Vill vara sjuk för att kunna bli frisk.
Vill vara hungrig för att kunna bli mätt.
Vill bara kunna förstå vad fan jag har gjort för fel.
Och vad jag skulle kunna göra som är rätt.

Nytt extraknäck

Idag på väg hem från jobbet gick jag in på Ica för att handla något middagsaktigt. Gick som en zombie med musik i hörlurarna ner från tunnelbanan, sakta, sakta, eftersom jag var så sjukt trött. Grabbade tag i en matkorg och gick runt lite planlöst i affären, fortfarande jättesakta och med musik i öronen, och funderade på vad jag skulle kunna köpa som krävde minimal tillagningstid. Stannade vid glutenhyllan (tål alltså inte gluten) och stirrade på produkterna, fortfarande lika tom i huvudet. Stirrade lite till med tom blick. Tittade upp i en sån där klotformad spegel som finns i butiker för att kolla frillan eller något. Blicken tillbaks på glutengrejerna igen. Kanske bara ska lägga ner matplanerna och köra på ett paket kakor till middag? Plötsligt knackar en kille i min ålder på min arm och jag tar av mig hörlurarna.

Han: "Alltså, det är rätt uppenbart att du är butikskontrollant". 

Jag: "Va?"

Han: "Ja, det är rätt så uppenbart att du är butikskontrollant, ville bara säga det."

Jag: "Eh.. eller så är jag glutenintolerant?". Jag pekar på hyllan med glutenfria produkter som jag står framför. 

Han: "Ja, men du ju står på en jättebra plats och har spegeln ovanför och sådär. Jag ser det för jag jobbar också som det."

Jag: "Eh, jaha, är du det? Eh, men alltså jag är inte det.."

Han: "Du är inte det?"

Jag: "Näe.. men det vore kanske något att satsa på alltså?" (Han nickar eller något och går iväg med tjejen han har sällskap med.)

Haha. Butikskontrollant. Ser jag så jävla skum ut när går och är trött och inte vet vad jag ska handla till middag? 

Äntligen börjar det lugna ner sig lite, med allt. Sedan några månader nu har det ju varit så sjukt mycket. I våras hände allting på samma gång; började på praktikplatsen, flyttade in i min första egna lägenhet och övningskörningen intensifierades. Med andra ord jobb mellan 9-18 varje dag, och på tiden som var kvar skulle jag få plats med både övningskörning, teoriplugg och fixa i ordning allt med lägenheten. Beskrivet så här kanske det inte låter så jättejobbigt. Kanske bara som ett helt vanligt normalhektiskt liv. Men då är ett vanligt liv på tok för körigt för mig.

Praktiken börjar närma sig sitt slut. Av de fyra månaderna jag har är det knappt två veckor kvar. Jag vet inte om jag har skrivit vad det är för ställe jag praktiserar på, men det är i alla fall på ett e-handelsföretag. Om dagarna lägger jag upp nya produkter på hemsidan, photoshoppar bilder, fixar i webbutiken så att allt är i sin ordning, skriver produkttexter och lite andra grejer. Det är faktiskt ett helt okej jobb. Men arbetskamraterna är inga höjdare. Jag gillar inte riktigt..klimatet, liksom. Nästan alla är unga människor, men det är ändå lite stelt. Det finns ingen som jag riktigt känner igen mig i. Inte sådär som det varit på andra arbetsplatser eller när jag har pluggat, när jag har ändå, på något sätt, lyckats träffa på personer som jag faktiskt gillar på riktigt och verkligen skulle kunna tänka mig att bli vän med. Men jag vet inte om jag är i position att klaga. Själv är man ju inte så rolig heller, antar jag. Och kanske är det inte ens arbetskamraterna det är fel på, utan på mig? Jag kanske helt enkelt har tappat förmågan att uppskatta andra människor? Hur som helst.

Och det där körkortet som jag nämnde, hur blev det med det då? Jo, jag tog det. Jag fucking klarade det. Jag körde upp i fredags, för tre dagar sedan. Och klarade det. Jag har alltså körkort. Jag som var så himla osäker inför teoriprovet och hade ställt in mig på att jag säkert skulle behöva köra upp åtminstone två, tre gånger. För jag är ju inte den som klarar saker. Men jag nailade dem, både teorin och uppkörningen, bara sådär. Det trodde jag aldrig. Sen är det ju en annan historia att jag igår, som var första gången jag körde alldeles själv, fick panikmotorstopp typ sju gånger i rad när jag skulle backa ut ur en parkeringsruta eftersom jag blev superstressad av att det väntade bilar både framför och bakom. Jag som typ aldrig får motorstopp. Paniken som kom krypande när jag för sjätte gången försökte balansera kopplingen och gasen samtidigt som jag stod på tvären över hela parkeringen.. Fan, fan, fan. Imorgon ska jag hur som helst låna pappas bil och köra en andra gång. Har på riktigt en obehagsklump i magen inför det.

I samband med att jag började på praktiken så sa de att de skulle kunna tänka sig att anställa om de hittade rätt person. Om man var bra. Och anställning, och därmed lön, skulle jag ju inte direkt tacka nej till. Så jag har gjort mitt bästa och försökt vara bra. Tog till och med initiativ till ett slags avstämningsmöte med min närmsta chef för någon månad sedan för att checka hur läget var och om jag kunde förbättra mig på något. Men de är ju så himla sega (=respektlösa) med att ge besked om ifall jag får stanna eller inte. Skulle ju vara rätt trevligt att kunna planera framtiden, eller något. Så idag var jag sjukt jobbig och knackade på hos högsta chefen, han som tar BESLUTEN, och sa att min praktik tar slut snart och undrade om vi kanske skulle ha "något möte" om det. Lite svävande sådär. Jag knackade på insidan av hans halvöppna dörr och frågade om han hade tid en stund. Han tvekade; sa att ja, om det går fort. "Aa, typ en minut", sa jag. På några sekunder beskrev jag vad jag ville, och han svarar att jag kan skicka ett mejl till honom och min närmsta chef med rubriken "möte?", så ska det nog gå att ordna. Min chef är väldigt upptagen och väldigt viktig, men han är inte särskilt charmig. Han har backslick. Han är fem år äldre än jag.

Nu sitter jag i min lägenhet. Den ligger på bottenvåningen och vetter mot en slags gräsklädd innergård. Min granne, han som har balkongen bredvid min (och då menar jag bredvid som i att det bara skiljer en tunn vägg emellan), pratar högt på sitt okända språk varje kväll. Han låter hetsig. Men det har man ju hört att utlänningar, typ italienare i alla fall, kan låta hetsiga fast de är glada. Mm, så kan det vara. Fast min granne är inte italienare. Han är typ afrikan.

På mitt sovrumsgolv ligger en omonterad IKEA-byrå i ungefär tjugo delar. Jag började montera den tidigare ikväll och fick feeling, men så behövde jag tydligen använda hammare och eftersom jag är en god granne förstår jag att det inte är på sin plats att börja hamra klockan halv tio en vardagskväll. Man vill ju inte att afrikanens barn ska vakna.

Nu när jag äntligen kan vila från teoriboken tänker jag att jag borde börja läsa någon bok. Jag har ju flera att välja bland. Men jag vet inte. Orkar liksom inte. Det var så länge sedan jag läste skönlitteratur att jag inte minns tjusningen. Men jag har ju Hungerspelen-trilogin som väntar. Den har man ju hört ska vara lite spännande. Jo, så får det blir. Imorgon. Kanske.