Underkastelse #2

är så utomordentligt trött på att automatiskt underkasta mig varenda person jag möter. så himla trött på det. oavsett vilken person det handlar om så är det varje gång, utan undantag, någonting inom mig som cementerar fast att han eller hon är bättre än mig, end of discussion. det är lite synd. eller mycket. cementen stelnar lager på lager och slutresultatet är mitt eget lilla fängelse där jag inte ens kan röra ett finger. har jag sagt att jag hatar när folk pratar i metaforer? det känns så pretto, och oavsett vad man menar så blir det bara abstrakt och allmängiltigt vilket alltid är sjukt ointressant. så om vi ska minska abstraktionsgraden (jag är fett akademisk i mitt språk) en aning så skulle man kunna formulera det som att jag helt enkelt alltid går runt och utgår från att jag är sämst i världen, utan att kunna påverka mina känslor med tankar. min sociala fobi har blivit värre än någonsin och jag kan inte behålla ett leende i mer än sekund innan det förbyts till någon slags självmedveten, obehaglig grimas. det är nog värst av allt; att inte kunna le. att aldrig klara av att le ett äkta leende bara för att man är så himla fucked up inuti. att kunna le är faktiskt en grundförutsättning för att kunna umgås med människor. ett litet, vänligt leende bara. det gick ju så bra förut. trevlig fredagskväll förresten.

Underkastelse #1

Ogillar att vara underkastad mänskliga drifter. Typ behovet av närhet, av bekräftelse. Jag antar att det är därför som det är så lätt att bli nästintill patetiskt förlåtande när det gäller det motsatta könet. Okej, det där lät rätt nedlåtande, men ibland roas jag faktiskt av det överseende jag kommer på mig själv med att ha. I och för sig rör det bara sig om tankar, bara i mitt eget huvud, aldrig riktiga situationer där mitt överseende skulle kunna få konsekvenser för det skulle jag aldrig våga och antagligen inte heller vilja, men fortfarande. Något som kändes högst tvivelaktigt förr, låt säga en skitful vindjacka, en musiksmak bestående enbart av typ trance, house och techno (vet knappt skillnaden), att alltid ha joggingskor som vanliga skor eller kanske att särskriva i varannan mening, är saker som jag numera lätt skulle kunna låta passera. Och varför skulle jag inte det egentligen, med tanke på att jag är långt ifrån perfekt själv? Det känns omotiverat att ställa några som helst krav när man själv kategoriserar sig som det absoluta bottenskrapet. Och här sitter jag och skriver om killar som om jag vore tretton jordsnurr. Moget.