Idag, efter besöket hos psykolog-Lars, fikade jag hemma hos min pappa. Han gillar att diskutera saker som han tänker på. Och jag flikar väl in vad jag tycker om det han säger, trots att jag känner mig konstant halvsovande (och mentalt bortkopplad) och har en röst som låter precis lika borta som jag känner mig. Men tillsammas med pappa spelar det ju inte så stor roll hur jag framstår. Min pappa gör ibland väldigt korkade grejer och vissa saker tycker vi väldigt, väldigt olika om. Ungefär så olika så att vi börjar bråka varje gång vissa ämnen kommer på tal. Men oftast är han snäll, och ofta säger han snälla saker för att muntra upp mig. Han säger att han har svårt att förstå att jag är så trött och inte kan koncentrera mig på att plugga när han tycker jag säger så mycket smarta saker när vi diskuterar. Han säger att om vårt samtal var en anställningsintervju så skulle han anställa mig direkt. Tack pappa. Jag sa att han gärna fick vara min referens. För jag menar, det måste ju verkligen väga tungt, att ha sin egen pappa som referens. En människa som är programmerad att tycka allt man gör och säger är fantastiskt. Mother, am I good looking? Och apropå den meningen, om den made any sense, så drömde jag om Markus Krunegård igår natt. Vi pratade om något (i typ en källare?), och efter vårt korta samtal sa han att han tyckte det var trevligt att prata med mig, som om han ville att jag skulle förstå att han verkligen tyckte det. Som om jag var speciell. Dock så var jag inte kär i honom i drömmen eller något. För övrigt var det längesen som jag hade en sån där dröm från vilken man vaknar upp och vill tilbaka till. Det känns synd att konstatera att till och med mina drömmar är relativt känslolösa numera.
Annars så är det mesta sig likt med mig. Känslolöst, likgiltigt och äckligt. Det värsta är att jag verkar vänja mig mer och mer vid det, att känna mig så här, för jag stör mig allt mindre på det. Jag hatar att jag verkar vänja mig vid ett tillstånd (att vara känslolös, likgiltig, osympatisk, osv., osv.) som till en början fick mig att känna mig sinnessjuk. Jag vill ju inte vänja mig. Vill inte glömma bort hur jag var. För om jag vänjer mig och inte ens längre saknar att känna känslor, vilket verkar ha blivit fallet, hur ska jag då kunna komma tillbaks till ett någorlunda fungerande känsloliv? Det är det jag inte fattar. Känns som ett jävla moment 22.
Och som jag har skrivit förut så skäms jag något oerhört över den jag har blivit och hur jag känner mig inuti. Skäms så obeskrivligt mycket över hur äckligt neutral och likgiltig jag är till mig själv, mitt liv; till allt. VARFÖR kan jag inte beröras av mitt eget liv? Varför kan jag inte gråta längre? Varför känner jag mig så jävla neutral och obrydd trots att jag samtidigt hatar mitt liv och egentligen inte vill leva? Den här äckliga, neutrala känslan jag känner konstant inuti gör ju att jag inte kan känna mig annat än sinnessjuk. Jag hatar det. Hatar. Jag kan omöjligt ta mig själv på allvar när mitt känsloliv är så uppenbart fucked up. Jag kan omöjligt acceptera att det här är "jag", för det får det inte vara. Det får det inte ha blivit. Jag har ingen aning om hur jag ska förhålla mig till mig själv numera. Ingen aning.
