Nu har vi bestämt att vi ska träffas. Han (som i min före detta arbetskamrat som jag senast såg för två år sen) och jag. Vi chattade för en en halvtimme sen och han frågade igen hur jag kände mig och att jag gärna fick säga till om jag ville träffas. Och jag tänkte att fan,  nu kan jag inte hålla på och skjuta upp det längre. Jag kan inte bara gå och vänta på att jag ska bli av med den här känslolösheten. Att ha det som en förutsättning för att kunna träffa honom är bara så himla destruktivt. Men det känns fortfarande jävligt sjukt att vi faktiskt SKA träffas. Han skulle höra av sig när han kunde någon helg. Det är ju inte så att jag känner mig särskilt mycket bättre eller känner mer känslor än senast jag sa nej till honom. Nej, allt känns mest exakt likadant. Jag känner mig fortfarande lika oförmögen att känna sorg, kärlek, ömhet, lust, längtan, och så vidare. Jag känner mig fortfarande såväl psykiskt som fysiskt totalt jävla avstängd och jag är livrädd för hur jag kommer känna mig när jag träffar honom. Tänk om jag bara känner mig trött och likgiltig med honom också? Vill inte ens tänka på det.

Men hur ska det gå då? Det känns så jävla surrealistiskt. Men jag MÅSTE göra det. Att inte göra det, och att därmed inte kunna släppa tanken på honom och alltid undra hur det skulle ha blivit om vi träffats, tär på mig, de vet jag. Då träffar jag hellre honom, det blir misslyckat, och så kan jag lägga honom bakom mig. För det är ju säkerligen så det kommer bli. Jag kommer känna mig helt mentalt bortkopplad, trött och likgiltig, och vi kommer inte kunna hitta på något att säga varandra. För vad ska jag säga? Jag gör ingenting om dagarna. Jag har inga kompisar. Jag har INGENTING att prata om. Jag är INGEN. Jag har inte ens några åsikter. Eller känslor. Så jävla stört. Självklart kommer att han vara artig men efter vårt misslyckade "häng" slash dejt så kommer han att undra vad han tänkte på när han sa att han ville träffa mig. Han kommer gå hem besviken, jag kommer gå hem totalt förnedrad. Men det är jag ju beredd på. Jag är beredd.

Fan alltså. Surrealistiskt är ordet. Jag har skrivit det förut. Att han och jag ska träffas känns som något som egentligen inte kan hända. Det är något som naturlagarna inte tillåter. Så oerhört skevt och obalanserat eftersom han är så bra och fin och smart och omtänksam och jag är mentalt störd och inte ens kan känna känslor. Det är som i en tragisk film eller i någon bok men det sorgliga är ju att det är på riktigt. Det är mitt liv.

En liten del av mig hoppas att det kommer gå någorlunda bra när vi ses ändå. Jag är glad att jag i alla fall fortfarande kan hoppas, lite, även om jag inte tror på det. Jag undrar verkligen hur det kommer gå, det här. Hur FAN det ska gå.