Jag behöver en time-out. Behöver bryta av den här nedåtgående spiralen; den ständiga degraderingen av min personlighet. Gud, det känns inte ens som om jag kan skriva längre. Det var så längesedan som jag gjorde det. Och när jag nu gör det får jag typ prestationsångest och skrivkramp. Jag kan inte ens formulera meningar. Nåja. Får väl försöka så gott jag kan.

Det är som att jag blir sämre och sämre hela tiden. Min personlighet alltså. Sakta, sakta, visserligen. Men ändå en ständig försämring. Känner mig så likgiltig, känslokall och ointresserad. Samtidigt tar det sociala obehaget ett allt starkare grepp om mig. Jag är fan obekväm hela tiden. Jag försöker bete mig så normalt och sällskapligt jag kan mot arbetskamraterna, men grejen med socialt obehag (i alla fall för mig) är att det övermannar mig totalt. Det är omöjligt att spela trevlig när jag känner mig som en darrande asplöv inombords och bara vill bort från situationen. Ansiktet rinner av mig, om ni förstår vad jag menar. Anletsdragen som ofrivilligt förvrids till en obekväm grimas och jag kan inte ens förmå ansiktsmusklerna att forma ett ursäktande leende. Då finns bara ett alternativ kvar: att fly.

Jag orkar inte gå runt och skämmas över mig själv längre. Orkar inte gå och hata min kantighet och min brist på sociala skills. Men framförallt orkar jag inte gå runt och känna mig så här inuti. Att vara ständigt obekväm tar på krafterna. Vill ju bara kunna leva ett vanligt liv. Kunna uppskatta vänner, familj och arbetskamrater. Finna ljusglimtar i småsaker och kunna känna meningsfullhet i vardagen. Sedan är ju det här sociala obehaget bara en liten, liten del av min psykiska ohälsa. Men att kunna känna mig någorlunda bekväm i andra människors sällskap vore ju i alla fall ett klart steg i rätt riktning.

Jag måste nog, verkligen måste, säga upp mig från jobbet. Jag har hamnat i en roll som jag inte kan ta mig ur. Jag känner mig totalt fastcementerad och kan inte röra mig en millimeter. Obekvämheten bara ökar och ökar, och för varje dag hårdnar strypgreppet om min hals. Ju mer socialt obehag jag känner, desto mer isolerar jag mig och undviker andra. Och ju mer jag undviker sociala situationer, ju mindre social träning får jag ju, vilket resulterar att jag känner mig ännu obekvämare nästa gång jag måste prata med någon. En mycket dålig spiral.

Usch, jag känner mig helt dum i huvudet. Är det här texten ens läsbar? Förut tyckte jag att jag gjorde mig bäst i skrift. Det var först genom bokstäver mot vit bakgrund som jag kunde uttrycka och förmedla mitt rätta jag. Men jag vet inte. De dagarna kanske är förbi. Eller så har hela mitt inre ändrats, och att det är det som lyser igenom i form av att jag inte ens kan skriva längre. Ja. Inte vet jag. På återseende.