Jag har inte skrivit i min dagbok på säkert två månader. Det känns synd. Faktum är att jag nog inte skrivit dagbok självmant på säkert ett år nu. Men trots att jag inte har känt någon lust så har jag ändå tvingat mig att skriva i den regelbundet, några gånger i månaden sådär, eftersom jag inbillar mig att det är nyttigt för mig. Som om skrivandet var en oaptitlig grönsak som man tuggar och sväljer utan att njuta det minsta. Men den senaste tiden har jag alltså inte skrivit alls. Inte ens orkat övertala mig själv till det.
Jag som genom hela mitt liv har jag skrivit ner tankar och känslor i dagböcker. Det har verkligen funkat för mig. Det började med en med hästmotiv och hänglås som jag fick av mamma och pappa när jag var sju år. De ville få mig och min syster, som också fick sin första dagbok då, att skriva om dagridlägret som vi gick på den veckan. Vilket jag gjorde. Och på den vägen är det. Under min dagboksskrivarkarriär har jag nog hittills hunnit med att avverka runt femton stycken dagböcker, om inte mer. Någon jobbig sommarlovsdag med mörka känslor skrev jag till och med i dagboken tre gånger på en och samma dag. För att jag helt enkelt behövde.
Jag skriver ju knappt ens här på bloggen längre. Inga känslor som vill ut. Inga tankar som pockar på. Bara frustrationen över hur jävla tom, neutral och likgiltig jag känner mig numera. Vilket jag tjatar om i inlägg efter inlägg. Jag vet. Men om ni tycker att bloggen är tjatig, föreställ er då hur det är att vara i min hjärna.
