intryck på mig. Visst är det ett hemskt ämne, det här med hiv och att alla homosexuella män plötsligt började dö i aids utan att det fanns några bromsmediciner än, men det var ju inte så att jag berördes särskilt mycket känslomässigt. Mina ögon blev nog inte fuktiga en enda gång. Om man brukar läsa den här bloggen ibland så vet man att jag föraktar mig själv väldigt mycket för att jag sedan en tid inte känner så mycket känslor, varken positiva eller negativa, eller berörs av något. Därför var det ju bara så himla IRONISKT att den där tjejen - min kurskamrat - skriver att hon grät tre timmar i sträck av en tv-serie som knappt berörde mig. Nu känner jag mig nu verkligen inte som en likgiltig, osympatisk totalt känslolös människa. Verkligen inte.

Men det jag egentligen tänkte skriva om var att jag nyss var hos min pappa (som bor väldigt nära min mamma, där jag bor). Vi började bråka om att jag, min syster och (antagligen) min bror kommer att vara hos våra kusiner på pappas födelsedag. Det var våra kusiner som föreslog den helgen och vi sa ja och ingen tänkte väl på vilket datum det var men sen när jag tittar i min almanacka ser jag att det innebär ju att vi kommer att vara borta när pappa fyller år. Redan då känner jag en liten obehagskänsla i magen. Fan. Jag orkar inte fatta det här beslutet; om jag ska tacka nej till kusinträffen eller stanna hemma och fira pappa. Orkar inte. När jag talar om för honom att det är bestämt att vi ska åka bort den helgen så säger han att det är väl självklart att man firar sin pappas födelsedag, och det är ju såklart att han vill det, men jag har inte ens  någon aning om vad jag egentligen tycker eller vill eller vad som är rätt eller fel, huvudet är bara tomt och trött, och jag orkar inte diskutera mer så jag går hem. En kvart senare får jag ett sms där han skriver att han är chockad över hur jag väljer bort honom och att han får försöka acceptera att "den närhet som normalt finns mellan barn och föräldrar inte finns mellan oss". Åh, jag orkar inte. Orkar inte. Som läget är nu så måste jag välja mellan pest eller kolera. Antingen att följa med på kusinträffen som planerat och göra pappa sjukt arg och besviken, eller att stanna hemma från kusinerna och fira pappa, som fortfarande kommer vara besviken efter vårt bråk idag. Ser verkligen inte fram emot den här helgen.

Nu har vi bestämt att vi ska träffas. Han (som i min före detta arbetskamrat som jag senast såg för två år sen) och jag. Vi chattade för en en halvtimme sen och han frågade igen hur jag kände mig och att jag gärna fick säga till om jag ville träffas. Och jag tänkte att fan,  nu kan jag inte hålla på och skjuta upp det längre. Jag kan inte bara gå och vänta på att jag ska bli av med den här känslolösheten. Att ha det som en förutsättning för att kunna träffa honom är bara så himla destruktivt. Men det känns fortfarande jävligt sjukt att vi faktiskt SKA träffas. Han skulle höra av sig när han kunde någon helg. Det är ju inte så att jag känner mig särskilt mycket bättre eller känner mer känslor än senast jag sa nej till honom. Nej, allt känns mest exakt likadant. Jag känner mig fortfarande lika oförmögen att känna sorg, kärlek, ömhet, lust, längtan, och så vidare. Jag känner mig fortfarande såväl psykiskt som fysiskt totalt jävla avstängd och jag är livrädd för hur jag kommer känna mig när jag träffar honom. Tänk om jag bara känner mig trött och likgiltig med honom också? Vill inte ens tänka på det.

Men hur ska det gå då? Det känns så jävla surrealistiskt. Men jag MÅSTE göra det. Att inte göra det, och att därmed inte kunna släppa tanken på honom och alltid undra hur det skulle ha blivit om vi träffats, tär på mig, de vet jag. Då träffar jag hellre honom, det blir misslyckat, och så kan jag lägga honom bakom mig. För det är ju säkerligen så det kommer bli. Jag kommer känna mig helt mentalt bortkopplad, trött och likgiltig, och vi kommer inte kunna hitta på något att säga varandra. För vad ska jag säga? Jag gör ingenting om dagarna. Jag har inga kompisar. Jag har INGENTING att prata om. Jag är INGEN. Jag har inte ens några åsikter. Eller känslor. Så jävla stört. Självklart kommer att han vara artig men efter vårt misslyckade "häng" slash dejt så kommer han att undra vad han tänkte på när han sa att han ville träffa mig. Han kommer gå hem besviken, jag kommer gå hem totalt förnedrad. Men det är jag ju beredd på. Jag är beredd.

Fan alltså. Surrealistiskt är ordet. Jag har skrivit det förut. Att han och jag ska träffas känns som något som egentligen inte kan hända. Det är något som naturlagarna inte tillåter. Så oerhört skevt och obalanserat eftersom han är så bra och fin och smart och omtänksam och jag är mentalt störd och inte ens kan känna känslor. Det är som i en tragisk film eller i någon bok men det sorgliga är ju att det är på riktigt. Det är mitt liv.

En liten del av mig hoppas att det kommer gå någorlunda bra när vi ses ändå. Jag är glad att jag i alla fall fortfarande kan hoppas, lite, även om jag inte tror på det. Jag undrar verkligen hur det kommer gå, det här. Hur FAN det ska gå.