I don't get you

Sexton dagar sedan du fick mitt senaste meddelande nu. Om man nu skulle vara av den sorten som räknade på sådant, alltså. Jag tänker på dig varje dag. På att du aldrig hör av dig. Men jag har ingen aning om vad jag egentligen känner för dig. Som sagt. Om jag ens känner något. Det här situationen känns bisarr. Jag har gått in på facebook varje dag de senaste sexton dagarna för att se om jag fått något meddelande från dig. Och då får jag ändå en automatisk notifikation till min mejl om det är så att jag har fått ett meddelande. Det vet jag. Men lik förbannat fortsätter jag att logga in på facebook.

Jag tänker inte skriva en gång till och fråga hur läget är. Tänker inte förnedra mig själv på det viset. Om man känner att man verkar behöva påminna en bekant om ens existens är nog den känslan i sig en rätt bra ledtråd till åt vilket håll relationen håller på att utvecklas. En gång är ingen gång. Två gånger är en gång för mycket. Så att skriva tjabba tjena hallå är ett otänkbart alternativ. Vilket betyder att det enda jag kan, och kommer att göra, är att vänta.
 

Vara vid liv vs. leva

Jag följer en blogg som skrivs av en journalist som har obotlig cancer. Hans, journalistens, blogg är väldigt känd, så kanske har ni redan kollat in den. Ämnet är naturligtvis fascinerande i sig, att han delar med sig av sin vardag med en svår sjukdom som bara blir värre och värre, men han skriver dessutom så oerhört bra. Så känslosamt, vackert, klokt.

Idag hade han lagt upp ett nytt inlägg. Det handlade om sex. I inlägget skriver han bland annat att sedan han fick sin första orgasm så har han alltid hade haft ett omättligt begär. Att hans stora problem är att han inte kommer hinna ha tillräckligt mycket sex innan hans kropp inte orkar längre och att han attraheras av den kvinnliga uppenbarelsen, och så vidare. Fast när han skriver det låter det så klart mycket vackrare.

Det där sexinlägget fick mig att känna mig som något uttjänt. Som något förtorkat och ickelevande. Jag har ju upplevt sexlust, längtan och begär. Jag har känt att den tveklöst bästa känslan på jorden skulle vara om jag fick vara nära en kille som gillade mig. Om så bara för en kväll. Att jag i just den stunden faktiskt skulle känna mig..riktigt lycklig. Någon natt låg jag i min säng och föreställde mig att jag skulle få chansen att ligga med en kille (ja, vem spelade faktiskt inte någon större roll) och fann mig själv i någon märklig fast ändå sjukt fascinerande känslomix av begär och gråt. Så jag vet ju hur viktigt de där grejerna kan vara för en. Hur obeskrivliga och underbara känslor som kan vara kopplade till ja, könsdriften. Det är en stor sorg för mig att jag inte verkar ha någon längre. Som om jag blivit snuvad på en stor del av vad livet faktiskt går ut på.

Den här cancersjuke killen i alla fall, eller mannen om man så vill, är bara tjugonio år. Hans liv kommer alltså att bli bra mycket kortare än de flesta människors. Säkert kortare än mitt också. Så egentligen borde jag väl känna mig lite positivare av att det faktiskt finns de som har det värre. Som till exempel dör unga. För även om jag inte kan veta så är det ju ändå statistiskt sett stor chans att jag kommer leva rätt många år till.  Och det borde jag ju vara tacksam för, antar jag. Den allmänna uppfattningen är ju att ett långt människoliv är något bra medan ett kort liv är sorgligt. Men efter varje gång jag har läst ett av hans blogginlägg så frågar jag mig mer och mer hur jävla viktigt längden på livet är, egentligen. Han känner så mycket. Tänker så mycket. Hans inre verkar vara för bra och fint för att vara sant. Han njuter och uppfylls av naturen och sina medmänniskor. Han har en oerhörd längtan efter att få barn. Han älskar och han gråter. Han lever verkligen. I tv-programmet "Annas eviga" i SVT, där han var med i ett avsnitt med temat döden, sa han själv att han tyckte att han hade levt ett  rikt liv. Jag tror honom.

Så vad är egentligen sorgligast, funderar jag: ett kort och rikt liv eller ett långt och fattigt? Det är klart att det inte går att besvara den frågan. Men min magkänsla säger ändå att om jag fick välja, vilket man ju i och för sig inte får, skulle jag utan tvekan föredra att leva i trettio år framför att vara vid liv i åttio.

Jag, jag tittar mycket på teve men jag skriver knappt längre

Det händer ingenting i mig. Inte ett jävla dugg. Jag tror inte ens att det går att föreställa sig att ett mänskligt inre kan vara så jävla likgiltigt och obefintligt som mitt är numera. Det enda jag gör är att gå runt och förakta mig själv och vänta på att det ska ske någon spontan förändring i min hjärna som gör att jag känner lite mer känslor igen. (Men  kan jag sluta tjata om det här i verkligen varje inlägg? Nej, tyvärr.)

Det känns som om mitt gamla jag - den gamla Matilda - håller på att fada ut. Så har det i och för sig varit länge nu, men nu känns det som om processen börjar närma sig sin slutfas. Jag saknar den gamla Matilda. Eller åtminstone Matilda för ett år sedan. Hon som kände ömhet för sin familj och som kunde känna vemod och sorg, både över sin egen och andras situation. Hon som kunde smälta inombords av en söt killes uppenbarelse, alltid hade en liten crush på någon och längtade så efter en pojkvän. Hon som kände en sån energi och tillfredsställelse av att ta hand om och se djur må bra att hon hade en hemlig dröm om att någon gång kunna ha ett litet minizoo. Hon som kunde beröras av filmer och musik. Hon som var intresserad av och tyckte om andra människor. Hon som kunde gråta. Hon som kunde.. Jag har svårt att komma ihåg mer. Snart är det enda jag har kvar av mig själv mina bleknande minnen. Skräckslaget försöker jag hålla hålla fast vid dem så att de aldrig kan försvinna, men det är som att greppa en näve sand. Vad händer när det sista sandkornet har fallit ur min hand? Vem har jag blivit då?

Och han (brukar jag skriva M kanske?), som inte har hört av sig på länge nu. Det kanske är lika bra. Men jag undrar så hur han tänker. Det gör jag. Så himla märklig situation bara. Att han hör av sig och vill träffas men sedan verkar ha tappat intresset totalt. Bortvald utan att ens ha gjort något anspråk på att bli vald. Som sagt känns det här inte jätteplågsamt, men jag gillar heller inte smaken av det. Den kommer nog ta ett tag att bli av med.  

Jag ser ju att du har läst mitt senaste meddelande på facebook. Seen Sun 00:51. Svart på vitt. Fem dagar sedan.

Vilken patetisk följetong den här bloggen har blivit på sistone. Men i alla fall. Jag har sagt ja till att träffas två helger nu. Första gången kunde du inte och förra helgen fick du förhinder. Från mitt perspektiv låter det rimligt att vi då träffas den här helgen, om båda kan. Nu är det torsdag och fem dagar sedan du läste mitt meddelande. Jag förstår inte riktigt. Vad tänker du? Har du ändrat dig? Vore det sjukt konstigt om jag skickade iväg ett till meddelande till dig där jag frågade hur läget var? Är jag sjukt jävla jobbig om jag gör det? Jag kan inte avgöra.

Men jag gillar inte överraskningar. Om du nu skulle vilja träffas på lördag så vill jag inte veta det på fredag kväll. Måste hinna förbereda mig mentalt. Vill i alla fall ha en chans att försöka. Och igen: jag förstår inte. En del av mig tycker att det är respektlöst av dig att vänta så länge med att svara. En annan del av mig tycker att jag bara borde vara tacksam över det faktum att du ens har lust att träffa mig. Att jag ska vara tacksam över den lilla uppmärksamhet jag får från dig. Jag orkar inte med det här längre. Mår typ illa. Av mig själv. Jag längtar tills det här är över.

Over and done with

Jaha. Jag trodde verkligen att vi, han och jag, skulle träffas nu i helgen. Det var ju så det var sagt. Men det verkar inte bli så. En av hans morföräldrar fyllde år och det skulle firas lite. Och bio med familjen efter det. Han frågade om det gick bra att skjuta på vårat möte lite. Jag antar att det betyder att vi inte kommer kunna träffas den här helgen.

Jag hatar att känna så här. Att jag känner mig lite bitter och irriterad på hela grejen. Och på honom. Jag vill inte vara en sådan människa. Verkligen inte. 

Som sagt har jag aldrig sett fram emot vårt möte. Sorgligt men sant. Men ändå känner jag att jag måste - vill - träffa honom. Det är något som måste ske helt enkelt. Jag tror att det blir bäst så, att vi träffas. Men jag har ingen lust att vänta mer. Det här är ingen väntan som för något gott med sig. Våra meddelanden till varandra känns mer och mer urholkade. Jag vet inte varför, men det känns så. Tonen i hans "kram" i slutet av varje meddelande har gått från angeläget till pliktskyldigt. I alla fall från mitt perspektiv. Men jag kan ju inte veta. Men ändå. Som om vårt intresse för varandra (eller snarare hans intresse) sakta har tynat bort, innan vi ens har träffats. Fattar ingenting. 

Men..bio med familjen? Som en nyuppkommen anledning till att han inte kan träffa mig. Fan, jag vill inte vara så här bitter. Men det känns så konstigt bara. Om det handlade om någon kille som jag hade lust att träffa skulle jag inte tveka en sekund att skippa en biokväll med familjen. Med det menar jag inte att jag tycker att han har anledning att vilja träffa mig, för det tycker jag inte. Men jag kan tyvärr inte tolka honom på något annat sätt än att hans intresse för mig har börjat svalna. Och även om jag som sagt inte ens vet vad jag känner för honom så är det ju aldrig kul att bli bortvald.

I meddelandet frågar han hur det är annars med mig. Den frågan är för övrigt bara konstig för mig numera. Hur det är? Ja, som vanligt. Som det alltid är. Det är ju inte som att det går upp och ner, mitt mående. Som det gör hos vanliga människor. Jag är lika borta, känslolös, likgiltig, efterbliven, osympatisk, cp och äcklig som jag alltid är. Mitt inre är fångat i en mardrömslik stiltje och vattenytan har knappt krusats på snart ett år. 

Så, vad händer nu då? Ja, jag antar - eller snarare vet - att jag kommer skicka tillbaks ett hjärndött meddelande där jag  skriver att det är "okej" och att vi får träffas någon annan gång. När det passar honom. Och därefter kommer den där väntan igen, på att han ska skriva någon dag som passar. Återigen.  

Vill skriva något men vet liksom inte vad jag ska skriva. Eller ens vad jag vill säga. 

Han hörde av sig igår, efter en tystnad på tre och en halv vecka. Allt är bara så förvirrat. Det kommer ju ändå inte bli bra till slut. Allt är bara slöseri. Strunta i mig. Ge mig inte uppmärksamhet. Behandla mig som luft. För jag är kall och hård som en sten inombords. Om jag ändå bara kunde beröras av tillvaron. Om jag kunde känna. Lust, sorg, längtan. Vardagliga mänskliga känslor. Mitt liv skulle vara långt ifrån bra, men det skulle ändå vara bra mycket rikare än det är nu.

För livet är ju inte mer än känslorna man har att applicera på det. Har antagligen skrivit just den meningen förut, men det är något jag tänker väldigt mycket numera. För det är ju så hopplöst sant. Livet är aldrig mer än känslorna man har tillgång till. Livet kan vara hur lite som helst. Det vet jag nu. Och då menar jag inte hemskt, utan helt enkelt bara lite. En människa kan vara hur tom och likgiltig som helst. Det vet jag nu.

Det finns ingen gräns för hur lite ett liv, eller en människa, kan vara.  

När man känner så här är det väldigt märkligt att leva. Och att tänka på framtiden. För även om inget känns direkt hemskt eller plågsamt så är den överväldigande känslan däremot att det mesta är onödigt. Mitt liv är utspätt på gränsen till rent vatten. Jag bara skvalpar runt, helt tom såväl i huvudet som i känslolivet. Jag lider inte aktivt, men samtidigt får tanken på framtiden mig att må en aning illa. Allt är så onödigt bara. 

Jag vill bara dunka huvudet i väggen tills jag börjar beröras av livet igen. Vill misshandla mig själv. Så att någonting händer. Men det enda jag kan är väl att vänta. Inget har ju funkat hittills. Imorse ringde jag återbud till psykolog-Lars. Sa att jag var sjuk och inte kunde komma. Det var så värt sjuttio kronor, vilket det kostar om man ställer in, att ligga kvar i sängen. 

Imorgon ska jag börja i en grupp. Gruppen består av cirka tio sjukskrivna människor som under insyn av två arbetsterapeuter sitter i ett rum och gör olika saker som ska försöka likna arbetsuppgifter. För att undersöka hur man fungerar i en arbetsliknande miljö. För att så att säga värdera sin arbetsförmåga. Ett första steg mot att komma in, eller tillbaks, i en sysselsättning.

Jag har aldrig träffat gruppdeltagarna, men jag har varit på två förberedande möten med de två gråhåriga, vänliga terapeutkvinnorna som håller i verksamheten. De behandlar mig som om jag vore skör som en liten fågelunge. Men jag känner mig ju inte skör. Mitt dåliga mående är ju som sagt inte av den sköra och känslosvallande typen. Jag känner mig ju mest bara, likgiltig, känslokall och efterbliven. Så att bli bemött med sådan hänsyn och känslighet som terapeuterna visar mig gör mig nästan illa till mods. För det känns ju som om mina problem är av en kaliber som inte gör mig förtjänt av någon hjälp. Jag menar, hur kan jag förtjäna någon annans uppmärksamhet eller omtanke när jag själv är en så osympatisk människa? Det går ju bara inte ihop. I alla fall inte i mitt huvud.

I den här arbetsgruppen tillverkar man små tygklädda lådor. Man kan också välja att sy någonting på symaskin eller arbeta i något dataprogram på en av de två stationära datorerna. Ja, ni hör ju. Det verkar ju inte vara världens mest avancerade uppgifter. Förlåt, men jag tvivlar inte på att jag klarar av att tillverka en liten låda. ("Det tror jag inte på förrän jag ser det", skämtade psykolog-Lars när jag sa det till honom. Jag gillar honom.). Men det blir säkert bra, det här. Om inte annat en ny erfarenhet.

Sedan några dagar har jag haft någon slags värk i överkroppen. Den är omöjlig att lokalisera och kan nog bäst beskrivas som en allmän svaghetskänsla i vad jag antar är muskler eller kanske leder. Ryggen, axlarna, nacken, bröstkorgen, halsen. Egentligen är det väl ingen stor grej. Men vanligtvis så känner man ju inte av sin kropp särskilt mycket. I alla fall inte jag. Det är först när den inte fungerar som den ska som man blir uppmärksam på den.

Och jag har känt av min kropp rätt så mycket på senaste tiden. För drygt en vecka sedan fick jag plötsligt ont i ena foten så att jag haltade i två dagar. Bara sådär. Och nu den här molande värken. Och jag höll nästan på att glömma: jag kan ju dessutom lägga till öronoperation och hörselnedsättning på ena örat på mitt sjukdoms-cv. Gosh. Sist jag checkade var jag tjugofyra och inte åttio år som min kropp uppenbarligen verkar tro.

Nä, dags att börja styrketräna antar jag. Bygga in skelettet i lite muskler. Det har man ju hört ska vara bra. Kanske inte direkt för örat då, men för övriga kroppen. Plus att jag gärna skulle se att min nuvarande sladderkropp förvandlades till en mer fit sådan. Ja, vi får se hur det blir med det här träningsinitiativet. Jag gillar i alla fall tanken på det.

Jag sitter och är mosig i huvudet, som vanligt. Det är ju det enda stadium som min hjärna är förmögen att befinna sig i sedan några år. Nåja. Idag har jag bara umgåtts med hundarna. Familjens två hundar som jag, som inte gör någonting om dagarna, har i uppgift att ta hand om. Rätt logiskt. Jag ger dem frukost, tar ut dem på promenader, och ja, helt enkelt hänger med dem.

Förut tyckte jag väldigt mycket om mina hundar. Jag tyckte om att gå ut med dem. Kände kärlek och samhörighet. Jag tror till och med att jag älskade dem på något sätt. Men sedan ungefär två år är det verkligen annorlunda när det gäller mitt förhållande till hundarna. Numera tycker jag mest bara att det är jobbigt att ta hand om dem. Och det faktum att det inte känns som om jag tycker om dem särskilt mycket gör i sin tur att jag får dåligt samvete. Jag känner mig som en elak och osympatisk människa. Tycker inte ens om mina egna hundar längre.

När jag tittar på dem där de ligger och vilar på den stora grönluddiga mattan i vardagsrummet så känner jag mig obehaglig till mods. Hur kan jag inte känna något för mina hundar som jag tyckte så mycket om förut? När någon av dem gnäller eller tittar på mig med sina stora, bruna hundögon känner jag det dåliga samvetet och självföraktet gnaga ikapp inuti mig. Ni förtjänar att tas om hand av någon som tycker om och uppskattar er. Inte av någon som är likgiltig och till och med mår dåligt av er, som det är nu. Förut var det kul att ha hund. Nu ger deras, hundarnas alltså, närvaro bara upphov till obehag i mig.

Till sist tänkte jag bara säga att jag tycker synd om er som läser min blogg. Samma ältande och gnäll, inlägg efter inlägg, om den här så kallade känslolösheten. Kan ju inte vara så himla kul att läsa. Men tack för att ni gör det.

God knows it ain't easy to behave in this spotlight

Jag är inne på facebook och på newsfeeden längst upp i höger ser jag att han (ja, han) lyssnar på Mando Diao på Spotify. Det gör mig irriterad. Frustrerad. Varför måste han just lyssna på Mando Diao? Jag har alltid gillat deras musik. Ett tag för några år sen var deras låtar ungefär det enda som spelades i mina hörlurar. "The new boy", "You can't steel my love", "Annie's Angle", "God Knows", med mera. Jag skulle kunna räkna upp hur många som helst. Ett soundtrack till en period i mitt liv. En del av mig. Så kan jag inte få ha de där låtarna ifred, bara som mina? Varför måste du inkräkta och färga dem med din existens så att jag ofrivilligt kommer att börja tänka på dig när jag hör dem?

För jag kan ju inte se på dig på något annat sätt än som någon som jag kommer träffa en gång och sedan aldrig se mer igen. Även om jag försöker kan jag inte föreställa mig något annat scenario. Hur synd det än är. Tanken på dig för inte med sig några som helst positiva känslor hos mig.

När jag tänker på dig blir jag irriterad. Som om det är du som har gjort så att jag mår dåligt. Som om du utsätter mig för det här med vilja. Men det gör du ju inte. Naturligtvis inte. Du är en fin och underbar person. Jag var kär i dig. Jag fattar för mitt liv inte hur jag kan känna ilska mot dig. Det får mig att känna ännu mer självförakt. Usch. USCH. Okej att det känns som om du kommer att bli sjukt besviken när du träffar mig, men varför är jag arg på dig för det? Varför verkar mitt inre tycka att jag har rätt att reagera med ilska mot någon bara för att jag känner att jag inte duger för den?

Och kan du kanske höra av dig om när du hade tänkt att vi skulle ses? Det var mer än en och en halv vecka sedan du sa att du skulle höra av dig när du visste en helg som passade. Har du så mycket att göra? Eller är jag inte så viktig? Men det var ju faktiskt du som tog initiativ till att träffas? Jag känner irritationen öka i styrka. Och där kommer självföraktet - för att jag känner irritation - som ett brev på posten.

Hur sjukt och självdestruktivt det än låter så vill jag ju bara få vårt möte överstökat. Jag har inte lust att tänka  på dig mer nu. Du får mig bara att upptäcka fler och fler dåliga sidor hos mig själv. Det tär för mycket.

Det var egentligen inte det här jag hade tänkt skriva om, men alldeles nyss så såg jag att en gammal kurskamrat som jag träffar ibland hade gjort en statusuppdatering på facebook som handlade om serien "Torka aldrig tårar utan handskar". Hon skrev  att hon just hade sett alla avsnitt i rad och i princip hade gråtit hela tiden, och att hon tyckte att den var så himla bra. Jag råkar faktiskt också ha följt den serien. Sista avsnittet sändes igår kväll. Och efter att ha sett det så konstaterade jag att den tv-serien verkligen inte hade gjort något särskilt intryck på mig. Visst är det ett hemskt ämne, det här med hiv och att alla homosexuella män plötsligt började dö i aids utan att det fanns några bromsmediciner än, men det var ju inte så att jag berördes särskilt mycket känslomässigt. Mina ögon blev nog inte fuktiga en enda gång. Om man brukar läsa den här bloggen ibland så vet man att jag föraktar mig själv väldigt mycket för att jag sedan en tid inte känner så mycket känslor, varken positiva eller negativa, eller berörs av något. Därför var det ju bara så himla IRONISKT att den där tjejen - min kurskamrat - skriver att hon grät tre timmar i sträck av en tv-serie som knappt berörde mig. Nu känner jag mig nu verkligen inte som en likgiltig, osympatisk totalt känslolös människa. Verkligen inte.

Men det jag egentligen tänkte skriva om var att jag nyss var hos min pappa (som bor väldigt nära min mamma, där jag bor). Vi började bråka om att jag, min syster och (antagligen) min bror kommer att vara hos våra kusiner på pappas födelsedag. Det var våra kusiner som föreslog den helgen och vi sa ja och ingen tänkte väl på vilket datum det var men sen när jag tittar i min almanacka ser jag att det innebär ju att vi kommer att vara borta när pappa fyller år. Redan då känner jag en liten obehagskänsla i magen. Fan. Jag orkar inte fatta det här beslutet; om jag ska tacka nej till kusinträffen eller stanna hemma och fira pappa. Orkar inte. När jag talar om för honom att det är bestämt att vi ska åka bort den helgen så säger han att det är väl självklart att man firar sin pappas födelsedag, och det är ju såklart att han vill det, men jag har inte ens  någon aning om vad jag egentligen tycker eller vill eller vad som är rätt eller fel, huvudet är bara tomt och trött, och jag orkar inte diskutera mer så jag går hem. En kvart senare får jag ett sms där han skriver att han är chockad över hur jag väljer bort honom och att han får försöka acceptera att "den närhet som normalt finns mellan barn och föräldrar inte finns mellan oss". Åh, jag orkar inte. Orkar inte. Som läget är nu så måste jag välja mellan pest eller kolera. Antingen att följa med på kusinträffen som planerat och göra pappa sjukt arg och besviken, eller att stanna hemma från kusinerna och fira pappa, som fortfarande kommer vara besviken efter vårt bråk idag. Ser verkligen inte fram emot den här helgen.

Nu har vi bestämt att vi ska träffas. Han (som i min före detta arbetskamrat som jag senast såg för två år sen) och jag. Vi chattade för en en halvtimme sen och han frågade igen hur jag kände mig och att jag gärna fick säga till om jag ville träffas. Och jag tänkte att fan,  nu kan jag inte hålla på och skjuta upp det längre. Jag kan inte bara gå och vänta på att jag ska bli av med den här känslolösheten. Att ha det som en förutsättning för att kunna träffa honom är bara så himla destruktivt. Men det känns fortfarande jävligt sjukt att vi faktiskt SKA träffas. Han skulle höra av sig när han kunde någon helg. Det är ju inte så att jag känner mig särskilt mycket bättre eller känner mer känslor än senast jag sa nej till honom. Nej, allt känns mest exakt likadant. Jag känner mig fortfarande lika oförmögen att känna sorg, kärlek, ömhet, lust, längtan, och så vidare. Jag känner mig fortfarande såväl psykiskt som fysiskt totalt jävla avstängd och jag är livrädd för hur jag kommer känna mig när jag träffar honom. Tänk om jag bara känner mig trött och likgiltig med honom också? Vill inte ens tänka på det.

Men hur ska det gå då? Det känns så jävla surrealistiskt. Men jag MÅSTE göra det. Att inte göra det, och att därmed inte kunna släppa tanken på honom och alltid undra hur det skulle ha blivit om vi träffats, tär på mig, de vet jag. Då träffar jag hellre honom, det blir misslyckat, och så kan jag lägga honom bakom mig. För det är ju säkerligen så det kommer bli. Jag kommer känna mig helt mentalt bortkopplad, trött och likgiltig, och vi kommer inte kunna hitta på något att säga varandra. För vad ska jag säga? Jag gör ingenting om dagarna. Jag har inga kompisar. Jag har INGENTING att prata om. Jag är INGEN. Jag har inte ens några åsikter. Eller känslor. Så jävla stört. Självklart kommer att han vara artig men efter vårt misslyckade "häng" slash dejt så kommer han att undra vad han tänkte på när han sa att han ville träffa mig. Han kommer gå hem besviken, jag kommer gå hem totalt förnedrad. Men det är jag ju beredd på. Jag är beredd.

Fan alltså. Surrealistiskt är ordet. Jag har skrivit det förut. Att han och jag ska träffas känns som något som egentligen inte kan hända. Det är något som naturlagarna inte tillåter. Så oerhört skevt och obalanserat eftersom han är så bra och fin och smart och omtänksam och jag är mentalt störd och inte ens kan känna känslor. Det är som i en tragisk film eller i någon bok men det sorgliga är ju att det är på riktigt. Det är mitt liv.

En liten del av mig hoppas att det kommer gå någorlunda bra när vi ses ändå. Jag är glad att jag i alla fall fortfarande kan hoppas, lite, även om jag inte tror på det. Jag undrar verkligen hur det kommer gå, det här. Hur FAN det ska gå.

Inte för att det här är någon Youtube-klippblogg men.. 

När jag gick in på Karolinskas öron-näsa-hals-avdelning där på operationsdagen, för tio dagar sedan nu, kände jag mig ganska lugn. Visst kändes det inte direkt roligt, inte alls faktiskt, att någon skulle in och möblera om i mitt öra medan jag sov, men jag var ändå inte särskilt jätteilla till mods. Narkossjuksköterskan blev till och med förvånad över det faktum att det var första gången jag skulle bli sövd: "Och ändå är du så cool!". Eh, kanske det, om du säger det så. Men vad brukar folk egentligen göra innan de ska opereras då? Gråta? Få dödsångest? Ligga stela som en pinnar utan att svara på tilltal? Vad jag hade att vänta mig efter operationen kändes helt enkelt så abstrakt och ovisst att jag inte ens kunde känna någon direkt oro. Men nu vet jag ju vad en öronoperation innebär. Och inte för att en öronoperation är det absolut hemskaste man kan råka ut för, men jag kan ju ändå säga att jag verkligen inte kommer vara lika neutral om jag kommer opereras någon mer gång.

För det är på inget sätt trevligt att operera örat. Dagarna efter operationen är man groggy och får yrsel bara av att röra huvudet. Nu har jag inga kompresser i hörselgången längre, men trots att att det är tomt så känns det som om jag har örat fullproppat med bomull. Jag hör i princip ingenting på örat, men det är väl rätt normalt kanske, jag vet inte. Och en liten oförutsedd komplikation är att en del av min tunga blev avdomnad efter operationen. Fortfarande avdomnad efter tio dagar. Så oerhört kul. Läkaren säger att det var ju olyckligt att det blev så, och att det kan bero på att tungan legat klämd mellan slangar och saker som man har i halsen under narkosen. Att det är stor sannolikhet att det tungan kommer återhämta sig, men om det inte blir så så får sjukhuset göra en anmälan och så kommer jag få någon typ av ersättning. Men gud, ersättning. Som om ett par tusen kronor skulle göra från eller till. 

Okej, jag ska inte brodera ut mig mer i den här öronåkomman. Jag är medveten om att jag låter som en gammal tant som älskar att hålla monologer om sina krämpor. Men å andra sidan, vad är det egentligen för problem med sjukdomspratande tanter, och för den delen gubbar, då? Om man har krämpor är det väl klart att det finns ett behov av att dela med sig och prata om dem, precis som vilka andra problem i livet som helst?

Imorgon fyller jag tjugofyra år. 

Operation

Imorgon ska jag opereras. Örat. Jag är inte fullt insatt, och vill inte heller bli, i exakt hur operationen kommer genföras, men jag vet att man bland annat kommer borra upp brosket på baksidan av mitt öra för att komma in i det, och sedan fixa till trumhinnan i vilken det har blivit en slags ficka på något vis. Efter operationen, som kommer ske under narkos, kommer jag få stanna på sjukhuset över natten. Idag var jag där, på sjukhuset, och fick lite mer information om vad som ska hända imorgon. En rätt komplicerad operation, sa läkaren när jag frågade hur "stor" man kunde säga att operationen var. Jag blev inte så jättemycket klokare av det svaret, men så var ju frågan rätt efterblivet ställd också. Hur som helst så hoppas jag att allt går bra imorgon. Så klart. Att jag inte ska få bestående men i form av typ tinnitus, hörselnedsättning, varande öra eller permanent öronvärk. För risken finns ju (men det där sista med permanent öronvärk fantiserade jag ihop själv).

Familjen och bekanta som vet att jag ska opereras frågar hur det känns inför operationen. "Hur känns det nu rå?". För det är ju faktiskt, om man jämför, en rätt stor operation. Jag kommer få narkos, sova över på sjukhuset och ha vadd fasttejpad inuti örat i en vecka. Så rimligtvis borde jag ju känna någon slags oro. Men jag vet inte.. Det som jag i så fall oroar mig för är att jag ska få bestående men. Det känns ju inte kul alls att tänka på. Sen sa läkaren att man kunde känna yrsel ett tag efteråt också. Det känns inte heller så roligt. Jag hatar yrsel.

Nu började det kännas lite halvjobbigt när jag började tänka på bestående men och yrsel och grejer. Usch. Men jag hoppas att det kommer att gå bra.

SPAM SPAM SPAM SPAM. Men ja. Men det är fan min blogg.

Sitter och lyssnar på den subscribade spellistan "Glam rock hits of the 80's". Come on feel the noise. Girls, rock your boys. We'll get wild, wild, wild. Wild, wild, wild. Något får mig att vilja höja volymen på högtalarna till max och spela den där låten på repeat tills något sprängs. Tills något händer. Det känns som precis rätt låt för att försöka spränga sönder stagnation. Det är något i melodin. Något strävande, något oförlöst. Något.. Äh, jag har ingen aning. Nu blev det en annan låt och jag tappade feelingen. Nu lägger jag ner det här och går och lägger mig.

Osexigt

Att skriva om sin sjukskrivning är sjukt osexigt, jag vet, men det här måste bara få luftas lite. Jag fick alltså avslag på min ansökan om att få sjukpenning för den tiden jag har varit (och kommer vara) sjukskriven. Ingen ersättning alls alltså. Så det blir helt enkelt till att fortsätta leva på sparpengarna. Men det känns så himla surt bara att tvingas ta från det där sparkontot hela tiden. De pengarna var ju i princip öronmärkta för studier eller boende. Saker blir inte alltid som man tänkt sig.

Efter att ha öppnat och läst brevet om avslaget så var jag i alla fall lite, vad ska man säga, rådvill. Vad händer nu liksom? Hur ska samhället ta hand om mig nu? Så jag mejlar tillbaks till Försäkringskassan och frågar helt enkelt var jag nu ska vända mig för att få någon slags ersättning. Är det att söka socialbidrag som gäller då? frågar jag. Så här såg svarsmejlet ut som jag fick idag:  

Alltså, vilket jävla cp-svar. Bara allmänt cepe helt enkelt. Haha. Den där handläggaren verkar ju till och med vara mer bakom flötet än jag. Och notera särskilt de tre l:en i "istället". Kanske skulle man börja jobba på försäkringskassan?

Jag kanske låter lite obrydd och sådär i och med den smått raljerande tonen i det här inlägget, men hur sjukt det än låter så ÄR jag faktiskt rätt likgiltig. Jag blir inte ens upprörd över att jag inte får någon sjukpenning. Jaha, liksom. Så nu ska man alltså söka socialbidrag. Happ. Men jag orkar inte ens bry mig. Det är bara skrattretande. Hela mitt liv alltså. Det är ett skämt. Ett jävla skämt.

Yoga

jag funderar på att börja på yoga. jag menar, det kan ju inte skada. under ett halvår i gymnasiet gick jag och en klasskompis på yogakurs en vardagskväll i veckan. jag minns det som en fin tid. det kändes bra att dela yogan tillsammans med henne. hon och jag som hade något alldeles eget. jag saknar henne. på yogan gjorde man solhälsningar och böjde kroppen i onaturliga, muskelkrävande vinklar. efteråt var det avslappning kring tända ljus och till finstämd östländsk musik.

när jag tänker på yoga så tänker jag på den där kursen och då tänker jag på henne. jag ville verkligen inte att vi skulle förlora kontakten. ville inte mista henne ur mitt liv. men hon var ofta bortrest eller upptagen med studier (det här var alltså postgymnsial tid) och det gick längre och längre mellan tillfällena vi sågs. vi skrev mejl till varandra på facebook men det kunde vara tyst från henne i flera månader. sen plötsligt fick jag något glatt mejl från henne där det stod "hej! hur mår du?". jag hade svårt att förhålla mig till den där sporadiska vänligheten. ändå sög jag åt mig varje liten gnutta uppmärksamhet från henne som en uttorkad svamp. men insikten om att jag numera snarare var en bekant än en vän för henne gjorde mig väldigt sorgsen. men jag var heller inte helt förvånad över det. visst var hon min vän, men jag tyckte aldrig att hon lät mig komma riktigt nära henne. eller så var det jag som skapade det avståndet, inte vet jag. hur som helst har hon en sån speciell och underbar personlighet att jag nog egentligen aldrig har räckt till för henne, aldrig på riktigt. jag tror inte att hon aktivt valde bort mig, men när gymnasiet var slut och hon började upptäcka världen och träffa massor av nya människor blev jag helt enkelt utkonkurrerad av intressantare, färgstarkare, mer älskvärda personer. det är ju helt naturligt. men ändå. jag saknar henne.

Sjukskriven pga dum i huvudet

Så som rubriken lyder skulle det gärna kunna få stå i mitt läkarintyg. För trots att min psykiatriker har angett depression som sjukskrivningsorsak så går jag ju faktiskt inte runt och känner mig direkt deprimerad. Jag varken gråter, har ångest eller grubblar. Men det har jag ju skrivit förut. Jag känner mig snarare efterbliven. Helt enkelt dum i huvudet. Innehållslös.

Att ha psykiska problem är inget man ska skämmas över tycker jag, verkligen inte. Ändå kan jag inte låta bli att känna en sån oerhörd skam när det gäller mig själv. Men jag skäms inte över att jag mår psykisk dåligt, utan det är över hur jag mår psykiskt dåligt. Om jag ändå hade en vanlig depression, brukar jag tänka. En sån där där man gråter, är nedstämd och plågsamt berörd av sitt eget liv. Tillståndet som jag befinner mig i är snarare motsatsen. Min psykiska ohälsa är inte grubblande, nedstämd och gråtmild. Min psykiska ohälsa är bara likgiltig, känslolös, ointresserad och totalt osympatisk. Och det känner jag en sån jävla skam över. Mitt självförakt är enormt. Vilken slags människa har jag blivit egentligen när varenda positivt drag jag någonsin haft uppenbarligen är försvunnet? Om jag ändå kunde ha en vanlig depression.

mitt liv slutade för fyra år sedan. jag blev tjugo år. ibland när jag anstränger för mig att vara positiv tänker jag att jag ju faktiskt hade ett okej liv i tjugo år. det är ju ändå en ganska lång tid.

jag kan egentligen inte klaga på de där tjugo åren. visst gick jag för det mesta runt med en känsla av att precis lyckas hålla näsan ovanför vattenytan, men å andra sidan: hur många människor har inte självtvivel och grubbande som följeslagare stora delar av livet?

en del personer hinner skaffa sig många erfarenheter på tjugo år. jag är inte en av dem.

jag hann bara skrapa lite på ytan av livet. jag har så många saker kvar att upptäcka. jag hann bara skrapa på ytan.

hade så mycket kvar av mig själv att lära känna. så mycket kvar av mig själv att acceptera, komma till rätta med, utveckla. jag var en oslipad glasbit. ingen mänsklig ädelsten direkt, men ändå med potential att, med lite jobb, bli något rätt okej. men något blev fel. något blev oerhört fel.

så många känslor som jag troligen aldrig kommer känna igen. så många frågor hängande i luften som jag aldrig kommer få svar på.

hur känns det att vara kär? jag vet inte. jag vet hur det känns att vara nästintill besatt av en kille, att snegla och på avstånd beundra, att drömma om honom på nätterna och att tycka att det är sjukt obehagligt att vara i närheten av honom. men att ordet kär skulle kunna innebära en lycklig och positiv upplevelse? nej. det vet jag inget om.

hur är det att ligga med någon? (jag har legat med en person, men det var så berusat och oskönt att det inte räknas). hur det att ligga med någon som man så jävla gärna vill ligga med, sådär så att ens kropp hungrar och skriker efter det? hur är det att ligga med någon som man är kär i?

hur fan är det ens att få uppskattning av någon man är kär i? hur är det att kyssa någon man är kär i?

hur är det att gå klart en utbildning och ta examen? hur är det att ha en svenssonvanlig, ordnad tillvaro med stabilt boende och normalt jävla nio till fem-jobb? (och kanske en pojkvän också?)

det finns så mycket som jag fortfarande undrar.

(jag struntar i att jag skriver i en blogg utan besökare. jag bryr mig inte. det var längesedan jag hade någon stolthet eller ens något positivt att upprätthålla)

Sitter och kollar på Allsång på skansen. Måns Zelmerlöv är läskig. Det är något med honom som ger mig en känsla av obehag. Jag kan inte avgöra om det är hans konstanta leende, den överentusiastiska rösten, de regisserade dansrörelsera, hans skägg (och mustasch!) eller kanske hans fluga som ger upphov till mitt obehag. Kanske är det alltihop. Måns, jag är säker på att du är en helfin människa som inte vill någon något ont. Men fortfarande: du gör mig illamående.

Eftersom jag inte tycker att det finns några som helst sympatiska känslor eller drag hos mig numera så känns
varje sak jag gör för att framstå som normal bara falsk och utstuderad. Som till exempel när jag, trots att jag känner mig helt död inuti, anstränger mig för att vara trevlig mot familjen och bekanta. Det känns bara som att jag luras. För egentligen så är jag ju en hemsk och äcklig människa som har tappat allt vad känslor heter. Jag är så jävla fejk. Om jag råkar framstå som sympatisk så beror det ju bara på att jag spelar teater. Spelar en roll, det vill säga den person som jag tycker att jag var innan jag började bli så här  känslolös. Försöker på något fruktlöst sätt upprätthålla min gamla personlighet, den jag tycker att jag är (eller var?) "egentligen". Anyway.

När jag säger att jag känner mig kärlekslös och likgiltig är det ju inte så att jag överdriver. Inte alls. Men på samma gång har jag heller ingen jävla aning om vad jag känner. Jag dissekerar mitt känsloliv varje sekund; ställer mig hela tiden frågan om jag känner något. För jag vill ju så gärna känna. Någonting bara, vad som helst. Sökandet efter känslor är konstant och tvångsmässigt. Och antagligen lika destruktivt som kontraproduktivt. Men lik förbannat sitter jag här och är lika uppmärksam på mitt inre som alltid. Snälla låt mig känna något. Ömhet, kärlek, sorg, skuld, längtan, bekräftelsebehov, ilska. Jag kräver inte att få vara lycklig eller okej eller ens bli av med min ständiga overklighetkänsla. Just nu är min enda önskan att få (tillbaks) ett hyffsat normalfungerande känsloliv.

(Det här måste nog vara mitt tråkigaste inlägg någonsin. Orkar knappt läsa igenom det själv. Så jävla torrt på något sätt. Eller så är det jag som känner mig torr inuti. Men det är väl så här det blir, I guess. Klart det inte blir något av substans när jag känner mig så här.)

Blir alltid lite nervös när jag ser att ett ip-nummer som jag inte känner igen har varit och besökt bloggen. (Och ja, det säger rätt mycket om hur populär min blogg är. Och möjligtvis något litet om att jag är överdrivet paranoid.). Att ip-adressen var från min hemstad gör mig dessutom extra besvärad. Sen vet jag ju såklart att det finns sådana där anonymiseringstjänster som gör att ens ip-nummer är olika varje gång man besöker en hemsida, men i alla fall. Om någon läsare av någon outgrundlig anledning ändå skulle och sitta veta vem jag är (i irl så att säga), så, jag vet inte, men du behöver ju i alla fall inte låta mig veta att du vet. Och kanske inte heller sprida ut bloggadressen till alla du känner. Eh, okej?

Jag märker att min känslolöshet och likgiltighet (som jag numera alltid tjatar om) tyvärr färgar av sig på mina minnen. Det känns väldigt synd. Men mitt numera väldigt fattiga känsloliv verkar förvränga minnena av hur jag faktiskt brukade vara. För med tanke på hur död och likgiltig jag känner mig inuti numera så kan jag knappt föreställa mig att jag faktiskt har varit annorlunda. Jag - med känslor? För bara lite mer än ett halvår sedan? Det känns så oerhört långt borta. Jag - med känslor som skuld, sorg och förtvivlan över hur mitt liv hade blivit och samtidigt det där oignorerbara behovet av en kille och, trots att jag mådde så dåligt, till och med känslan av att ha något slags behov av att ge ömhet och uppmärksamhet? Jag kan inte riktigt tro på att jag kände så för bara något år sedan, men innerst inne vet jag ju att det var så. Jag - för några år sedan en alert, känslig, relativt kärleksfull och helt normal människa? Tanken är lika overklig som svindlande, men det var ju fan så det var.

I frånvaron av några djupare känslor så tänker jag som sagt väldigt ofta tillbaks på hur det var förut. Kanske är det väldigt destruktivt att hålla på och desperat klamra sig fast vid det förflutna så här, men jag orkar faktiskt inte bry mig. För mig ger det ändå en tröst att komma ihåg att det faktiskt har funnits en tid då jag berördes av tillvaron. Till exempel då jag för första och hittills enda gången fick en kändiscrush. Satt i soffan och tittade på Melodifestivalen 2009. Det sedvanliga pausnumret där någon up and coming-artist sjunger förra årets vinnarlåt i ny tappning hade precis börjat. Introt som startar med en ensam, plinkande elgitarr. Och fram ur mörkret ut på scenen, med gitarr och skinnjacka, träder ungefär det vackraste jag sett, med den vackraste rösten jag hört. Det var artisten Moto Boy, och låten var "Hero". Det låter oerhört pojkbandsfansaktigt och pubertalt och är det säkert också, men jag blev totalt jävla golvad av såväl honom som hans röst som av låten, från första sekund. Och att han, Moto Boy, till det yttre likade M väldigt mycket (tyckte jag i alla fall) gjorde ju inte saken bättre direkt. Vid ett tillfälle i melodifestivalframträdandet, vilket jag tittade på på Youtube osunt många gånger, var Moto Boy så lik M att jag bara var tvungen att trycka på paus och använda skärmklippverktyget och spara bilden på datorn. Och ja, jag inser osundheten även i detta. När jag tänker efter så höll sig nog Moto Boy-crushen i sig ungefär så länge som jag arbetade tillsammans med M. What a coincidence.

Jag är trött på att känna så här. Trött på att konstatera att inget med mig går åt rätt håll. Trött på att, som idag, vara ute och gå med min hund och dels känna mig desorienterad och vimmelkantig av depersonalisationen/overklighetskänslan, och dels knappt orka bry mig om att jag har en hund i kopplet. Jag som för några år sedan brukade tycka att det var både roligt och uppfriskande att gå på promenad med min hund. Men det var längesen nu.

Känslorna lyser fortfarande med sin frånvaro. Och mina tankar mynnar om och om igen ut i samma önskan: om jag åtminstone kunde gråta. Och känna. Sorg, skuld, förtvivlan, ilska - bara något. Under några veckor i januari och december grät jag ju i stort sett någon gång varje dag. Nu har jag knappt känt några påtagliga negativa känslor alls på flera månader. Så jävla stört. Ibland frågar jag till och med mig själv om frånvaron av negativa känslor kanske helt enkelt betyder att jag mår bra. Men det som jag känner kan helt enkelt inte vara att må bra. Det kan det ju bara inte.

Och igår kväll precis innan jag skulle släcka och sova så uppbehöll jag mig lite på facebook för ovanlighetens skull. Och du (som i före detta jobbarkompisen M) skrev till mig på chatten. Hjärtat hoppade till lite extra när meddelanderutan från dig ploppade upp. Fan. Men jag får verkligen skylla mig själv som inte klickade mig offline i chatten trots att jag såg att det var en klar och tydlig grön onlineprick till höger om ditt namn. Du frågade hur jag mådde och vi chattade säkert i en halvtimme. Du skrev åter igen att du gärna ville träffa mig när jag mådde bättre, och du var exakt lika snäll och uppmuntrande som du brukar vara. Det får mig alltid må lika illa över mig själv och mitt inre. Ju snällare och mer omtänksam du är mot mig, ju mer föraktar jag mig själv och konstaterar att ditt lilla intresse för mig måste bygga på något gigantisk missförstånd.

Äckliga, känslolösa, osympatiska, dysfunktionella, störda jag. Och underbara, fina, omtänksamma, intelligenta, fina, fina du. Det går ju bara inte, det förstår ju vem som helst. Så jävla uppenbart. Inte ens när jag tänker på eller chattar med dig lyckas jag frammana några direkta känslor. Visst känner jag någonting litet, men det är inget jag kan definiera. Jag är rädd för att mitt inre har blivit så nedstängt och fucked up att jag inte ens känner något för dig längre. Hatar det. Men å andra sidan kan jag tänka att det inte är så himla konstigt att jag inte riktigt vet vad jag känner för dig. För det första var det ju som sagt ungefär två år sedan vi sågs sist, och för det andra spenderade jag ju de två sista åren som vi jobbade tillsammans med att verkligen anstränga mig för att INTE känna något för dig. Jag kategoriserade ju dig som någon som aldrig skulle kunna få ut något av en sån som jag. Kände mig dum och patetiskt som ens tänkte på dig på det sättet. Och eftersom det inte fanns på kartan att du skulle kunna se mig likadadant så var det ändå förhållandevis enkelt att sluta tänka på dig. Visst var det lite problematiskt när jag då och då drömde om dig och vaknade upp med en bitterljuv lyckokänsla av att vi hade ett begynnande förhållande, men ju längre tiden gick, desto färre blev drömmarna, och efter att jag slutade jobbet och därmed inte tvingades träffa dig mer så tänkte jag nästan inte på dig alls. Visserligen var det lite irriterande att det fanns en kille på mitt nya jobb som var så lik dig att jag inte kunde titta på honom utan att tänka på dig, men honom såg jag ju å andra sidan inte särskilt ofta.

Ja, nu kanske någon frågar sig varför jag babblar på så här egentligen. Ältar och håller på, om samma grejer hela tiden. Men jag kan säga varför. Och det är för att jag är dum i huvudet. Jag är dum i huvudet på alla sätt man kan vara. Jag är dum i huvudet när det gäller såväl tankeförmåga, känsloliv och intelligens. Något är jävligt fel i min hjärna och den enda i hela världen som kan veta vad är jag, men jag har ingen aning. Så jag fortsätter att gå till psykolog-Lars varje måndag, anstränger mig för att vara tacksam för att jag i alla fall inte känner ångest längre, och försöker lura i mig själv att this too shall pass.

Idag, efter besöket hos psykolog-Lars, fikade jag hemma hos min pappa. Han gillar att diskutera saker som han tänker på. Och jag flikar väl in vad jag tycker om det han säger, trots att jag känner mig konstant halvsovande (och mentalt bortkopplad) och har en röst som låter precis lika borta som jag känner mig. Men tillsammas med pappa spelar det ju inte så stor roll hur jag framstår. Min pappa gör ibland väldigt korkade grejer och vissa saker tycker vi väldigt, väldigt olika om. Ungefär så olika så att vi börjar bråka varje gång vissa ämnen kommer på tal. Men oftast är han snäll, och ofta säger han snälla saker för att muntra upp mig. Han säger att han har svårt att förstå att jag är så trött och inte kan koncentrera mig på att plugga när han tycker jag säger så mycket smarta saker när vi diskuterar. Han säger att om vårt samtal var en anställningsintervju så skulle han anställa mig direkt. Tack pappa. Jag sa att han gärna fick vara min referens. För jag menar, det måste ju verkligen väga tungt, att ha sin egen pappa som referens. En människa som är programmerad att tycka allt man gör och säger är fantastiskt. Mother, am I good looking? Och apropå den meningen, om den made any sense, så drömde jag om Markus Krunegård igår natt. Vi pratade om något (i typ en källare?), och efter vårt korta samtal sa han att han tyckte det var trevligt att prata med mig, som om han ville att jag skulle förstå att han verkligen tyckte det. Som om jag var speciell. Dock så var jag inte kär i honom i drömmen eller något. För övrigt var det längesen som jag hade en sån där dröm från vilken man vaknar upp och vill tilbaka till. Det känns synd att konstatera att till och med mina drömmar är relativt känslolösa numera.

Annars så är det mesta sig likt med mig. Känslolöst, likgiltigt och äckligt. Det  värsta är att jag verkar vänja mig mer och mer vid det, att känna mig så här, för jag stör mig allt mindre på det. Jag hatar att jag verkar vänja mig vid ett tillstånd (att vara känslolös, likgiltig, osympatisk, osv., osv.) som till en början fick mig att känna mig sinnessjuk. Jag vill ju inte vänja mig. Vill inte glömma bort hur jag var. För om jag vänjer mig och inte ens längre saknar att känna känslor, vilket verkar ha blivit fallet, hur ska jag då kunna komma tillbaks till ett någorlunda fungerande känsloliv? Det är det jag inte fattar. Känns som ett jävla moment 22.

Och som jag har skrivit förut så skäms jag något oerhört över den jag har blivit och hur jag känner mig inuti. Skäms så obeskrivligt mycket över hur äckligt neutral och likgiltig jag är till mig själv, mitt liv; till allt. VARFÖR kan jag inte beröras av mitt eget liv? Varför kan jag inte gråta längre? Varför känner  jag mig så jävla neutral och obrydd trots att jag samtidigt hatar mitt liv och egentligen inte vill leva? Den här äckliga, neutrala känslan jag känner konstant inuti gör ju att jag inte kan känna mig annat än sinnessjuk. Jag hatar det. Hatar. Jag kan omöjligt ta mig själv på allvar när mitt känsloliv är så uppenbart fucked up. Jag kan omöjligt acceptera att det här är "jag", för det får det inte vara. Det får det inte ha blivit. Jag har ingen aning om hur jag ska förhålla mig till mig själv numera. Ingen aning.

Jag hatar att känna mig ful, men jag hatar ännu mer att känna mig snygg. Eller jag vet inte. Men som idag när jag för ovanlighetens var ute och åt på restaurang och således hade sminkat mig och klätt mig i representabla kläder. När jag ser mig själv där i spegeln på restaurangtoaletten eller min reflektion i ett skyltfönster kan jag ju faktiskt konstatera att jag ser helt okej ut. Det stör mig, att jag ser så jävla normal ut. Som en helt vanlig tjugonågonting-tjej med mellanblont hår, svarta ballerinaskor, ribbade strumpbyxor, jeanskjol och rostfärgad tunika. Vem vet, någon skulle med lite god vilja kanske till och med kalla mig söt. Jag är verkligen inte snygg, men kontrasten mellan hur jag känner mig inuti och det jag ser i spegeln skapar ändå ett molande obehag. Jag hatar att påminnas om att min bästa tid antagligen borde vara nu.

Jag fortsätter att tänka på det. Varför du hörde av dig. Eller, varför du hade lust att träffa mig, alltså på riktigt varför, kommer jag ju aldrig att få veta. Jag orkar inte ens tänka på det. Det jag tänker på numera är att jag önskar att du aldrig hade hört av dig. Det var ju verkligen bland det sämsta som skulle kunnat hända. Det var ju det. Vilken annan person som helst skulle kunna ha facebookat mig och frågat om en öl, vem som helst, och det hade ändå känts lättare. Men nu var det du som skrev. Jag önskar att du inte hade gjort det. Jag är medveten om att det säkert låter både korkat och kanske lite elakt att säga så, men det är ju så jag känner. Om du aldrig hade hört av dig skulle jag slippa den här plågsamma känslan av..ja, jag vet inte. Jag kan inte ens formulera det.

Jag hade lagt ned mitt liv totalt. Ångesten från i vintras hade klingat av men istället ersatts av en kanske ännu värre känsolöshet. Jag konstaterade att mitt liv inte var värt att leva, precis som förut, men jag kunde varken känna någon direkt sorg eller ångest längre. Bara stilla och känslolöst: jag vill verkligen inte leva längre. Ett väldigt märkligt sinnestillstånd. Likgiltig till livet och mig själv. Likgiltig till min egen likgiltighet, fast ändå inte. Men jag ville bara sova; fly till det befriande icke-medvetandet. Helst mer än sova. Det vill jag fortfarande.

Men så hörde du av dig. Och plötsligt påmindes jag om livet därute, det som jag hade lyckats förtränga så länge. Påmindes om allt jag har missat och allt jag kommer att missa. Hur hade mitt liv varit nu om jag aldrig hade börjat känna overklighetkänslor? Hur hade det utvecklat sig under de här snart fyra åren? Och vad skulle ha kunna ha hänt mellan oss om vi hade träffats, och jag hade känt mig normal? Frågorna låter så ja, triviala när man ser dem skrivna. Men det är ju inte så det känns när tänker på dem.
Du rörde upp någonting hos mig som inte vill lägga sig. Jag som bara ville lägga mig ner och sova. Omfamnas av det tanke- och känslomässiga vakuumet och bara försvinna. Men att du hörde av dig fick det att börja gnaga i mig. Nu kan jag inte få det att sluta. Jag tror inte att någonting skulle bli bättre av att jag tvingade mig själv att träffa dig. Jag vill ju inte träffa dig. Inte så här. Gnagandet handlar snarare om att jag inte kan låta bli att tänka på hur saker och ting skulle kunna vara, och bli, om jag bara kände mig normal.

Du är ju den häftigaste människa jag har mött. Visserligen kan jag inte känna de känslorna längre, för dels var det ju längesen vi träffades och så, men jag vet att det jag kände var intensivt. Inte för att det spelar någon roll nu, eftersom jag ändå inte kan träffa dig, men ibland undrar jag om du har någon aning om hur stor roll du spelar för mig. Jag menar, du har ju ändå frågat om vi ska träffas. Och är med all säkerhet lika medveten som jag om att vi trots allt har en historia tillsammans. För tre och ett halvt år sedan när vi båda var jättefulla hånglade vi på en fest. Det var inte ens särskilt lyckat. Dessutom hade du flickvän. Ingen stor grej utifrån sett, men jag tycker ändå att det är högst relevant för sammanhanget. Efter den händelsen gjorde jag mitt bästa för att spela avslappnad och obrydd inför dig, men jag vet att jag inte lyckades. Du vet att du berör mig. Därför hoppas jag att den där frågan om ölen verkligen var väl avvägd. Att du frågade för att du faktiskt hade några slags känslor för mig, och inte för att du minns mig som en tjej som kan ge dig en tillfällig egokick innan du ger dig in i nästa seriösa förhållande. Vi var ju inte ens kompisar, för guds skull. Jag vet inte hur lätt du tar på livet. Hur lätt du tar på ölhäng med en före detta arbetskamrat av kvinnligt kön som alltid var lite extra nervös och ofokuserad när du var i närheten. Jag vet bara att för mig skulle det vara blodigt allvar. Men inget av det där spelar ju någon roll nu. Inte alls. Men det är sådant jag kan gå och fundera över.

När jag tänker på dig nu blir jag illamående. Hela grejen är ju bara så sjuk, surrealistisk och oerhört tragisk. Och samtidigt kan jag inte ens direkt beröras. Mår bara lite illa, har ont i huvudet och vill sova. Jag har gett upp. Livet kommer ju inte att bli bättre.

Jag är sjukskriven nu. Depressiv episod, som det står i papprena till försäkringskassan. "Episod" klingar vilseledande positivt. Jag skulle så oerhört gärna vilja att det stämde.

Jag har hoppat av pluggandet nu. Är officiellt avregistrerad och sådär. Beslutet var väldigt logiskt, för det sista jag har kunnat koncentrera mig på de senaste månaderna är ju att läsa kursböcker. Hösten klarade jag bra, men när det i början av den här terminen kom en kurs som innehöll statistik och beräkningar och man verkligen var tvungen att sitta flera timmar om dagen och aktivt anstränga sig för att ens kunna hänga med på lektionerna, ja, då funkade det inte längre. I samma veva började jag ju känna mig känslolös, och den där förlusten av mina redan rätt hämmade känslor var på något sätt spiken i kistan. Visserligen är det skönt att slippa bekymra sig om skolan, men å andra sidan var pluggandet min sista länk till verkligheten och till att träffa andra människor än familjen. Nu har jag inget att göra på dagarna. Jag bor hemma. Jag har inget jobb. Inga kompisar. Jag känner mig likgiltig och känslolös, och saknar både vilja och motivation. Till och med att umgås med familjen är obehagligt och jobbigt. Jag har ingen plan B. Hur jag någonsin ska kunna må bättre igen övergår mitt förstånd.

Tidigare idag när jag satt och försökte formulera ett svar på M:s senaste meddelande (där han skrev att han ville att vi skulle träffas längre fram, att han ville hålla kontakten och att jag skulle må bra) kände jag faktiskt något som skulle kunna liknas vid att vara lite ledsen. Visserligen kändes sorgkänslan mest bara konstig och dessutom med den där äckliga auran av känslolöshet runt sig, men jag konstaterade ändå att mina ögon blev fuktiga. Jag väljer att se det som ett framsteg på känslofronten.

Jag kanske låter neutral och distanserad när jag skriver det här. Och det är jag väl också, känslomässigt. Samtidigt konstaterar jag att jag aldrig har känt mig sämre. Man kan må obeskrivligt dåligt utan att vare sig känna någon sorg eller ångest. Det vet jag nu. Jag önskar att jag aldrig hade fått den insikten.

Idag var jag hos psykologen Lars för tredje gången och jag kan inte beskriva hur obehagligt det är. Jag skäms så oerhört över mig själv. Min röst är hes, monoton och frånvarande. Jag pratar på som en robot eller någon som läser innantill. Meningarna hasplar jag fram stötvis, jag har svårt för att hitta orden och i huvudet är det bara vakuum. När han frågar allvarliga frågor eller säger något i stil med "det låter jättejobbigt" ler jag automatiskt fastän jag inte vill. Ett sinnessjukt, tvångsmässigt leende istället för..ja, för vad? Varför ler jag när vi pratar om hur dåligt jag mår? Hur känslostörd får man vara? Det är ett bra exempel på hur lite kontakt jag faktiskt har med mig själv och med mina egna känslor. Hur i helvete kan man sitta och le, visserligen glädjelöst men ändå, när man är hos psykologen för att man har gett upp sitt liv och är trött på att leva? Varken mina beteenden eller känslor är särskilt logiska längre. Sådana här störda grejer som jag märker hos mig själv gör att jag bara föraktar mig själv mer och mer.

Jag undrar verkligen hur konstig jag verkar när jag sitter där på snurrfåtöljen mittemot honom. Det känns som om han tycker att jag är fullkomligt sjuk i huvudet. Det måste han tycka. Jag förstår ju knappt själv vad jag säger, och när vi har sagt hejdå och jag går ut från hans rum kommer jag knappt ihåg vad som har hänt. Och hela tiden kommer det där konstiga leendet fram. Så jävla cp. Jag önskar att han kunde inse att för bara tre och ett halvt år sedan så var jag fullkomligt normal. Det känns inte som om någon som möter mig nu ens kan föreställa sig hur normal jag faktiskt var, då. Då när jag varken behövde ifrågasätta min verklighetsuppfattning, min hjärnverksamhet eller mina känslor. Jag kanske inte alltid tyckte om vem jag var, men jag var i alla fall jag, och det var inget som kändes öppet för diskussion.

Jag har tid hos Lars nästa måndag men jag fasar redan för att gå. Jag vill inte göra bort mig själv med mina sinnessjuka leenden som vi dessutom har diskuterat. Jag sa till honom att jag inte log frivilligt och att jag inte visste varför jag gjorde det. Han sa att han uppfattade det som någon slags försvarsmekanism.

Varför kan jag inte prata om och erkänna mina hemska problem utan att le sådär? För att jag skäms så mycket över att det låter så sjukt? Kanske för att jag har pratat om mina symtom och problem så ofta och med så många att jag inte längre är förmögen att känna hopp om att bli bättre? Att jag har gett upp nu, och att det är därför jag ler? Men jag fattar fortfarande inte. Varför i helvete ler jag när det mest adekvata känslouttrycket vore att gråta tjugofyra timmar om dygnet?

Jag förstår att med det här inlägget om sinnessjuka leenden och så vidare så verkar jag mer psykiskt sjuk än någonsin. Ja. Orkar inte. Vem försöker jag egentligen lura?

Känner bara för att skriva av mig. Känslan av känslolöshet, likgiltighet och att vara sinnessjuk blir bara större och större. Och samtidigt den mardrömslika paradoxen: frånvaron av känslor gör mig till och med likgiltig till min egen likgiltighet. Även om det ju i sig är rätt logiskt så kan jag helt enkelt inte beröras känslomässigt av min egen känslolöshet, vilket får mig att känna mig som en psykopat. Jag konstaterar bara att, ja, jag vet inte.. Jag är handfallen. Jag är så rädd att jag ska stanna i det här äckliga tillståndet. Att jag ska vänja mig, sluta tänka på det och att det ska bli ett normaltillstånd. Snälla, låt det jag är i nu vara en parentes.

Jag äcklas något oerhört av mig själv. Min äckliga känslolöshet, min äckliga kyla, min äckliga personlighetsförändring. Jag förstår inte hur sånt här kan hända. Jag mår illa, skäms. Jag fattar inte. Borde jag ha ansträngt mig mer? Kunde jag ha hindrat mig själv från att falla in i den här apatin och känslolösheten på något sätt? Vad skulle jag ha gjort? Jag ältar det om och om igen men kommer inte fram till något.

På ett sätt ser jag mig själv som ett offer, för att jag har drabbats av allt det här; overklighetskänslan, känslolösheten. Men sedan jag började känna mig så här likgiltig och kall kan jag helt enkelt inte tänka på mig själv som ett offer längre. Jag kan för fan inte ens känna kärlek eller ömhet för min familj. Jag ser inte ens åt mina hundar längre. Jag klappar på dem och anstränger mig för att KÄNNA något, men nej, ingenting. Och M som jag var kär i och som hör av sig och vill träffas. Som skriver så oerhört trevligt och snällt på facebook och sms. Själv upplever jag bara hela situationen utifrån och känner mig som en känslolös robot. Jag svarar trevligt tillbaka men det känns som om jag bara spelar, som om jag låtsas. Så himla fejk. När jag egentligen borde känna mig nervös och spänd känner jag istället ingenting. Jag skäms så jävla mycket och föraktar mig själv något obeskrivligt. Att bara vistas i samma rum som honom vore ett gigantiskt hån mot honom (vi har inte träffats än). Jag mår så himla illa av mig själv. Hur blev det så fel?

När jag känner mig så här äcklig och totalt omänsklig inombords kan jag helt enkelt inte se på mig själv som ett offer. Det kan inte på något sätt vara synd om en människa som innehar så oerhört äckliga, negativa personlighetsdrag i form av likgiltighet och känslolöshet som jag har fått på sistone.

Och det här med M. Jag kan inte ens beskriva hur jag känner kring den grejen. Men jag mår som sagt illa och föraktar mig själv. Jag vet inte vad jag ska skriva. Har inte ord för det. Om jag hade haft ett normalt medvetande och ett normalt känsloliv, som förut, hade det varit jätteläskigt och jättenervöst att du hörde av dig. Men jag hade samtidigt blivit så jävla glad. Med all säkerhet hade jag frågat mig hur i allsin dar du tänkte att du skulle få ut någonting av mig och jag har ingen aning om hur det hade gått om vi träffades. Men mina känslor för dig skulle vara på riktigt. När vi träffades skulle det vara JAG som träffade dig, och inte någon känslostörd, förvriden version av mig själv, som nu.

Idag skulle vi egentligen ha setts, men du sms:ade och ställde in eftersom du var så trött efter jobbet. Du skrev att du ville vara pigg när vi skulle ses. Fy fan vad äcklig jag känner mig när du skriver så snälla saker. Fy-fan. Även fast jag vet att du är och alltid har varit tusen gånger bättre än mig (även när jag kände mig frisk och normal) känns det ändå som om jag på något sätt leker med dina känslor. Och hur kan du skriva att du "verkligen vill träffa mig"? Du har ingen som helst anledning att tycka så. Det har du fan inte. Du ställer in för att du vill vara pigg när vi ses medan jag knappt känner ett enda dugg. Jag så mår illa av mig själv. Jag vill bara vara den jag en gång var. Det enda jag vill är att få tillgång till den som jag är egentligen, om man nu ens kan prata i sådana termer. Min gamla verklighetsuppfattning och mina gamla, riktiga känslor. Det ska inte gå att känna så här. Det ska gå att förändras så här.

Om jag hade ett dödspiller eller en spruta med något dödligt just nu skulle jag inte tveka. Eller, det skulle jag säkert. Men hur som helst har jag verkligen ingen som helst lust att leva längre. Allt är över. Jag vill inte mer. När jag tänker på döden tänker jag befrielse. (Jag får inte ens skuldkänslor för familjen när jag tänker på det. Känner inte ens sorg som förut. Det om något borde vara bevis på att jag verkligen skulle vara rätt att dö.). Men innan jag skulle ta that final decision skulle jag städa rummet och kasta bort sådant som ändå skulle slängas. Ingen ska behöva tvingas sortera mina gamla grejer när det är jag som har tagit det oerhört egoistiska beslutet av dö. Mina dagböcker skulle jag slänga. Arvepengarna på banken skulle väl mina syskon få dela på, antar jag. Jag skulle behöva skriva ett avskedsbrev, men jag vet inte ens om jag skulle klara av att skriva något när till och med "jag älskar er" skulle kännas mer eller mindre fejk. För ett år när jag snuddade vid tankar på självmord, familjen och avskedsbrev brukade jag gråta eller i alla fall känna sorg. Men nu, ingenting.

Min hjärna skulle jag donera till forskningen. Forskare, hitta något fel på den, snälla, så att ingen annan person ska behöva gå igenom det jag har gjort.

Jag brukar tänka att jag trots allt blev tjugo år. Tjugo år blev jag. Sedan började en mardröm, som blev hemskare och hemskare för varje år. Jag vill att ni, familjen (inte för att någon av dem vet att jag har den här bloggen, men), ska komma ihåg mig för den jag var 2008 och innan. Då jag var JAG. Jag vill inte att ni ska komma ihåg mig som den personen som jag är nu. Jag skäms av bara tanken på att ni skulle sörja den som jag är nu. Ni kan ju inte sörja någon som inte ens kände någon riktig kärlek tillbaks till er. Det blir så himla fel. Sörj den jag var när jag tjugo, för då var jag i alla fall fortfarande jag. Eran Matilda.

Chokladen som jag åt tidigare ikväll smakade inte ens gott i munnen. Chokladbiten smälte på tungan men det gastronomiska gensvaret var noll. Det fanns en tid då jag älskade sötsaker, choklad, mat, allt (ja, det var alltså innan jag började känna overklighetskänslorna). Jag kunde för mitt liv inte förstå hur folk kunde vara smala eller hur man inte alltid kunde vilja ha minst en portion till av god mat. Såhär i efterhand fattar jag egentligen inte varför jag höll på som jag gjorde. Jag såg ju helt normal ut. Nu om någonsin vet jag att utseendet spelar ingen som helst jävla roll. Men då kämpade jag konstant med att vara nyttig och var så stolt över mig själv när jag bara tog en portion middag eller drack te på kvällen utan att äta något till. Nu konstaterar jag däremot att jag har blivit en sådan där människa som har väldigt liten matlust. Det senaste året har det verkligen eskalerat. Aldrig kan jag känna att någon maträtt är riktigt god. Nu är det mer bara mat som mat, liksom. Jag mår allt oftare lite illa när jag äter. Tar en liten portion mat, äter upp, och vill helt enkelt inte ha något mer fastän jag känner att jag inte är särskilt mätt. Och det är verkligen inget psykiskt, för även om jag inte har blivit något benrangel så vill jag verkligen inte bli smalare än vad jag är. Att vara "skinny" är snyggt på tjugoåringar, men inte på mig.

Jag tittar på bilder på mig själv från förra året och tycker att jag ser så mycket yngre och friskare ut. Så mycket mer levande på något sätt. När jag ser mig själv nu, i verkligheten och på bilder, tycker jag bara att jag ser äcklig, gammal och utmärglad ut. Inte kan jag väl ha åldrats så mycket på ett enda år? Kanske beror det på att jag hade fin och slät hy då, och kanske vägde lite mer. Men jag vet inte. Jag hatade livet och ville dö då också. Trodde inte att livet kunde bli sämre. Men ändå var det så himla mycket bättre jämfört med nu. Jag vill tillbaks till den jag var och kände mig som då. Då, när jag i alla fall tyckte om och kände känslor när jag lyssnade på min favoritmusik. Då när jag fortfarande uppskattade min familj och längtade efter att ha en pojkvän. Samtidigt trodde jag ju inte att livet kunde bli hemskare. Men det kunde det. Det kunde det ju.

Helvetes jävla cp-cp-cp-skit. Nu ska M och jag träffas och jag fattar inte att jag har sagt ja. Jag fattar det verkligen inte, kan inte ta in det. S-u-r-r-e-a-l-i-s-t-i-s-k-t. Som om allt inte kändes totalt overkligt redan innan han hörde av sig? Även om jag plågas av den här jävla känslolösheten och inte ens kan uppskatta eller känna kärlek ens för min, mamma, pappa, bror eller syster längre så sitter jag ändå här med någon slags känsla inför det faktum att jag faktiskt ska träffa honom. Men jag har ingen aning om vad jag känner. Inte en aning. Men jag klarade helt enkelt inte av att säga nej och att därmed tvingas leva med ovissheten inför hur vårt möte skulle ha blivit. Därför sa jag ja, och nu får jag ta konsekvenserna.

Men jag känner mig så oerhört ovärdig hans sällskap. Så att jag skäms. Jag som känner mig som världens mest osympatiska, kallaste och hemskaste person. Jag föraktar mig själv mer än någonsin, och med all rätt tycker jag, eftersom jag faktiskt känner mig både känslolös, kall och osympatisk. Hur ska jag kunna dit och försöka umgås med honom med vetskapen om att jag inte ens kan känna ömhet för min egen familj längre? Hur sinnessjukt är inte det?

Jag kände mig ju inte så här känslolös för ett år sedan i alla fall. Inte ens för ett halvår sedan kände jag mig så här totalt känslomässigt fucked up och hemsk som person. Så jag får väl försöka tänka att det är ett symptom på depression och inte jag som har gått och blivit en äcklig psykopat.. För man kan väl inte bara ändra personlighet på ett år sådär utan någon särskild anledning va? Snälla, säg att det inte kan vara så. Jag orkar inte.

Och han, du, är så snäll i sina facebookmeddelanden. Så himla glad och snäll. Det gör att jag föraktar mig själv och min nuvarande personlighet ännu mer. Jag förtjänar inte på något sätt alla trevliga ord och glada gubbar från dig. Jag känner ju för fan inte några riktiga, mänskliga känslor längre. Åh, om du bara visste hur är och känner mig! Då skulle du inte vara lika entusiastisk. Kan jag inte bara få träffa dig och bevisa att jag är helt cp, och så vill du inte träffa mig mer och så är det fine? Då kan jag förhoppningsvis gå vidare på något sätt och lägga dig bakom mig. Tänka på dig som någon som jag en gång tyckte väldigt mycket om (när jag fortfarande hade känslor) men som jag träffade en gång och som jag var alltför dålig för. Det skulle vara överkomligt. Men när vi skriver till varandra behandlar du mig som om jag vore hur bra som helst. Som om jag vore någon, någon som du VERKLIGEN vill träffa. Någon som du..tycker om? Men vi kände ju inte ens varandra så bra, alls? Varför är du så genomsnäll mot mig? Varför? Det får ju mig att känna att jag kommer göra dig ännu mer besviken genom mitt efterblivna sätt och min nedgraderade personlighet. Jag har ingen aning om hur mycket jag har förändrats sedan vi sågs sist. Jag vet inte. Så glad och trevlig som du låter när du skriver måste du ha suttit och glorifierat mig rejält, och jag fattar inte hur det är möjligt. Jag hoppas verkligen inte att du har det, för jag kan omöjligt leva upp det du eventuellt tänker om mig. Det känns som om jag kommer göra dig så himla besviken. Jag skäms verkligen.

Jag som bara vill vara en vanlig människa. En människa med normal verklighetsuppfattning och med mitt gamla, normala känsloliv. Jag kräver inte ens att jag ska vara lycklig eller glad, för det var jag ju inte ens innan. Jag var osäker, självmedveten, tvivlade konstant på mig själv och var ofta nedstämd. Men jag var normal. När jag var 20 år var jag normal. Sedan slog overklighetskänslorna till och nu senast den här jävla känslolösheten. I höst blir jag 24. Allt är så himla tragiskt bara, och nu kan jag inte ens känna det längre, utan bara konstatera. Och på torsdag ska jag träffa honom. Jag har inte en jävla aning om hur det kommer gå. Jag fattar ingenting. Det är som om det inte ens händer på riktigt. Som om jag betraktar mitt liv utifrån: "Jaha, på torsdag ska jag visst dricka öl med en kille som jag var kär i i två år, men nu känner jag mig helt sinnessjuk, känslolös och har ingen aning om hur jag ska förhålla mig till situationen". Jaha, liksom. Borde jag egentligen kanske sitta och storgråta? Hyperventilera? Gunga fram och tillbaks i duschen i fosterställning? Jag gör inget av det där. Sitter bara här, relativt känslolös ändå, och kan inte riktigt förstå vad som kommer hända på torsdag.

Känslolöshet fast ändå ångest är ingen bra sinnesstämning. Alls. När jag känner så, som jag alltid gör numera, finns det inte ens något som kan lindra ångesten, för ingenting utifrån kan ju påverka mitt inre. Det spelar ingen roll om jag lunchar med min mamma och min syster som idag eller äter middag med pappa och min bror som jag ska göra ikväll. Inget biter. Jag känner mig helt tom, känslolös, ångestfylld och som i ett töcken ändå. När jag åt sushi där med min mamma och min syster tror jag inte att jag sa ett dugg. Jag blir så oerhört trött, desorienterad och ångestfylld bara av att umgås med människor. Jag orkar inte anstränga mig. Kan inte längre. Jag undrar hur det här kommer sluta.

Googlade på känslolöshet och så vidare och så vidare tidigare idag (jag är besatt och tänker på det hela tiden) och jag citerar random vårdhemsida: "Smärtsam känslolöshet. Den psykiska känslolösheten – anestesia dolorosa – är ett mycket obehagligt tillstånd. Den sjuke är oförmögen att uppleva normala känsloreaktioner och är samtidigt medveten om det". /.../ "Självmordstankarna finns kvar, men initiativ för att sätta dem i verket saknas". Usch. Mer än usch - ångest. Det är ju jag som beskrivs. Det är ju precis det här jag har skrivit i min dagbok; att jag inte känner några känslor längre och att jag konstaterar att nu borde jag begå självmord mer än någonsin, men ändå känner jag mig så känslolös att jag till och med har tappat motivationen till att dö.

Det värsta är ju att roten till hela den här mardrömmen som jag upplever är depersonalisationen (overklighetskänslan). Och den verkar ju vara kronisk, kommer inte att försvinna. Och om orsaken till mitt oerhört dåliga mående är kronisk, hur fan ska jag kunna bli bättre? Det känns som om jag kör på en enkelriktad mardrömsgata. Jag ser ingen återvändo. Och även fast jag skriver och skriver här på den här sjukt tråkiga, deprimerande bloggen så vet jag att jag det jag känner inte kan beskrivas med ord. Det är en mardöm.

(Långt upprepande inlägg)

Jag känner mig sinnessjuk av att inte känna något längre. Det skrev jag säkert i förra inlägget, bara att jag inte kommer ihåg det. Det var längesen mitt sinne var skarpt. Om jag åtminstone kunde gråta. Om jag åtminstone kunde beröras av mitt tillstånd, min situation, mitt liv. På ett sätt gör jag ju det, eftersom jag konstaterar att allt är skit, att jag egentligen vill dö, att jag känner mig mer sinnessjuk än någonsin och att livet inte är värt att leva. Men jag KÄNNER det inte inuti. Bara konstaterar. Och alltid det här trycket över bröstet, och pulsen som aldrig försvinner från bröstkorgen. Men inga känslor i sikte.

Jag ber om ursäkt om mina inlägg är upprepningar av varandra i all oändlighet. Men jag måste skriva av mig. Tidigare ikväll var jag ute på en timmes promenad eftersom jag inte stod ut med att sitta ensam hemma och känna mig sinnessjuk. Frisk luft gör det hela lite, lite bättre. Pratade med min syster nyss som försökte intala mig att jag säkert bara var deprimerad, inte sinnessjuk. Och visst lät det rätt logiskt, det hon sa. Att det är något slags depressionstillstånd som gör att jag är så tom och känslolös, och inte att jag har blivit sinnessjuk. Men jag känner mig så jävla cp. Sedan jag började känna overklghets-/depersonalisationskänslorna har jag ju känt mig som om jag varit halvvägs in i en psykos. Det känns som om jag inte har någon riktig kontakt med verkligheten längre. Det självklara medvetandet och verklighetsuppfattningen som jag en gång hade (och som man har när man är normal) började plötsligt rämna och knaka i fogarna, men jag blev aldrig galen PÅ RIKTIGT. Alltid känslan av att vara halvvägs borta från verkligheten. Hemskt. Men nu i och med att jag inte tycker att jag känner några känslor längre så känner jag mig mer hemsk och längre bort från verkligheten än någonsin. Det låter helkonstigt, men innan jag började känns så här skulle jag inte heller kunna föreställa mig vad jag känner nu.

På måndag ska jag till en ny psykolog. Det kanske jag också har skrivit. Har ingen aning längre. Det känns lite bra i alla fall. Jag hoppas att han övertalar mig om att man inte kan bli sinnessjuk. Och jag hoppas att han säger att ens personlighet och känslor aldrig kan försvinna, utan att det bara är en försvarsmekanism. Jag hoppas att han säger att allt kommer att bli bra igen.

Och så har vi ju det här med jobbarkompisen, M. Vi har bestämt att vi ska ses någon gång nästa vecka. Jag pendlar mellan att inse att det är helt idiotiskt av mig att träffa honom jag när jag känner mig både känslolös, har overklighetskänslor (vilket jag i och för sig hade när jag jobbade med honom också, men) och känner mig fullständigt sinnessjuk, och att känna att jag faktiskt vill träffa honom. Bara se honom för att känna om jag ens känner något för honom längre. Bara det känns cp. Jag tänker på honom och har ingen aning om vad jag känner för honom, och det känns så himla konstigt eftersom jag var kär i honom i två år, tills jag slutade på jobbet. Men det var ju ändå ett och ett halvt år sedan vi sågs sist? Är det så konstigt om jag inte kan säga vad jag känner? Jag orkar inte.

Jag har tenta imorgon men kommer antagligen inte att gå. Jag kan omöjligt koncentrera mig på något jävla plugg när jag varje sekund konstaterar att jag inte känner några känslor och känner mig sinnessjuk. Men jag vill inte förlora den där sista känslan av att ha ett någorlunda normalt liv utifrån sett. Om jag träffar M i slutet av nästa vecka vill jag i alla fall kunna säga att jag pluggar, och jag vill inte behöva ljuga. Men det funkar inte att plugga när man inte tar några poäng, det är ju bara helstört. Visserligen bor jag hemma och tar inga dyra CSN-lån, men det är ändå slöseri, såklart. Jag vill ju bara vara normal inför dig, M. Jag vill kunna prata och känna från hjärtat. Inte sitta och försöka upprätthålla en representabel fasad (som jag ändå inte kommer lyckas upprätthålla) genom att hitta på åsikter och tankar. För just nu känner jag mig ju som ingen. Tänker inte, känner inte, tycker inte. Jag får inte ens ut något av att lyssna på mina favoritlåtar längre. Det är bara ljud, inga känslor.

Det är ju i känslorna som jag känner mig själv. Känner att jag är jag. Vad skulle det annars vara? Jag orkar inte tänka på det.

Jag känner mig konstig nu, som alltid. Sinnessjuk - nej, deprimerad. Jag ska försökte tänka så. Jag har inte bytt personlighet och blivit en helt annan människa, jag är bara deprimerad. Mitt egentliga jag och mina gamla känslor finns fortfarande där inunder. De har bara råkat tryckas undan av en irriterande känslolöshet som jag och min psykolog snart ska få bukt med. Inom en överskådlig framtid ska jag förhoppningsvis kunna känna kärlek och uppskattning till min familj igen, tycka om familjens hundar igen, och återfå förmågan att längta och känna behov av närhet. Jag hoppas att det kommer bli bättre någon dag. Som det känns nu skulle jag egentligen behöva gå hos en psykolog varje dag för att inte känna mig så jävla sjuk i huvudet. Men jag är bara deprimerad, inte personlighetsförbytt.

Nu har jag bara skrivit i hundraåttio, stream of conciousness, och kanske avslöjar jag i och med den här texten som den konstiga personen jag känner mig som. Men då får det vara så. Det känns lite, lite bättre när jag har fått skriva av mig.

Ja

Nu har jag raderat två långa inlägg där jag har skrivit om att allt är hemskare än någonsin. Men det blir bara babbligt och jag tappar tråden och får ångest av att läsa det jag har skrivit. Men faktum kvarstår ändå: jag känner inte några känslor längre (förutom ångest då och då). Ingen glädje, sorg, kärlek, ingenting. Känner inte ens någon längtan eller behov av närhet längre. Jag som brukade längta och tänka på hur underbart det skulle vara att ha en pojkvän, att känna närhet, ömhet och så vidare, om än bara tillfälligt. Grundläggande needs, ni vet. Men jag vet inte längre. Jag kommer inte ens ihåg hur den där känslan kändes, och ändå var det säkert bara fyra, fem månader sedan jag kände så. Så jäkla sjukt. Jag är helt avstängd. Känner mig helt sinnessjuk.

Jag trodde personligheten var något orubbligt som bara fanns där, som man VAR. Men tydligen inte. Och aldrig att jag trodde att man på riktigt kunde tappa alla sina känslor och därmed också förlora allt man är. Men tydligen.

De här två grejerna måste vara några av de hemskaste psykiska tillstånden man kan uppleva. Att uppleva tillvaron overklig, att aldrig känna sig närvarande i sitt eget liv. Och att ens känslor plötsligt försvinner så att man känner sig som världens mest sinnessjuka, osympatiska psykopat.

Alla människor förtjänar ett klar verklighetsuppfattning som de inte behöver ifrågasätta.
Alla människor förtjänar att ha en stabil grundpersonlighet som gör det möjligt att tänka i "jag"-termer.

Men vad gör man när verkligheten känns så overklig och drömlik att man blir förvirrad och desorienterad bara av att ha ögonen öppna? När man pratar med sin mamma och den egna rösten låter som om den kommer någonstans långt, långt bortifrån? När man tittar på sina familjemedlemmar, och sina hundar, som man brukade älska men nu inte känner ett enda dugg för? Varför ska man leva när man inte känner kärlek längre? När man är så mentalt frånvarande, oavsett situation, att man lika gärna skulle kunna ligga och sova i sängen?

Måste blåsa av mötet med M från gamla jobbet. Måste. Jag inbillade mig ju att det kanske skulle gå. Jag vill ju egentligen, jag var ju trots allt kär i dig. Men det här går inte. Jag kommer inte palla. Jag har ju varken ett mänskligt medvetande eller känsloliv längre. Om du bara hade frågat någon gång tidigare. Allra helst innan jag började känna depersonalisationskänslor. Men åtminstone innan jag blev okänslig och likgiltig inför allt.

Varför kunde du inte ha frågat om vi skulle träffas för typ fem månader sedan, när jag fortfarande hade känslor? Då jag fortfarande längtade efter någon och kunde uppskatta sällskap. Varför tog du inte kontakt förrän nu? Varför? Hur kan det bli så mardrömslikt osynkat?

Du är den kille som har berört mig mest i hela mitt liv. I mina dagböcker från 2009 och 2010, när vi jobbade ihop, står det om dig i ungefär i vartannat inlägg. Varje situation då vi pratade med varandra skrev jag ner, och både ditt och mitt beteende analyserades i detalj. Dagboksinläggens slutsater var alltid att jag betedde mig totalt efterblivet och att du var alldeles för bra för mig. När jag hade känt mig extra obekväm och konstig runt dig skrev jag uppriktigt att du antagligen tyckte att jag bara var en irriterande, nervös tjej. Men alla situationer med dig framstår i ett helt annat ljus efter att du frågade om den där ölen. Uppenbarligen tyckte du inte att jag var ett efterblivet, nervöst mongo ändå. Om du bara visste hur mycket jag brukade tänka på dig. Och anstränga mig för att SLUTA tänka på dig. Jag målade för fan en teckning där alla andra jobbkompisar var svartvita medan du var färgglad i akryl, bara för att det var så verkligheten var. Jag läste böcker från en författare som du gillade och lyssnade på låtar från band som du tyckte om.

Nu känns allt det där så längesedan. När jag frågar mig själv hur jag känner för dig så kan jag inte på något sätt avgöra. Jag vet bara att jag inte känner några känslor längre och att det framstår som mer och mer obehagligt att träffa dig. Inte bara nervöst, utan genuint fel. Mardrömslikt och overkligt.

Bisarrt

Den senaste veckan har varit hemsk. Till viss del har det att göra med att jag har problem med ena örat (som ska opereras). Det senaste symptomet på öronfronten verkar vara att jag hör min röst i hela huvudet när jag pratar och att alla ljud låter helt förvrängda, och så jag har svårt att höra vilken riktning de kommer ifrån. Den konstanta overklighetskänslan jag känner hela tiden blir ju inte direkt mindre av att det blir rundgång i huvudet så fort man utsätts för ljud. Den vanliga förvirringen, tröttheten och desorientationen gånger hundra alltså.

Och mitt i allt det här, mitt i allt det här.. Killen, ja, gamla jobbarkompisen som skickade facebookmeddelande och frågade hur det var och så. Efter fyra dagar skickade jag ett svar till honom, vilket jag naturligtvis hade formulerat om ungefär hundra gånger så att det varken skulle låta för deppigt eller för hurtigt, där jag skrev att det var otippat men trevligt att höra från honom, att jag pluggade, att det var helt okej med mig och att det rullade på. Frågade hur det var med honom. Glad gubbe. Två timmar senare hade jag fått svar från honom.

Han skriver att det var roligt att jag tyckte det var trevligt att han skrev. Skriver att han nyligen har brutit upp från ett långt förhållande. Och avslutar med att skriva att det skulle vara trevligt att ta en öl någon dag, om jag vill.

Det här var för en vecka sedan, och jag har inte svarat än. Jag saknar ord för att beskriva hur absurd och hemsk hela den här situationen är. På riktigt var det här ungefär det sämsta som skulle kunnat hända, och det säger jag inte för att spela martyr och tycka synd om mig själv. Det här är ångest och oduglighetskänsla in absurdum. Och i mitt tillstånd just nu (overklighet plus cp-öra) klarar jag inte ens av att förstå vad jag borde göra i den här situationen. Är det kanske en självklarhet att jag ska tacka nej eftersom jag känner mig så konstig som jag gör, men bara att jag inte fattar det? Jag vet inte.

Det jag i alla fall vet är att han omöjligt skulle kunna få ut någonting av mig, varken som kompis eller något annat, ja, hur han nu ser på mig. Jag känner mig ju för fan full konstant, dödstrött och har svårt att hänga med när folk pratar (därav overklighetskänslan). Jag är efterbliven och så fucked up som man kan vara. Så det här beslutet handlar helt enkelt bara om ifall jag ska träffa honom den där enda gången eller inte, för jag vet att det kommer bara bli en gång. Hur som helst. Om jag säger ja och träffar honom kommer jag att avslöja mig som den konstigaste och dummaste människan i hela världen. Så är det bara. Det är som att tvingas gå på dejt full/neddrogad (utan de positiva effekterna) och försöka framstå som normal. Det kommer inte att lyckas. Visst pratade jag ju med honom när vi jobbade ihop, men aldrig helt ensam och aldrig i mer än några minuter i sträck. Så det är nu jag oifrånkomligen skulle avslöja mig som den äckliga, sega, totalt intelligensbefriade människan jag egentligen är.

Men om jag säger nej vet jag att jag ändå inte kommer kunna släppa det. Jag kommer att tänka på honom, på dig, och älta, älta, och kanske ångra, att jag sa nej. Och man säger ju att man inte ångrar det man gjorde utan det man inte gjorde. Det är det som gör det så himla svårt.

Och sen att du över huvudtaget kontaktar mig och vill träffas är ju bara det totalt jävla sjukt. Även om du bara vill träffa mig som en vän är det sjukt. Du som är så fullkomligt perfekt på alla sätt och vis; social, godhjärtad, ambitiös, enagerad i viktiga frågor, och så vidare och så vidare, vill träffa MIG. Du har gjort en grov missbedömning. En missbedömning som jag inte ens förstår vad du baserade den på. Jag har ju ens aldrig betett mig normalt i din närhet, snarare mest bara varit obekväm och svårpratad. Att du vill träffa mig är en gigantisk gåta. Antagligen inbillar du dig väl att det finns något under det obekväma, annars skulle du väl aldrig frågat om den där ölen. Jag hatar att du inbillar dig att jag är något mer än det jag är. Jag hatar att jag kommer göra dig besviken om vi träffas. Men det finns inget mer än det lilla du har sett. Det finns det inte.

Varför?

Jag måste bara skriva av mig någonstans. Det här får inte plats i mitt eget huvud. För några minuter sedan när jag loggade in på facebook, som jag för övrigt hatar men ändå inte riktigt kan hålla mig ifrån, såg jag att jag hade fått ett medddelande. Jag brukar få facebookmeddelanden väldigt sällan, och när det väl händer är det i princip alltid utskick från grupper eller eventinbjudningar från folk man inte träffat på minst fyra år.

Men det här meddelandet var inte någon random eventinbjudan.

Det här meddelandet kom från en gammal jobbarkompis från tiden då jag jobbade i en viss mataffär med ett namn på tre bokstäver. Jag jobbade där mellan 2008 och 2010; deltid när jag pluggade och heltid när jag inte pluggade. Den här jobbarkompisen är en han. Och alldeles, alldeles underbar. Jag kan inte säga att jag vet vad kärlek är, men honom var jag nog kär i, och om jag inte var det så var det i alla fall någon väldigt närbesläktad känsla. Nu är det så länge sedan att jag inte riktigt kan återkalla känslorna jag kände då, men nu när jag fick meddelandet ökade i alla fall pulsen rejält. Länge var han färgklicken i min trista vardag enbart genom sin närvaro, och i min dagbok står det nog ganska många rader om just honom. Inte för att vi var särskilt tighta eller nära kompisar eller något. Jag beundrade honom på minst några meters avstånd.

I meddelandet, som var kort, skrev han att han hade tänkt på mig nyligen och att han undrade vad jag gjorde och hur jag mådde.

Sådant här gör mig så förvirrad. Och trött. Jag tror verkligen inte att han menar något annat än det han skriver, det är klart han inte gör. Han är ju sån, det vill säga en genuint genomtrevlig och genomfin person som mycket väl skulle kunna komma att tänka på någon gammal bekant och slänga iväg ett spontant meddelande. Men ändå. Jag orkar inte med det. Inte nu. Det skulle ha varit mer okej om jag hade mått någorlunda bra. Men att en jävla kille som man varit kär i hör av sig och är nyfiken på hur ens liv har utvecklat sig när sanningen är att man har självmordstankar varje dag och har gett upp livet totalt.. Jag vet inte. Det blir så jävla fel på något sätt. Så jävla fel.

"Varför tänkte han på mig nyligen? Vad tänkte han då? Vem är jag för honom? Varför undrar han hur jag mår?". Jag orkar inte tänka de där oifrånkomliga tankarna i det tillståndet jag är nu. De blir för tunga. Men samtidigt går det inte att låta bli.

Satte..

Jag vet inte varför jag skriver här egentligen. Varför jag ens har den här tragiska, ensliga bloggen. Jag är på tok för gammal för att blogga så här tonårsdeppigt. På tok för gammal. Men samtidigt så orkar jag inte ens bry mig om att försöka vara normal. Jag har ingen som helst stolthet kvar. Jag har sjunkit ner för lågt för att kunna falla någonstans. Jag kan bara rulla fram och tillbaka i avgrunden.

Jag hade omtenta idag, men jag gick inte ens. Och det var ju inte heller någon idé att göra det eftersom jag inte ens hade pluggat. Tyvärr hade jag dock gjort misstaget att nämna för min pappa, som jag alltså sov hos inatt, att jag hade den där tentan, och om det skulle komma fram att jag tänkte hoppa över även den skulle en gigantisk diskussion om mig, mitt välmående och min livssituation bli oifrånkomlig. Och det är verkligen det sista jag orkar med just nu. Så imorse gick jag upp tidigt ändå, men istället för att åka till universitetet åkte jag bara till stan på måfå. Gick in på en elektronikaffär och köpte minneskort till min kamera från en snajdig brunbränd försäljare. Trots att han var uppenbart mindreårig blev jag ändå lite nervös. Egentligen är min sociala osäkerhet mitt allra minsta problem, men jag kan inte låta bli att förakta mig själv något obeskrivligt. Jag undrar vad jag var i hans ögon. En sliten, gammal äcklig tjej (jag orkar inte ens tänka på om jag borde kalla mig själv kvinna), snart närmare trettio än tjugo, som är så patetisk att hon blir nervös när hon pratar med en valpig elektroniksäljare som med all säkerhet just hade kommit hem från sin obligatoriska tremånaders sydostasienresa efter studenten. Fy. Fan.

I och med att jag hoppar av skolan, vilket jag KOMMER göra, kommer jag antagligen förlora den sista gnutta normalitet som min familj trodde att jag hade. Visst vet de att jag mår dåligt på något sätt, särskilt mamma vet lite mer detaljerat, men egentligen så vet de väldigt lite. Om de bara visste. Men inom en snar framtid kommer jag ju behöva förklara mig. Men hur förklarar man för sina föräldrar och syskon att man känner sig så likgiltig och känslolös att man inte ens känner att man älskar dem längre? Hur lindar man in det lite snyggt att man varje sekund av livet de senaste tre och ett halvt åren har upplevt både sig själv och omgivningen totalt overkliga? Hur förklara man för sin familj att man är så tom att man inte ens är ledsen, att man inte ser någon annan utväg än att begå självmord och att man känner sig så känslolös att man faktiskt skulle kunna tänka sig att genomföra det?

(Men jag kommer inte begå självmord. I alla fall inte inom den närmaste framtiden. Inte ens det kan jag motivera mig till.)

nu

Det är en märklig känsla att leva när man helt enkelt inte vill det. Men man vill ju inte heller dö. "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". En klyscha, visst, men en väldigt sann sådan. De flesta som begår självmord VILL med all säkerhet inte dö. Nu talar jag visserligen från egen erfarenhet, men om det är något man verkligen inte vill så är det ju att dö. Det enda man vill är ju att livet ska kännas överkomligt. Man vill så himla gärna. Tillbaks som det brukade vara, kännas.

För mig känns det hemskt just nu. Jag lyssnar på gamla favoritlåtar som brukade göra mig sentimental men när jag hör dem nu känner jag inte ett dugg. Det känns som om jag har förstoppning i bröstkorgen och magen där känslor förut brukade göra sig påminda. Vad hände med mina känslor? Borta med vinden. Jag kommer så inte gå till skolan imorgon. Utan känslor kan jag lika gärna lägga ner livet totalt. Utan känslor har jag ingen som helst motivation eller anledning att fortsätta.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Inte så här.

Tro inte att jag har tårar i ögonen när jag skriver det här. Tvärtom. Jag mig totalt jävla stendöd. Ingenting spelar någon roll. Känslor, vad är det? Sentimentalitet? Att lyssna på favoritlåtar och känna någon slags blandning mellan vemod och hopp? Kommer inte ens ihåg hur det kändes.

Hat. Irritation. Trötthet. Det är de enda känslorna i min känsloregister numera.

Ja. Jo.

Mitt spektrum av känslor bara krymper och krymper. Hatar det. Sedan någon vecka känner jag mig mer wacko än någonsin. Jag kan inte definiera vad en psykopat är, men det känns i alla fall som om jag är en. Ångesten och nedstämdheten är borta, men så är tyvärr också alla andra känslor. Så istället för att vara ledsen är jag bara apatisk, likgiltig och fullständigt ointresserad av allt och alla. Jag måste nog ha den mest osympatiska personligheten i hela världen. Totalt oförmögen att beröras av någonting. Då och då har det känts som om jag ska börja gråta, men då är det som om gråten stoppas på vägen någonstans i bröstet och bara resulterat i att det känns lite tyngre att andas i någon sekund. Jag känner ingen ömhet till mina familjemedlemmar. Jag känner ingenting alls. Jag hatar så oerhört att jag känner mig så här, men samtidigt är jag också läskigt känslomässigt oberörd av det. Jag konstaterar att det är obeskrivligt hemskt att inte känna känslor eller kärlek (varför ska man leva då?), men samtidigt är jag så känslomässigt död inuti att jag varken får tårar i ögonen eller känner mig ledsen. Så jävla sjukt.

På riktigt så saknar jag ångesten och sorgen (men absolut inte den värsta då, för det var fullkomligt olidligt) som jag kände för någon månad sedan. Då var jag i alla fall berörd av mitt liv, jag kände känslor. Och är det egentligen inte ens känslor som definierar personligheten? Först kommer ju känslorna, och efteråt tankarna som förklarar eller resonerar i känslornas spår. Hur som helst pallar jag inte att bli personlighetsförändrad varannan månad så här. Ena månaden känner jag mig mentalt avdomnad på dagarna men gråter mig ändå till sömns om kvällarna, andra månaden har jag konstant ångest, gråter så fort jag är ensam och är sjukt beroende av familjen, tredje månaden är jag totalt känslokall, likgiltig och bryr mig inte ett dugg om någon eller någonting. Just nu känner jag mig längre bort än någonsin från den person jag "egentligen" tycker att jag är. Men vad är "egentligen" då? Den personen jag var för tre och ett halvt år sedan, innan jag började känna mig fullständigt psycho och allt bara gick stadigt neråt efter det? Jag hatar, hatar, hatar det här.