Tidigare ikväll på väg hem från jobbet. Kolmörkt fast klockan var åtta. Gick ut från tunnelbanan och in på gångvägen i riktning mot min lägenhet. Jag vet inte var jag hade tankarna riktigt. Men jag tänkte på det gamla vanliga; att jag inte känner, älskar, påverkas. Aldrig. Verkligen försökte rikta tankarna till sånt som jag kan tänka att jag kan känna någonting av. Som till exempel att jag hatar mitt liv och att det här inte funkar och att utan några vidare känslor, drifter eller preferenser, vare sig det handlar om människor eller om musik, så är man ju faktiskt..ingenting. Jag är ingenting.

Kanske var det en känslomässig reaktion på tankarna. Eller så har jag undermedvetet lärt mig börja gråta på min egen befallning. Men gråta gjorde jag i alla fall. Till och med så att jag fick gå en liten omväg invid den nedsläckta konstgräsfotbollsplanen för att ingen skulle kunna passera mig på nära håll. Men den där gråten gör mig bara ännu mer frustrerad. För det är ju ingen förlösande och genuin sorggråt som jag önskar att det var. Det kan ju vara så befriande att gråta, sådär på riktigt. Men det var nog ungefär två år sedan jag upplevde den där "riktiga" gråten sist. Den "rätta" gråten. Mina tårar numera är känslolösa. Inget händer inuti bröstet. Inga sorgilningar längs vänstra skuldran. Min gråt numera är helt enkelt bara tårar som rinner. Vem fan gråter på det sättet?

Jag hatar er, känslor. Ni är fel, osammanhängande och knappt märkbara. Jag vill sparka er i magen. Jag mår illa när jag tänker på er. På mig. Så major fel i känslomaskineriet. Och känslorna som jag inte har hatar jag också. Om inte mer. De fina, värdefulla, som valde att lämna mig. Förmågan att känna riktig kärlek till familjen. Förmågan att känna sorg och skuld. Förmågan att beröras på djupet av filmer och musik. Förmågan att längta så oerhört efter en pojkvän, eller något liknande, att tanken på mig och en kille jag tyckte om (behövde inte ens vara någon jag kände innan) skulle vara den bästa känslan i världen. Känslan av att smälta inombords när man tittar på någon som man tycker är så himla fin. Min sexualdrift, både den fysiska och psykiska. Förmågan att beröras av människor. Jag hatar er, känslorna som har svikit mig.

Var inne på facebook för en stund sedan och två tjejer, oberoende av varandra, hade postat en bild på sin mamma med texten "min vackra mamma" och typ "min fina, fina mamma". Känner mig så jävla rutten när jag ser sånt. Jag som inte ens känner kärlek till min mamma. I alla fall känns det ju inte som det. Jag skulle aldrig kunna spontanposta en bild på min mamma och skriva "fina mamma" av ren kärlek. Jag kan inte ens, på riktigt, föreställa mig den känslan. Så jävla kall och osympatisk är jag. Jag skäms.

Och praktiken blev ju förlängd. Till den sista oktober. Jag blir bara mer och mer irriterad på mina chefer för varje dag, som är så sega och ja, respektlösa, som väntar med att ta det där beslutet om ifall jag får anställning eller inte. Vafan, min ursprungliga praktikperiod var ju fyra månader, vilket är LÅNGT, tycker jag. Tänk om dom inte anställer mig. Haha. Så har jag gått och undrat och väntat i ett halvt jävla år. Förlänga praktiken för att sedan säga nej, tack. Då vet jag inte vad jag gör. På riktigt. Då lägger jag ner och går i ide.