Åldrandets och livserfarenheternas linjära kurvor

I en krönika om ensamhet i DN nyligen skrev Hanna Hellquist att ”ensamhet är också att alltid vara barn, för det är den enda rollen som jag har tillgång till i en familjekonstellation”. Detta apropå att Hanna i frånvaron av erfarenheten som förälder på ett sätt alltid kommer känna sig som ett barn. Jag känner igen mig i det citatet. Även jag känner bara till barnets roll i en familjekonstellation. Men där Hanna stannar går jag ännu ett steg längre; jag har inte ens tillgång till rollen som den ena delen av en romantisk tvåsamhet, eftersom jag fortfarande, vid trettio års ålder, inte har den erfarenheten. En ofrånkomlig konsekvens av det är att jag känner mig som ett förvuxet barn: åldrad och vuxen till utseendet men med barnets bristande livserfarenheter. Jag antar att det är därför jag har så stora problem med att åldras. Jag är rätt säker på att det är en objektiv sanning att jag åldras ytterst synbart och ovärdigt. Sakta men säkert har mitt ansikte blivit plufsigt och min slappa, storporiga hy täcks av bleka akneärr och pigmenteringar. Jag inbillar mig att jag skulle ha lättare att acceptera mitt ansiktes förfall om mitt liv och mina erfarenheter i alla fall något sånär stämde överens med min ålder. Då skulle jag kanske kunna intala mig själv att mitt åldrande är ett tecken på att jag har levt och upplevt saker, ”att varje rynka är en erfarenhet” så att säga, eller något annat klyschigt. Men jag har inga särskilda livserfarenheter. Jag har spenderat mina trettio med att skickligt väja undan för vad livet har att erbjuda och jag har i största möjliga mån undvikit att ta några beslut eller initiativ över huvudet taget. Den senaste tredjedelen av mitt liv har jag dessutom levt med en enligt mig hyfsat stor psykisk ohälsa. Jag kan därför inte ens med den största ansträngning se mitt tärda ansikte som en konsekvens av att jag har levt livet. För det har jag inte. Mitt åldrande ter sig så malplacerat och opassande. Borde inte cellernas sönderfall och livserfarenheterna, om de illustrerades på ett diagram, placera sig i linjära kurvor som skär varandra någonstans i mitten?