Idag på tunnelbanan på väg hem från jobbet kom en kille, utländsk, och la sådana där sorgliga lappar på stolssitsarna. På just de här lapparna stod det något i stil med att han var äldsta sonen, fattig och att han behövde pengar till sin familj. Ibland brukar det ju också vara någon bild på den stackars handikappade eller sjuka släktingen ("släktingen"?) som de behöver pengar till, men på det här pappret var det skönt nog bara text. Lapparna som har bild brukar jag undvika att titta på. Inte för att jag skulle säga att jag är en blödig person eller ens särskilt sympatisk, men det är lättare att ignorera några rader text än en obehaglig bild på en människa som det, vem den än är och vilken koppling den än har till tiggaren, säkert är riktigt synd om på riktigt.

Jag ger aldrig pengar till tiggare, och inte den här gången heller. Det är inte så att jag har någon uttänkt princip eller så, jag bara gör det inte. När han, tiggaren, kommer tillbaks och ska hämta sin lapp på sätet mittemot mig ler jag lite vänligt och förläget mot hans håll utan att titta honom i ögonen, som för att be om ursäkt dels för att jag råkar ha det så bra ställt jämfört med honom, och dels för att jag faktiskt gör det aktiva valet att inte ge honom några pengar. Sen säger han något som jag inte hör, och jag möter hans blick och säger "Va?". Han upprepar och nu hör jag vad han säger: "You look great". Jag: "Thank you".

Nu så här på kvällen, natten, sitter den här kontrastrika situationen fortfarande kvar i min hjärna. Den passar inte riktigt in i min världsuppfattning. En tiggare som berömmer mig för mitt utseende. Vad är egentligen en tiggare? Är en tiggare samtidigt också en vanlig människa? Hur synd är det egentligen om tiggare? Varför tigger de? Hur ser just den där killens situation ut? Har han det så pass bra att han känner för att slänga ur sig komplimanger till höger och vänster? Eller är det bara en överlevnadsstrategi för att klara av vardagen? Måste det inte kännas förjävligt att gå runt och tigga och dela ut lappar hela dagarna? Eller tjänar han tvärtemot till och med rätt bra på det, så att han kan kosta på sig att gå ut och dricka öl på krogen med sina rumänkompisar när fredagen kommer?

Hela tiggargrejen är ett sådant mysterium. Stockholm är ju fullt av dem. Och jag kan inte avgöra om det är jättesynd om de här människorna eller om de ser tiggandet som en helt vanlig sysselsättning som ger en okej inkomst. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Så jag fortsätter jag att undvika deras blickar och ignorerar dem bäst jag kan. Men det här med ignorerandet funkar som sagt inte om tiggaren i fråga säger att jag är snygg. Det vet jag nu.

Haha. Den här bloggen har inte haft en enda besökare på mer än en vecka. Kul. Men så hade jag ju bara typ tre återkommande läsare också. Max. 

Jag gillar att blogga, tycker ändå att det fyller någon slags funktion, men jag blir bara deppig när jag vet att ingen kommer att läsa mina inlägg. Larvigt men sant. Jag kan lika gärna ta fram kulspetspennan och skriva i min dagbok på nattduksbordet. Jag skrev ett likgiltigt, osammanhängande inlägg i den i förrgår tror jag. Innan dess hade jag inte skrivit på ett och ett halvt år.