Ja. Jo.

Mitt spektrum av känslor bara krymper och krymper. Hatar det. Sedan någon vecka känner jag mig mer wacko än någonsin. Jag kan inte definiera vad en psykopat är, men det känns i alla fall som om jag är en. Ångesten och nedstämdheten är borta, men så är tyvärr också alla andra känslor. Så istället för att vara ledsen är jag bara apatisk, likgiltig och fullständigt ointresserad av allt och alla. Jag måste nog ha den mest osympatiska personligheten i hela världen. Totalt oförmögen att beröras av någonting. Då och då har det känts som om jag ska börja gråta, men då är det som om gråten stoppas på vägen någonstans i bröstet och bara resulterat i att det känns lite tyngre att andas i någon sekund. Jag känner ingen ömhet till mina familjemedlemmar. Jag känner ingenting alls. Jag hatar så oerhört att jag känner mig så här, men samtidigt är jag också läskigt känslomässigt oberörd av det. Jag konstaterar att det är obeskrivligt hemskt att inte känna känslor eller kärlek (varför ska man leva då?), men samtidigt är jag så känslomässigt död inuti att jag varken får tårar i ögonen eller känner mig ledsen. Så jävla sjukt.

På riktigt så saknar jag ångesten och sorgen (men absolut inte den värsta då, för det var fullkomligt olidligt) som jag kände för någon månad sedan. Då var jag i alla fall berörd av mitt liv, jag kände känslor. Och är det egentligen inte ens känslor som definierar personligheten? Först kommer ju känslorna, och efteråt tankarna som förklarar eller resonerar i känslornas spår. Hur som helst pallar jag inte att bli personlighetsförändrad varannan månad så här. Ena månaden känner jag mig mentalt avdomnad på dagarna men gråter mig ändå till sömns om kvällarna, andra månaden har jag konstant ångest, gråter så fort jag är ensam och är sjukt beroende av familjen, tredje månaden är jag totalt känslokall, likgiltig och bryr mig inte ett dugg om någon eller någonting. Just nu känner jag mig längre bort än någonsin från den person jag "egentligen" tycker att jag är. Men vad är "egentligen" då? Den personen jag var för tre och ett halvt år sedan, innan jag började känna mig fullständigt psycho och allt bara gick stadigt neråt efter det? Jag hatar, hatar, hatar det här.

Se läkare..

Jag såg den snygga läkaren tidigare ikväll när jag stod och väntade på bussen. Först såg jag inte att det var han utan konstaterade bara lite halvt omedvetet sådär som man gör att det var en relativt ung, välklädd dude som kom gående i mörkret. Det var först när han hade ställt sig några meter ifrån som jag tillät mig att snegla lite åt hans håll, för rent instinktivt vill man ju väldigt gärna veta hur dudes i en egen ålder ser ut, och då gick det upp för mig att jag kände igen de där ansiktsdragen och det faktiskt var läkaren som jag var hos i måndags. Men med vanliga, medvetna kläder var han bra mycket snyggare än i sin turkosa sjukhusuniform. Och han såg mycket yngre ut. Han kan fanimej inte vara äldre än 25, 26.

Jag har mått dåligt över det här hela kvällen; att jag såg honom och att han (fortfarande) var söt och ung och läkare, och dessutom såg bra ut privat. Det hade på något sätt varit lättare om han kommit gående i gymnastikskor och funktionell vindjacka där på busshållplatsen. Eller om han hade varit så snygg att jag direkt hade sett honom som en helt annan sort. Men nu var det ju inte så, och jag kände mig mer misslyckad än någonsin.

Egentligen är min reaktion patetisk. Ja, han är en snygg, lyckad person som är läkare, och ja, jag är en ganska ful, tråkig människa som är totalt underlägsen honom på alla sätt och vis. Sånt är livet. Vissa är helt enkelt bättre än andra, det är bara att acceptera. Det bästa man kan göra är att inte jämföra sig med sådana människor. Men jag har fortfarande ångest, och jag fattar inte varför.

Jag antar att jag på något sätt tycker att han förkroppsligar motsatsen till mig, är allt som jag inte är. (Och han är läkare, för fan. Läkare! Övermänniskor. Hur kan man vilja ansvara för någon annans liv? Hur smart och driven måste man inte vara för att få högsta betyg i alla gymnasieämnen? Hur stabil måste man inte vara och hur underbar personlighet måste man inte ha för att känna sig manad att ha ett arbete där ett enda felbeslut kan DÖDA människor?). För mig är läkare överlägsna människor som jag alltid kommer beundra och känna mig mindre värd än, och aldrig kommer kunna förstå mig på.

Ju bättre någon annan är, desto påtagligare blir mina egna fel och brister. Och om den där braiga personen råkar vara kille känner jag mig av någon anledning dubbelt misslyckad. Om det var en tjej skulle jag bara ha varit underlägsen, men eftersom det är en kille så känner jag mig dessutom bortvald och oduglig också.

Jag känner mig så oerhört puckad som känner så här. Att jag känner mig ledsen för att en kille i min egen ålder är bättre och mer lyckad än mig, och för att jag inser att jag aldrig skulle duga som flickvän honom. So what? Så oerhört onödig tanke. Så att jag vill slå mig själv med en sko i huvudet. Ingen duger för alla människor, det finns alltid några som är bättre. Om man skulle gå och må dåligt för varje människa som är bättre än en själv skulle jag må dåligt hela tiden. Men det gör jag ju också.

Why should it be so bad to be bad when it's so hard to be anything at all?

Igår låg jag i sängen och tänkte lite. Kom fram till att om jag bara visste att EN enda annan människa kände likadant som jag så skulle det känns lite lättare. Då skulle jag kunna tänka att okej, man KAN faktiskt känna så här. Att det är ett verkligt sjukdomstillstånd och inte bara jag som har blivit sjuk i huvudet och omedvetet inbillar mig att allt känns overkligt. Men det är svårt det där, för det är ju omöjligt att förstå hur någon annan upplever verkligheten. Bara för att någon säger orden "jag förstår hur du känner dig" eller "så känner jag också" så är det ju ingen garanti för att det faktiskt är så. Hur som helst.

Sen tänkte jag på kärlek. Hur najs det vore att faktiskt ha någon. Att någon vill ha en som flickvän/pojkvän måste ju förrestenvara den ultimata bekräftelsen på att man är en okej person. För det är ju det livet handlar om. Relationer.

Såg Christer Lindwarvs dag på "Stjärnorna på slottet" häromdagen och blev verkligen illa till mods. Han verkade så tragisk och ensam. Han hade aldrig hade bott ihop med någon och sa att han inte riktigt visste vad det var för fel på honom. Allt framstod bara som så himla tragiskt och jag kände ångesten komma krypande. Sådär kommer ju jag bli. Även om man vill tro det så är det ju verkligen inte alla människor som hittar kärleken eller bemästrar kärleksrelationer. Vissa kanske helt enkelt har för oattraktiva, dåliga personligheter för att en annan människa ska vilja ha dem som partner. Kanske är det så för Chister Lindwarv. Och det är definitivt så för mig.

I don't do too much gambling these days

Varför ska jag alltid få fett snygga läkare när jag går till doktorn? Eller i alla fall unga män som omöjligt kan vara särskilt många år äldre än mig? Var på vårdcentralen idag för att, med anledning av den där obehagliga kroppsliga ångesten som jag hade för några veckor sedan och till viss del fortfarande har, ta lite prover för att kolla att det inte är någon major kemisk obalans i min kropp. Så där satt jag beskrev mina diffusa, konstiga problem (som med all säkerhet ändå bara beror på ångest och depression) för någon som jag instinktivt verkligen inte hade någon lust att framstå som världens pucko inför.

Att tas för en hypokondrisk uppmärksamhetssökare av en tjock medelålders gubbe eller en tant skulle inte spela så stor roll. Men att sitta och avslöja mig själv sådär inför en kille/man i min egen ålder.. Nej. Det känns inte okej alls. Att inse att man är så totalt underlägsen någon som borde vara ens jämlike, att sitta mittemot varandra i de uppenbara rollerna "framgångsrik normal människa" och "misslyckad, tragisk människa bortom räddning" känns bara sjukt. Jag försökte vara trevlig och gav respons när han skojade någon gång men hela situationen sög ändå bara ut mig på energi. När han kollade historiken i min patientjournal och började fråga om mina tidigare problem så orkade jag inte spela med längre utan sa att jag bara sökte för de problem jag hade nu. Jag ville inte att han skulle börja rota och få reda på att jag känner overklighetskänslor. Ville helt enkelt inte.