När jag satt i en läsesal i skolbibblan och pluggade tidigare i veckan reste sig en kille som satt några meter ifrån mig och frågade om jag hade ett stift till hans stiftpenna, som uppenbarligen hade tagit slut. Det var jag verkligen inte beredd på. Jag blir alltid så jäkla överrumplad när okända människor pratar med mig, för i min värld pratar man helt enkelt inte med människor man inte känner (och nej, jag har aldrig påstått att jag är en särskilt rolig person..). Hur som helst svarar jag att jo men det kanske kan finnas och säger något i stil med "eh, vilken..?" och tittar frågande på hans penna. Lyckligtvis förstår han att jag syftar på stiftstorleken och svarar "0,7". Det visar sig att stiftförpackningen jag har i mitt pennskrin råkar vara av precis den storleken, och medan jag öppnar den lilla förpackningen och tar ut det millimetersmala stiftet tänker jag som ett mantra "darra inte på handen, darra inte på handen". Och jag darrade faktiskt inte på handen. Ger stiftet till honom och försöker mig på ett vanligt, vänligt leende, dock oklart hur bra jag lyckas.
Jag måste erkänna att den här killen var ganska söt. Ungefär i min ålder tror jag, möjligtvis ett-två år yngre, dock är jag rätt dålig på att avgöra folks ålder. Men grejen är den att hade det varit en annan tjej som hade frågat mig om stift hade jag nog tyckt att det hade varit en aning konstigt, ja, att resa sig upp och fråga någon om stift i en knäpptyst läsesal. Särskilt eftersom jag faktiskt satt och skrev med kulspetspenna. Det är väl typ att gå utanför de oskrivna konventionerna som råder i en tyst läsessal (inget samröre med okända människor!). Men eftersom han var en ja, söt kille, så passerade han med det, med lätthet. Självklart.
Efter att jag hade gett stiftet bankade mitt hjärta så fort och hårt av nervositet att jag kunde känna det fysiskt. Bonk, bonk, bonk, bonk. Ungefär så där som det brukar göra på upprop innan ens namn ropas upp och man måste svara ja så att alla blickar i hela salen vänds mot en. Och så även nu alltså. Nästan lite patetiskt att man ska behöva få adrenalinpåslag och hjärtklappning av att byta några ord med en vanlig människa. När jag öppnade mitt pennskrin där för att ta ut stiftet kände jag dessutom att jag verkligen förkroppsligade klyschan av den prydliga tjejen som har koll på alla grejer och som hjälper den den charmige, slarvige killen. Jag tror inte att jag gillar den rollen.
Kontentan av det här oproportioneligt långa inlägget i förhållande till den lilla, lilla situationen är i alla fall att jag efteråt blev lite småirriterad på den här killen, som uppenbarligen tyckte att jag såg så duktig och prydlig ut att jag säkert hade ett stift med mig, och att han antagligen ansåg att mina tankar om honom hade så liten betydelse att han självklart kunde stega fram trots att det skulle kunna uppfattas som lite udda. Jag vet inte om de här slutsatserna har någon som helst koppling till hur det var egentligen, men situationen fick mig i alla fall att känna mig lite mindre än innan. Och jag kände mer än någonsin att jag verkligen inte gillar att bli socialt överraskad. Varken min kropp eller mitt psyke hanterar det särskilt bra.
