Jag mår illa när jag tänker på vilken slags person jag är numera. Jag klickade runt på Facebook alldeles nyss och kom in på en barndomsbekant. Hon verkar vara en så oerhört fin och sympatisk människa. Hon ser ut som ett godhjärtat vitaminpiller. Hennes leende är genuint och äkta. Och här sitter jag. Med min personlighet. Och jag vill bara ruttna. Känner bara skam, men jag vet inte ens längre exakt vad det är jag skäms så över. Jag kan inte identifiera saker eller tänka riktiga tankar längre. Huvudet är bara segt och borta. Hjärtat stängt. Jag vet bara att jag mår väldigt illa av tanken på mig själv.
Jag önskar att någon, förslagsvis en psykolog, kunde hjälpa mig att identifiera mina omedvetna tankar och föreställningar om mig själv. Själv kan jag inte nå dem. Det är väl sånt psykologer gör? Eller åtminstone ska göra. Räta ut frågetecken med sina objektiva blick och belästa hjärna.
Jag ska till min psykolog Lars på fredag. Vi har glesat ut mina besök hos honom till ett i månaden numera (hans idé). Sist jag besökte honom frågade han om jag ville fortsätta hos honom eller söka mig till någon annan psykolog på mottagningen, som, enligt honom, "kanske skulle kunna komma med ett andra perspektiv". Han vill alltså verkligen bli av med mig. Kände mig så matt och hopplös när jag gick därifrån. Jag tror han hatar mig, eller åtminstone föraktar mig.
Annars så fortsätter jag att gå till jobbet om dagarna. Allt känns samma, lika. Inga känslor. Varken upp eller ner. Bara konstant trött och så overklighetskänslan; att allt är lite grusigt och suddigt som i en dröm. Visst kan jag skratta och skämta med mina arbetskamrater, men det är inte glädje jag känner, utan något annat. Glädjelöst skratt. Huvudet och hjärtat är tomt. Livet pågår men det var längesedan det hade något innehåll. Om jag bara kunde uppskatta något. Musik, en pojkvän, familjen, böcker, filmer, vänner, familjens hund - vad som helst. Om jag bara kunde känna kärlek, sorg, vemod, kunna gråta eller längta efter det jag inte har. Om det bara fanns något som kunde ge mig en känsla av mening.
