SPAM SPAM SPAM SPAM. Men ja. Men det är fan min blogg.

Sitter och lyssnar på den subscribade spellistan "Glam rock hits of the 80's". Come on feel the noise. Girls, rock your boys. We'll get wild, wild, wild. Wild, wild, wild. Något får mig att vilja höja volymen på högtalarna till max och spela den där låten på repeat tills något sprängs. Tills något händer. Det känns som precis rätt låt för att försöka spränga sönder stagnation. Det är något i melodin. Något strävande, något oförlöst. Något.. Äh, jag har ingen aning. Nu blev det en annan låt och jag tappade feelingen. Nu lägger jag ner det här och går och lägger mig.

Osexigt

Att skriva om sin sjukskrivning är sjukt osexigt, jag vet, men det här måste bara få luftas lite. Jag fick alltså avslag på min ansökan om att få sjukpenning för den tiden jag har varit (och kommer vara) sjukskriven. Ingen ersättning alls alltså. Så det blir helt enkelt till att fortsätta leva på sparpengarna. Men det känns så himla surt bara att tvingas ta från det där sparkontot hela tiden. De pengarna var ju i princip öronmärkta för studier eller boende. Saker blir inte alltid som man tänkt sig.

Efter att ha öppnat och läst brevet om avslaget så var jag i alla fall lite, vad ska man säga, rådvill. Vad händer nu liksom? Hur ska samhället ta hand om mig nu? Så jag mejlar tillbaks till Försäkringskassan och frågar helt enkelt var jag nu ska vända mig för att få någon slags ersättning. Är det att söka socialbidrag som gäller då? frågar jag. Så här såg svarsmejlet ut som jag fick idag:  

Alltså, vilket jävla cp-svar. Bara allmänt cepe helt enkelt. Haha. Den där handläggaren verkar ju till och med vara mer bakom flötet än jag. Och notera särskilt de tre l:en i "istället". Kanske skulle man börja jobba på försäkringskassan?

Jag kanske låter lite obrydd och sådär i och med den smått raljerande tonen i det här inlägget, men hur sjukt det än låter så ÄR jag faktiskt rätt likgiltig. Jag blir inte ens upprörd över att jag inte får någon sjukpenning. Jaha, liksom. Så nu ska man alltså söka socialbidrag. Happ. Men jag orkar inte ens bry mig. Det är bara skrattretande. Hela mitt liv alltså. Det är ett skämt. Ett jävla skämt.

Yoga

jag funderar på att börja på yoga. jag menar, det kan ju inte skada. under ett halvår i gymnasiet gick jag och en klasskompis på yogakurs en vardagskväll i veckan. jag minns det som en fin tid. det kändes bra att dela yogan tillsammans med henne. hon och jag som hade något alldeles eget. jag saknar henne. på yogan gjorde man solhälsningar och böjde kroppen i onaturliga, muskelkrävande vinklar. efteråt var det avslappning kring tända ljus och till finstämd östländsk musik.

när jag tänker på yoga så tänker jag på den där kursen och då tänker jag på henne. jag ville verkligen inte att vi skulle förlora kontakten. ville inte mista henne ur mitt liv. men hon var ofta bortrest eller upptagen med studier (det här var alltså postgymnsial tid) och det gick längre och längre mellan tillfällena vi sågs. vi skrev mejl till varandra på facebook men det kunde vara tyst från henne i flera månader. sen plötsligt fick jag något glatt mejl från henne där det stod "hej! hur mår du?". jag hade svårt att förhålla mig till den där sporadiska vänligheten. ändå sög jag åt mig varje liten gnutta uppmärksamhet från henne som en uttorkad svamp. men insikten om att jag numera snarare var en bekant än en vän för henne gjorde mig väldigt sorgsen. men jag var heller inte helt förvånad över det. visst var hon min vän, men jag tyckte aldrig att hon lät mig komma riktigt nära henne. eller så var det jag som skapade det avståndet, inte vet jag. hur som helst har hon en sån speciell och underbar personlighet att jag nog egentligen aldrig har räckt till för henne, aldrig på riktigt. jag tror inte att hon aktivt valde bort mig, men när gymnasiet var slut och hon började upptäcka världen och träffa massor av nya människor blev jag helt enkelt utkonkurrerad av intressantare, färgstarkare, mer älskvärda personer. det är ju helt naturligt. men ändå. jag saknar henne.

Sjukskriven pga dum i huvudet

Så som rubriken lyder skulle det gärna kunna få stå i mitt läkarintyg. För trots att min psykiatriker har angett depression som sjukskrivningsorsak så går jag ju faktiskt inte runt och känner mig direkt deprimerad. Jag varken gråter, har ångest eller grubblar. Men det har jag ju skrivit förut. Jag känner mig snarare efterbliven. Helt enkelt dum i huvudet. Innehållslös.

Att ha psykiska problem är inget man ska skämmas över tycker jag, verkligen inte. Ändå kan jag inte låta bli att känna en sån oerhörd skam när det gäller mig själv. Men jag skäms inte över att jag mår psykisk dåligt, utan det är över hur jag mår psykiskt dåligt. Om jag ändå hade en vanlig depression, brukar jag tänka. En sån där där man gråter, är nedstämd och plågsamt berörd av sitt eget liv. Tillståndet som jag befinner mig i är snarare motsatsen. Min psykiska ohälsa är inte grubblande, nedstämd och gråtmild. Min psykiska ohälsa är bara likgiltig, känslolös, ointresserad och totalt osympatisk. Och det känner jag en sån jävla skam över. Mitt självförakt är enormt. Vilken slags människa har jag blivit egentligen när varenda positivt drag jag någonsin haft uppenbarligen är försvunnet? Om jag ändå kunde ha en vanlig depression.

mitt liv slutade för fyra år sedan. jag blev tjugo år. ibland när jag anstränger för mig att vara positiv tänker jag att jag ju faktiskt hade ett okej liv i tjugo år. det är ju ändå en ganska lång tid.

jag kan egentligen inte klaga på de där tjugo åren. visst gick jag för det mesta runt med en känsla av att precis lyckas hålla näsan ovanför vattenytan, men å andra sidan: hur många människor har inte självtvivel och grubbande som följeslagare stora delar av livet?

en del personer hinner skaffa sig många erfarenheter på tjugo år. jag är inte en av dem.

jag hann bara skrapa lite på ytan av livet. jag har så många saker kvar att upptäcka. jag hann bara skrapa på ytan.

hade så mycket kvar av mig själv att lära känna. så mycket kvar av mig själv att acceptera, komma till rätta med, utveckla. jag var en oslipad glasbit. ingen mänsklig ädelsten direkt, men ändå med potential att, med lite jobb, bli något rätt okej. men något blev fel. något blev oerhört fel.

så många känslor som jag troligen aldrig kommer känna igen. så många frågor hängande i luften som jag aldrig kommer få svar på.

hur känns det att vara kär? jag vet inte. jag vet hur det känns att vara nästintill besatt av en kille, att snegla och på avstånd beundra, att drömma om honom på nätterna och att tycka att det är sjukt obehagligt att vara i närheten av honom. men att ordet kär skulle kunna innebära en lycklig och positiv upplevelse? nej. det vet jag inget om.

hur är det att ligga med någon? (jag har legat med en person, men det var så berusat och oskönt att det inte räknas). hur det att ligga med någon som man så jävla gärna vill ligga med, sådär så att ens kropp hungrar och skriker efter det? hur är det att ligga med någon som man är kär i?

hur fan är det ens att få uppskattning av någon man är kär i? hur är det att kyssa någon man är kär i?

hur är det att gå klart en utbildning och ta examen? hur är det att ha en svenssonvanlig, ordnad tillvaro med stabilt boende och normalt jävla nio till fem-jobb? (och kanske en pojkvän också?)

det finns så mycket som jag fortfarande undrar.

(jag struntar i att jag skriver i en blogg utan besökare. jag bryr mig inte. det var längesedan jag hade någon stolthet eller ens något positivt att upprätthålla)